Röstar du för en bättre värld i morgon? För frihet, miljö och tillväxt?

”Sköt dig själv och skit i andra” och ”what’s in it for me?” har aldrig varit framgångsrecept och är det mindre än någonsin idag. I en värld där både möjligheter och hot är globala behöver konkurrens ersättas av samarbete, gränser av broar, megafoner av dialog.

Vi behöver bredda diskussionen om EU. Jag är trött på att höra vad som lönar sig och vad som inte lönar sig för Sverige – som om EU var ett extraerbjudande som ska vägas mot ett annat. Jag vill diskutera etik och moral, krig och fred, rivalitet och samverkan. Inte debet och kredit. EU ska varken ses som en möjlighet att åka snålskjuts eller en arena för att läxa upp andra.  

Istället behöver vi samarbeta kring rätt saker i EU, samarbeten som gör alla till vinnare. Utbildning, forskning, miljö, arbetsmarknad, brottsbekämpning, jordbruk, mänskliga rättigheter - på alla de områdena blir vi rikare, klokare, friare och/eller tryggare om vi samarbetar. Vi behöver EU och EU behöver oss.

Den här texten är klippt ur min personvalsfolder för EU-valet. Den dyker upp i bloggen av det enkla skälet att foldern – på grund av en miss på länsnivå - fanns i min hand först i måndags och därför mestadels kommer att återfinnas i pappersåtervinningen. Det är bara ett sätt på vilket den här valrörelsen inte gick som det var tänkt.  Min EU-debattartikel blev refuserad av både NT och Corren. Här har jag emellertid ingen att skylla på, här var det mitt eget skrivande som tydligen inte höll måttet. Jag klipper in artikeln på slutet så får den som orkar läsa döma själv. Men först den utlovade informationen om mina hjärtefrågor:

Vad vill jag åstadkomma om jag blir EU-parlamentariker?

Utbildning:

Utbildning är inte bara en nyckel till tillväxt, utan också till demokrati och individens frihet och makt över den egna tillvaron. I vårt EU-samarbete är utbildning ett eftersatt område. Gemensam utbildningsforskning, goda exempel, samarbeten, studieresor, elevutbyten – allt det behöver stärkas. 

Innovation och forskning:

Samarbete leder längre än konkurrens. Det bör vara regel- inte undantag att europeiska doktorander och forskare tillbringar en del av sin arbetstid vid ett universitet i ett annat EU-land. Gemensamma forskningsprojekt bör uppmuntras och språkkunskaperna i universitetsvärlden stärkas.

Mänskliga rättigheter:

Det är en hel del fokus på mänskliga rättigheter vid en medlemsansökan. Men vi har sett flera exempel på länder som redan är medlemmar som infört lagar som skulle ha omöjliggjort en godkänd ansökan. Om Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien hade hört till EU – hur skulle vi ha hanterat dem?  Det måste vara samma ribba för medlemsländerna som gäller vid inträde. Vid sexism, homofobi, rasism och religiös förföljelse bör medlemsstaten kunna varnas, bötfällas och i sista skedet uteslutas.

Miljö:

Skall vi ha ren luft, rent vatten och goda livsvillkor måste vi samarbeta. Men det här är också ett område där kloka huvuden behöver slås ihop. Satsningar på gemensamma forskningprojekt, tillgång till både goda och mindre lyckade exempel. Vi behöver lära tillsammans och av varandra. Här behöver vi mer och strängare gemensam lagstiftning – inte mindre. Vi behöver ett Europa där det lönar sig att ta ansvar för vår gemensamma miljö. Ett Europa utan förebyggande antibiotika-användning, avklippta grisknorrar och flyg som är billigare än tåget.

Arbetsmarknad:

Den öppna arbetsmarknad som var en del av EU-visionen har inte förverkligats. Det är inte acceptabelt. En flexibel och öppen arbetsmarknad är till gagn för alla medlemsländer. Arbetslösheten sjunker och vi lär av varandra, kommer hem med nya grepp och fräscha idéer, eller exporterar svenska lösningar och grepp till ett nytt land. En satsning på europeiska praktikplatser för gymnasieelever. Program för jobbyte – byt jobb med någon med motsvarande arbetsuppgifter i ett annat EU-land i allt mellan en vecka och ett år. Utveckling av den europeiska arbetsförmedlingen.

Refuserad artikel: 

Fram för EU-lagar som gör Sverige grönt, friskt och konkurrenskraftigt. 

”60 procent av alla beslut i kommuner och landsting påverkas av EU-lagstiftning”. Det här är en skattning gjord av SKL som används som bevis för att EU lagstiftar i frågor som man borde lämna till medlemsländerna. Den slutsatsen är orättvis. Vi har ett gemensamt ansvar för att överstatlig lagstiftning begränsas till frågor som verkligen angår oss alla. Det ligger på våra politiker hemma och i EU att se till att den gemensamma lagstiftning vi har skyddar medborgarna och gagnar Europa. Vår miljö, vår hälsa, våra mänskliga rättigheter och våra möjligheter att konkurrera på rättvisa villkor.

EU lagstiftning bestäms av flera övergripande principer. För det första ska all EU-lagstiftning motiveras. För det andra gäller subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.  Men för att det här ska fungera som det är tänkt behöver varje medlemsland ta sitt ansvar. Om vi är missnöjda med en EU-lag måste de första frågorna gälla hur våra politiker har agerat. Vi pratar ibland om EU som om det var en främmande enhet.  Men vi är ju själva en del av EU, vi delar ansvaret.  Både för att skydda oss från lagar vi inte vill ha och för att inte i vår tur tvinga värderingar och prioriteringar på andra. När V och S verkar för europeisk kvotering till bolagsstyrelser – är det exempel på lagstiftning som knappast är en förutsättning för fred och välstånd.

En sådan förutsättning är däremot en god miljö. På inget annat område är det så uppenbart hur beroende vi är av samverkan och gemensamma spelregler. Klimatet, luften och vattnet följer inga nationsgränser, och här står både vår överlevnad och vår konkurrenskraft på spel. Utan EU lagstiftning skulle våra företag och bönder ha svårare att konkurrera, utan EU lagstiftning skulle hotet om antibiotika-resistens vara överhängande. Svenska bönder ska inte bli utkonkurrerade för att svensk lag kräver god djurhållning. Kemikalielagstiftningen är ytterligare ett exempel på lagstiftning som skyddar hälsa och miljö för varje europé och samtidigt ger mer rättvis konkurrens.

Det viktiga är inte om vi har mer eller mindre lagstiftning inom EU. Det viktiga är att vi lagstiftar om rätt saker. De demokratiska fri- och rättigheter vi kräver för inträde ska gälla alla. Överträdelser bör kunna leda till sanktioner och uteslutning. Vi behöver striktare kemikalielagstiftning, gemensam bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och bättre djurskydd. Vi behöver långsiktiga, gröna spelregler för företagen och gröna val som lönar sig på alla nivåer.

Fler eller färre lagar – det kan kvitta lika. Det viktiga är att vi stiftar rätt lagar på rätt nivå. Ansvaret för att så sker är också vårt. Och steg ett bör vara att sopa rent framför egen dörr. 

Helena von Schantz

Östgöta-kandidat till Europaparlamentet (FP)

Vad kan och vill en lärare uträtta i EU-parlamentet?

 Nu är det precis en vecka kvar till valdagen för EU-parlamentet. Ett val där jag finns på FP-s valsedel som nummer 21. Jag och Ademir Zilic  (plats 28) är Östergötlands två EU-parlamentskandidater.

Det är både en heder och ett ansvar att leva upp till att stå på den listan. Det räcker inte att vi har några rikskändisar som syns och hörs i media och på valda torg. Vi behöver vara många som sätter oss in i europapolitiken, många som diskuterar EU-frågor och väljarna förtjänar att ha många att välja på. I synnerhet i det här valet där så mycket hänger på person.

En journalist på Lärarnas Nyheter frågade i en telefonintervju vad jag tror om mina chanser att bli invald. Mitt svar var att det inte är så troligt att jag åker till Bryssel. Efteråt ångrade jag mig. Det är väljarnas sak att välja, det är min sak som kandidat att så effektivt och tydligt som möjligt förmedla vad jag för till bordet och vad jag vill åstadkomma. Den här fokuseringen vid opinionsmätningar, vid hur vinden ligger och vid odds och chanser är varken bra för själen, journalistiken eller för demokratin. 

Så vad för jag till bordet och vad vill jag åstadkomma?

Det jag för till bordet (förutom ett antal språk och ett flackande världsmedborgarliv) är inställningen att Sverige varken är överlägset eller underlägset övriga EU-länder. Allas lika värde på nationell nivå, helt enkelt. Det här låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Vi har en skrämselretorik kring EU där andra människor framställs som mindre kompetenta och som hot. Gräshoppssvärmar påstås komma att välla in över gränserna och utnyttja vårt bidragssystem eller sno våra jobb. När det gäller handeln måste vi konkurrera, sälja mer än andra, vinna eller försvinna. Men den andre kan lika gärna ses som en möjlighet som ett hot och ett samarbete som fungerar som det ska ger inga förlorare. Vi har ju faktiskt precis tagit flera kliv framåt från en värld av vinnare och förlorare. Det är betydligt färre som svälter ihjäl, färre analfabeter, färre som dör i sjukdomar vi kan bota än för bara några decennier sedan. Det var inte kul att leva i en värld där vi såg bilder av barn med skelettliknande kroppar, stora ögon och uppsvällda magar dagligdags. En värld där vi uppmanade våra barn att tänka på barnen i Biafra när de inte ville äta upp sina kokta grönsaker.

En inställning är också att de andra är idioter som man kan blåsa eller utnyttja, typ som Grekland gjorde. En inte särskilt lönsam inställning, uppenbarligen. En annan är att andra länder bara vill åka snålskjuts på vårt välstånd. Men vårt välstånd bygger till största delen på export - dvs på just andra länder.

 Somliga vill att vi ska sprida vårt överlägsna samhällsskick till mindre utvecklade och ”bra” länder, eller att vi ska tillrättavisa och mästra dem. Till exempel genom att pådyvla dem vår sexköpslag eller tvinga dem att anamma ett föräldraförsäkringssystem och en arbetsrätt som är mer lika våra. Särskilt ironiskt blir det när samma kandidater vill göra omfattande ingrepp i andra länders lagstiftning, men slår bakut inför varje reglering som tvingar oss själva till förändring.

Här måste vi ändra vårt synsätt. Vi är varken bättre eller sämre än andra människor. Ibland kan andra lära av oss, ibland vi av andra och ibland lär vi oss saker tillsammans. Den andre är varken en idiot att utnyttja eller tillrättavisa eller en konkurrent som ska mosas utan en jämlike att samarbeta med. På lika villkor, till ömsesidig nytta, med respekt, tolerans och dialog.

Jag tror att min inställning är ganska typisk för lärare. Man kan nämligen knappast vara en bra lärare utan att tillmäta alla sina elever samma värde och utan att praktisera allas lika värde varje dag, i varje klass. Av hävd är läraryrket också ett samarbetsyrke, även om samarbetet till viss del har satts ur spel av skolkonkurrensen och av den individuella och ibland rätt godtyckliga lönesättningen.

Det är var vad jag för till bordet. Jag ska skriva ett blogginlägg om mina fokusfrågor också. Men jag tycker faktiskt inte att det är lika viktigt. För utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera blir inget samarbete framgångsrikt. … Och utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera kan man heller inte få någon annan att tänka om. Än mindre ett land att ändra sin lagstiftning eller sina värderingar. 

"Virtue can only flourish among equals."

Mary Wollstonecraft

Min profil i SVT:s Valkompass.

Om föräldrar i katedern och om elevkvotering

Jag sitter på ett Lufthansa-flyg på väg till det europeiska språkcentret i Graz för en workshop. Ämnet är: föräldrar som resurs i det flerspråkiga klassrummet.  Det finns redan sådana projekt på gång och eftersom resultaten har överträffat förväntningarna vill man ha en spridning och en acceleration över hela EU – därför samlar man representanter från alla medlemsländer i en workshop.  

Vad är det då man vill och tror sig kunna uppnå? Tanken är att när man bjuder in föräldrar att bidra med sin kunskap – främst då språk och kultur – blir alla berikade och integrationen bättre. Klyftorna mellan hem och skola minskar samtidigt som kunskap, förståelse och tolerans ökar på alla håll.  Men en ökad språklig och kulturell kompetens hos alla våra barn är också ett viktigt mål – sådan kompetens är hårdvaluta på arbetsmarknaden och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt pluralistiskt samhälle. Ett samhälle som berikas av globalisering, mångkultur och flerspråkighet snarare än ett samhälle som präglas av slutenhet, misstro och intolerans.

Det var väl inga pjåkiga mål? Kan man annat än nicka instämmande åt dem. Receptet är också smått genialiskt. Föräldrar som är aktivt involverade och som inbjuds som värdefulla bärare av kunskap och kultur måste självklart få ett bättre förhållande till sina barns skola och till det nya landets kultur och utbildning. Samtidigt får de en annan ställning och status i de infödda barnens och deras föräldrars ögon.

Varje EU-land har en representant.Tanken är att vi ska lära oss av goda exempel, lära av varandra, brainstorma, åka hem till våra länder och sprida goda idéer. Det är roligt att få representera Sverige i ett sådant sammanhang. Det här är ett område som är såå viktig just för oss. Nyanlända och invandrare är kanske det första man tänker på, men vi har också flera egna minoritetsspråk och en ökad mångkultur och flerspråkighet som kommit med EU:s öppna arbets- och studiemarknad.  Allt det här behöver vi göra till fördelar både på individ-nivå och nationellt.

Men innan vi kan dra ordentlig nytta av insatser för att använda mångkultur för att berika oss alla har vi ett stort problem att hantera – vår segregerade skola. Det är ju så fullkomligt huvudlöst och dumt att inbilla sig att man kan lyckas med integration i ett samhälle där vi inte lever tillsammans. Kulturer som lever sida vid sida utan naturliga möten  berikar inte varandra, utan de krockar.  Och krockar… de tenderar att leda till skador.  Till allt från plåtskador, personskador till ond bråd död. Varför beskärma sig över främlingsfientlighet och nynazister? Vi skördar bara vad vi sår.

 Vill vi ha en annan gröda  måste vi helt enkelt så andra frön. Och det arbetet måste börja direkt - oberoende av hur det går med kommunaliseringen och med friskolorna. Mitt huvudsakliga förslag är kvotering. Vi ska inte kvotera i bolagsstyrelser. Där räcker det med att offentliggöra könsfördelningen så får vi konsumenter klara den biffen. Dessutom är inte företagens tjänstetillsättning något staten ska lägga sig i. Men vi måste börja kvotera i skolan. Skolan är statens ansvarsområde nummer ett och det främsta instrumentet för integration, tolerans, demokrati och tillväxt.

Hur skulle kvotering kunna gå till? Slumpmässigt utvalda kvotelever kan bussas från skolor som är kulturellt oberikade av svenska till skolor som är kulturellt oberikade punkt Kvotelever kan bussas från skolor med låg andel nyanlända i motsatt riktning. Just det pillret kan gärna sockras med både laptop, körkort och resa.  På motsvarande sätt kan kvoteleverna förses med en extra trevlig skolpeng. Vad än som behövs för att vi ska få frivilliga skolresenärer till  och från Rosengård, Södertälje, Gottsunda, Skäggetorp och andra ställen med extra kraftig skolsegregation.

Låter det här drastiskt? Inte ett skvatt i mina öron. Tvärtom skulle jag vilja sprida receptet till alla skolor. Det har talats en hel del om likvärdighet och blandning i skolan ur ett kunskapsperspektiv. Vi har fått lära oss att likvärdighet och goda resultat går hand i hand och att resultaten blir högre när det finns blandning i klassrummet. Nu är det hög tid att vi uppmärksammar konsekvenserna av vår skolsegregation även för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ökande motsättningar, allt svårare att förstå varandra och en krympande benägenhet att lyssna på varandra. Inte bara över språk- och kulturgränser utan även när det gäller kön, klass, stad och landsbygd och sexualitet. Det uppfattar jag däremot som drastiskt. Drastiskt och skrämmande.

Vi har en skola där alla slåss för sig och sitt - i all synnerhet föräldrarna. Inte av själviskhet utan för att vi har ett system som bygger på att föräldrar bevakar sina barns rättigheter och möjligheter. Ska vi få en bra skola, ska vi få ett land präglat av kulturell rikedom, tolerans och samarbete då måste vi göra just det till mål och inte ge oss innan vi är i hamn. Föräldraengagemang behöver kanaliseras att gälla hela skolan, snarare än det egna barnet, och vi måste - bara måste - se till att det barn som inte har engagerade och/eller kunniga föräldrar får en riktigt bra skolgång. Ska vi förverkliga den kompensatoriska skola vi så vackert målar upp i våra styrdokument ska de ju faktiskt ha den bästa skolgången.

Så fram för kulturrikedom och mångspråkighet genom föräldrar som deltar i undervisningen, men först behöver vi blanda våra elever och se till att de bästa lärarna och mesta resurserna finns på rätt ställe. Skolan ska vara  en mötesplats för de grupper och grupperingar som finns i vårt samhälle - och den ska vara som bäst där det behövs som mest.

Länk till projektet: PARENTS Involving parents in plurilingual and intercultural education
Media: DN: Skola och bostadsort påverkar dina betyg, Skolvärlden: Den orättvisa skolan, Corren: Våldsamt upplopp i Skäggetorp, Uppdrag granskning: Rosengårdsskolan - ett politiskt misslyckande, SVD: Storbråk i Södertälje, UNT: Våg av skadegörelse i Gottsunda. 

Vad har det fria skolvalet betytt för oss lärare?

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och en högst relevant fråga att ställa, för det var ju lärarnas dåliga löner och låga status som lyftes som ett huvudskäl till konkurrensutsättningen. Med det fria skolvalet skulle lönerna stiga, statusen öka, arbetsvillkoren förbättras. I och med friskolornas höga löner och goda arbetsvillkor skulle de kommunala skolorna tvingas att anpassa sig och på så vis skulle alla lärare bli vinnare – men i all synnerhet de skickligaste lärarna.

Så hur blev det? I kväll får vi förhoppningsvis höra många lärarröster i frågan. Här kommer några av mina för-reflektioner.

Den bästa läraren visade sig inte vara den skickligaste läraren utan lärare som inte alls var lärare. Andelen obehöriga formligen exploderade och vi som var behöriga lärare fick se stora dumstrutar växa upp på våra huvuden. Överskott i budgeten, flexibla lyhörda anställda som kunde sägas upp över somrarna var några av vinsterna här. De skickligaste lärarna visade sig vara de minst attraktiva på den nya skolmarknaden. Dels har de högre löner än nyexade eller obehöriga lärare, dels är skickliga lärare besvärligt folk som ställer krav och har synpunkter. Till exempel är de ofta ovilliga att undervisa i ämnen där de saknar behörighet. Skickliga lärare har också en besvärande tendens att sätta låga betyg. 

Lönerna då? När jag fick ett vikariat på Kunskapsgymnasiet och berättade att jag hade 24.000  - en då högst genomsnittlig kommunal lön bleknade rektorn och förklarade att så mycket kunde jag inte hoppas på där. Arbetsvillkoren? Semestertjänst och knappt något inflytande över metodik och material. Det finns säkert undantag, men när det gäller att underbetala och att begränsa lärarnas frihet och inflytande trumfas de flesta kommuner av friskolor. Det är MYCKET bättre med semestertjänst, säger mången friskolerektor hurtigt. Lärare jobbar alldeles för mycket annars.

Vår professionella roll och status? I och med det fria skolvalet blev föräldrar och elever kunder. Kunder vi alla behöver vara till lags. Tidigare skickades  elever  till rektor när de misskött sig. Idag är det lärare som blir skickade till rektor. När en förälder ringt om ett misshagligt betyg. När en elev klagat över ett lektionsupplägg, eller över en tillrättavisning. Eller när du – gud förbjude – har varit tråkig, ställt krav eller serverat något svårt.

Marknadsföringen vi numera får ägna oss åt får även den föras upp på det fria skolvalets konto. Istället för att förbereda lektioner producerar vi glassiga folders, planerar Öppet Hus och är vår skolas goda ambassadörer. Det är vi för den delen även när Skolinspektionen kommer på besök. Dåliga recensioner ger vikande söktryck ger att skolan får dålig budget, och vi sämre arbetsvillkor – ja i värsta fall till att skolan får läggas ner.

En kostnad med det fria skolvalet är också att det kostar att kritisera det fria skolvalet. Många människor har stora pengar och prestige investerade i skolkonkurrensen och tar varken ifrågasättanden eller mothugg lättvindigt.

Per Kornhall skriver om den låga takhöjden i sin kommun där man inte vill acceptera att han ger sig in i skoldebatten. Jag tror att takhöjden skulle ha varit mycket högre om han integett sig in i friskoledebatten. Själv har jag många gånger uppfattat att jag mött avståndstagande och avoghet från människor med makt på grund av mina inlägg i samma debatt. Riktigt säker har jag inte varit. Kanske tolkar jag in för mycket. Kanske beror avogheten på spenat mellan tänderna eller något annat tillkortakommande.

När Folkbladets chefredaktör och Friskolornas Riksförbunds f.d. ordförande Widar Andersson kyligt stirrade genom mig när jag hälsade på honom inför FP:s primärval inför EU-parlamentsvalet var jag sålunda inte helt bombis på att orsaken var mitt friskolekritiska skrivande.

Men den kvällen var google min vän. Först fick jag fram att Widar Andersson är ordförande i AcadeMedias advisory board. Därnäst såg jag den artikel och den bild som fanns på Folkbladets sida:

http://www.folkbladet.se/nyheter/default.aspx?articleid=6685690

     

                                        Armen längst till vänster är min. Jag mejlade Widar en bild där alla åtta kandidater finns med. Han svarade inte. 


Några av mina blogginlägg i frågan: Dagsländor och myror 3,  Från fängelse till friskola,  Kvalet med det fria valet,
Media: Per Kornhall i Skolvärlden: Jag kommer inte att sluta delta i debatten..., en intervju med Jonas Vlachos i Skolporten ni inte får missa: Skola+ Marknad =Problem. En högst tänk- och läsvärd artikel i Expressen: Den Jagade Generationen.  SVD: Elever - eller skolans dyrbara kunder? , Anna Dahlberg i Expressen: Därför bör vi förbjuda vinstintresset i skolan. SVD:  Det fria skolvalet gör lärare till betjänter.

LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.

   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 

  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.

Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

Att välja med hjärtat eller rösta med fötterna?

”Om jag hade lyssnat på mitt hjärta skulle jag ha gått på Rytmus”, det var min dotters replik efter att hon hade hört min analys av debattartikeln i tisdagens NT: ”Välj gymnasieprogram med hjärtat” författad av rektorn för Rytmus i Norrköping. Medan jag fördjupade min analys förtydligade hon att de har sådana härliga rum och sköna soffor att softa i på Rytmus. "Vet du hur många timmar jag har pluggat kemi bara idag? Och matteprovet sabbade hela förra helgen.”

Från sådana lidanden vill Rytmus rektor Johan Lundberg helt befria våra barn: ”Min uppfattning är att det i princip är omöjligt att göra strategiskt riktiga val när man är så ung och jag anser också att det är orimligt att förvänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt på det sättet. Gymnasievalet är stor (rektorns stavfel) och svårt som det är och man behöver inte lägga last på bördan genom att även väga in strategi och långsiktighet. Jag förespråkar i stället att eleverna tillåts gå på känsla och att välja med hjärtat. Frågor som ”Vad gillar du?” ”Vad är du bra på?” ”Vad vill du hålla på med nu – inte om fem eller tio år?” anser jag bör få ta större plats och vara vägledande i valet av gymnasieprogram.”

Undrar hur rektorn får artikeln att gå ihop med gymnasieskolans styrdokument – styrdokument som tydligt gör klart att uppdraget är att förbereda eleverna för framtida studier och arbete? Personlig tillväxt ska också få utrymme, men inte precis genom att eleverna dansar, sjunger eller sminkar varandra. Så här står det i Gymnasieboken 2011: ”De ämnen som huvudsakligen bidrar till att ge en god grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i samhällslivet är de gymnasiegemensamma ämnena, tidigare kallade kärnämnen eller allmänna ämnen, medan karaktärsämnenas huvudsakliga syfte är specialisering mot ett yrke eller mot högskoleförberedelse.”

Jag gissar att det ser mörkt ut till hösten för Rytmus då skolledningen letar efter gratiskanaler för sin marknadsföring. Drar budgeten ned mot minus? Drar elever och föräldrar öronen åt sig? Har de registrerat att det är rörmokare, läkare, serveringspersonal, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare marknaden skriker efter – inte singer-songwriters?

Skulle inte tro att den här artikeln leder till många nya ansökningar till Rytmus. Den som läser debattsidor och morgontidningar lär vara bekant med arbetsmarknadens behov och även med hur det går för de elever som struntar i att väga in strategi och långsiktighet i sina val. Men just här håller jag med rektor Johan Lundberg. Det är orimligt att vänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt. Därför ska det inte vara möjligt att leka sig fram i tre år på skattebetalarnas bekostnad. Därför behöver yrkesutbildningarna på gymnasiet dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Därför ska man inte  - för att använda rektor Johan Lundbergs ord: ”liksom på köpet bli behörig till vidare studier”. Det är ju ingen som ”liksom på köpet” skaffar sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Tyvärr skaffar man sig vid vissa skolor betygen ”liksom på köpet” och det är ett otyg vi snabbt måste göra upp med. Betyg utan innehåll är ett fruktansvärt svek mot eleverna och dessutom stöld av skattemedel. 
 

Visst är det bra om lärares arbetsbörda minskar, men det är inte det viktigaste skälet till att vallöftet centralrättning av nationella prov är så välkommet. Det viktigaste skälet är att vi som samhälle är skyldiga att kontrollera att varje unge har fått möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att försörja sig och forma sin egen framtid. Den kontrollen fullgör vi helt uppenbart inte idag. I så fall skulle inte betygen gå rakt uppåt samtidigt som kunskaper och färdigheter barkar rakt neråt. Så länge det ser ut så finns det ingen reform jag längtar så mycket efter som studentexamen och centralrättade nationella prov. Allt vare sig behöver eller ska kontrolleras, men ingen elev ska kunna gå genom vårt skolsystem utan att få de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta sig fram i tillvaron. Ingen elev ska luras på sin framtid.

… Den här artikeln publicerades samma dag som Kalla Fakta sågade svensk matematikundervisning i: Den stora felräkningen, en sågning som avslutades med en genomgång av tre åttonde-klassares framtidsdrömmar. Gossen i Hong-Kong planerade att bli läkare, flickan i Finland ekonom eller flygvärdinna. Den svenska flickan? … Gissa tre gånger…. Precis. Hon ska gå på musik och dans-gymnasium. 

Peace, love and jämställdhet

Det är något konstigt med tidsandan. När man befinner sig i den känns den så konstant och svårföränderlig. Ändå är den helt uppenbart inte det. När jag var tonåring – sjuttiotal – var det omöjligt för kvinnor att bli piloter, byggarbetare och många andra visslade efter snygga tjejer, vi blötte våra jeans för att få på oss dem och ingen av oss ägde en bh. Man hade omöjligt kunnat bli anklagad för lössläppthet. Möjligen för frigiditet eller hämningar. Jag kände inte av någon konflikt kring jämställdhet. Alla jag träffade och kände tyckte att det var självklart att män och kvinnor skulle ha samma rättigheter. Trosvisst och litet naivt vandrade vi där med våra peacemärken och unisexkläder på väg mot vårt jämställdhetsnirvana.

… Hur mycket av det känns bekant idag? Om tidsandan fortfarande var den här härliga Woodstocks-sorglösa optimismen – skulle Sverige utmärka sig med mer våld mot kvinnor, mer könssegregerad arbetsmarknad och färre kvinnliga chefer än i många andra västländer? Jag tror inte det.

Jämställdhet är ett väldigt, väldigt viktigt mål. Men det målet kan vi inte kriga oss till. Vi måste gneta och vi måste samarbeta- pojkar och flickor, mammor och pappor, gummor och gubbar ända tills varenda kotte har samma friheter, rättigheter och möjligheter oberoende av kön.

Mer om Lego-reklamen från 1981 och om könade leksaker: The little girl from the Lego-ad is...

Självklart skat arbetet  starta med de kvinnor som har de sämsta möjligheterna till frihet, trygghet och självförverkligande. Därför är jag väldigt glad över de handlingskraftiga förslag för att stävjavåldet mot kvinnor som Jan Björklund presenterade idag. Han har så rätt när han säger: ”Det är inte den skräckslagna kvinnan som ska leva sitt vardagsliv i bojor, det är mannen som hotar henne som ska göra det!”