onsdag 5 maj 2010

Att ”lära in” genom ”att lära ut”

Det är drygt åtta år sedan jag höll min första lärstilsföreläsning. Det jag då tackade ja till var att ”prata litet om hur du jobbar”. När datumet kröp närmare visade det sig att jag skulle hålla en 90 minuters föreläsning framför 250 språklärare i en hörsal vid Uppsala universitet.
Om övriga familjemedlemmar hade varit mindre själviska skulle vi ha flyttat från Uppsala redan då. Nu i efterhand är jag nästan OK med att de så hjärtlöst satte sin bekvämlighet före min potentiella vanära. Det blev nämligen inkörsporten till en lärorik, stimulerande och rolig bisyssla. Jag har haft flera föreläsningsuppdrag om året sedan dess. Tidigare har ämnena alltid varit lärstilar, individualisering och språkmetodik. Men nu plötsligt - kanske för att jag har varit med i I Love Språk - verkar jag ha avancerat till allmän föredragshållare. För en dryg månad sedan pratade jag om Edith Södergran i Gryt och i går föreläste jag om härskarteknik i Motala.

De här nya uppdragen har fått mig att tänka på hur mycket man lär sig av att ”lära ut”. Först läser man in sig på ett ämne med en helt annan grad av motivation, därpå centrifugerar materialet runt i ens hjärna och väcker nya tankar och infallsvinklar. Alla dessa nya synapser och minnescacher skall sedan struktureras och göras klara för presentation. När man föreläser får man dessutom frågor, synpunkter och annan feedback som knuffar ens tankar i ännu fler banor. Trots att jag inte har tagit betalt för de här två föreläsningarna inser jag att jag har blivit rikligt arvoderad. Jag är berikad med nya kunskaper, insikter och tankar. Den insikten väcker en ny fråga.
Hur kan vi använda det här bättre i undervisningen? Hur kan man få de elever som klipper och klistrar information från Wikipedia och sedan läser innantill på ett sätt som klargör att de inte förstår vad de själva läser att bli experter och föreläsare?

Jag tror att den här frågan är viktig, för lyckas vi besvara den har vi kommit ett steg närmare svaret på den enligt min mening centrala frågan: Hur får man elever från studiefrämmande miljöer att förstå vilken kick och tillfredställelse det ger att lära sig saker på djupet? Att förstå att kunskap kan förändra hela ens tankevärld och världsbild? Att nå det ställe där de inte skrattar när man talar om för dem att kunskap kan vara mer berusande än någon drog?

Här är länken till det I Love Språk om lärstilar där jag var gäst.

4 kommentarer:

  1. Att nå det ställe där de vågar läsa och lära och lära mer och vidare och vara glada för att de lär, trots att omgivningen fnyser föraktfullt och tydligt markerar att det här med att vara duktig i skolan är mer stigmatiserande än att inte läsa en bok, att det de håller på med är slöseri med tid och att de borde göra något riktigt med sin tid istället.

    Det är viktiga frågor du ställer!

    SvaraRadera
  2. Morrica, du skriver om grupptrycket mot plugg och läsning. Den skutan tror jag inte att vi kan vända i skolan. Där behövs hela samhället, och framför allt papporna. Det är bra om de ägnar mer tid åt att dra barnvagn också, men jag skulle allra helst se att de började läsa mer med sina söner. Sagor, böcker, artiklar och läxor.

    SvaraRadera
  3. Jag tror som du, Helena, den skutan kan inte vi i skolan vända. Jag är inte alldeles säker på att vi kan påverkar kursen överhuvudtaget, men ibland kan vi erbjuda en fristad, ett hemligt hörn där man kan få ge sig hän åt läsande utan att bli hånad.

    Det kan göra stor skillnad i en ung människas liv, och kanske kanske påverkar vi samhället lite när vi gör det.

    SvaraRadera
  4. Morrica, vi lärare har för låg status för att få det talutrymme som krävs för att påverka opinionen. Däremot har vi förstås en och en och tillsammans en hel del makt i klassrummen.

    Det skrev du så fint om. Att kunna göra stor skillnad i en ung människas liv ... hur häftigt är väl inte det?

    SvaraRadera