söndag 28 november 2010

Ska vi rädda den här planeten?

Jag tror inte att jag har bloggat om miljö tidigare. Det beror inte på bristande engagemang utan på att jag är i ungefär lika delar förfärad över alliansens och de röd-grönas miljöpolitik och inte vet var man ska börja reda i härvan. Men i dag läste jag ett ovanligt klokt miljöinlägg på DN-debatt och det gav mig både råg i ryggen och hopp.

Vi har en lustig miljöpolitik i Sverige. Grundtanken är att du ska ta hand om miljön för att vara snäll. Ungefär som man lägger en slant i Rädda Barnen bössan och har Läkare utan Gränser på autogiro. Betala litet mer för grön el. Köp en litet dyrare men miljövänligare bil. Handla fairtrade – dyrare men snällare. Res lika mycket som vanligt med gott samvete – köp utsläppsrätter.
Därför är det helt konsekvent när vår miljöminister Andreas Carlgren i samma andetag säger att det är viktigt att utsläppen från jordbruket minskar och att det inte kommer att ske någon skärpning av lagstiftningen. Om bara Andreas förklarar hur mycket det betyder är det väl klart de snälla bönderna lägger om jordbruket utan lagstiftning. Precis som skogsägarna slutar avverka så urskillningslöst om de bara får veta att det vore bra.

Med tanke på att klimatförändringarna är vår tids största hot är den här inställningen så bisarr att man får en Alice i Underlandet känsla. På ena sidan har vi strutsarna som sticker huvudet i sanden och hoppas att allt ska lösa sig av sig själv, av människans godhet eller med litet vassare kärnkraft. På andra sidan har vi naturromantikerna som är de som ursprungligen har blandat in så mycket moral och etik i den här soppan. De tycker att vi ska se andra värden än de materiella, att vi ska arbeta mindre och sjunga Kumbaya mer.

Jag vill inte ha någon av den miljöpolitik som finns på bordet i Sverige idag. Jag vill att det ska löna sig bättre i plånboken att göra rätt – inte att man ska betala för att vara miljömedveten. Jag vill att bönderna ska tvingas lägga om jordbruket och att företagen ska tvingas energieffektivisera. Jag vill att en resa till Phuket ska inkludera miljökostnaden så att den som reser betalar för sin egen effekt på klimatet av tvång – inte frivilligt. Jag vill att vi ska få saklig och god information av våra myndigheter så att vi kan fatta medvetna konsumentbeslut utan timmar av forskning. Och jag vill att påven tvingas säga att det är okej med kondomer av andra skäl än för att stoppa aids, för fortsätter befolkningsexplosionen spelar det ingen roll hur mycket vi cyklar och komposterar. Dessutom vill jag att allt vi gör granskas, utvärderas och vägs mot största möjliga effekt.

Därför hoppas jag innerligt att Reinfeldt, Carlgren, Borg och Björklund läste DN noga i morse. Skall vi rädda den här planeten kan vi inte lägga upp det som ett välgörenhetsprojekt. Då har vi inte tid att sitta i en ring, tänka vackra tankar och vara solidariska. Då kan vi inte heller inbilla oss att det räcker med några nya kärnkraftverk och business as usual.
Ska vi rädda den här planeten måste vi tänka, forska, kommunicera, kavla upp ärmarna och jobba. Mer, Maria Wetterstrand. Inte mindre.



Media: Expressen, DN, SVD, Aftonbladet, SVD.
Bloggar: Den hälsosamme ekonomisten, Miljöfara, synnerligen kunnigast, Cornucopia, Maja Stopek, vetenskapsbloggen.

lördag 27 november 2010

Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.

tisdag 23 november 2010

Går det att ta fram ett vaccin mot självmord?

I dag tar SVD upp ett både svårt och viktigt ämne - självmord bland unga. De frågor man ställer är om självmord smittar, om man kan hetsas till det och hur vi kan förebygga.

Både erfarenheten och den professionella inställningen har redan länge varit just att självmord smittar. Resultatet av det är att självmord hyschas ner. Man pratar inte om det, man skriver i korta, anonyma notiser - om man alls skriver. De gånger ett självmord blir uppslaget hörs genast kritiska röster som varnar för konsekvenserna.

Istället för att fråga oss om självmord smittar - en fråga som i stort sett kan anses besvarad - borde vi snarare fråga hur vi kan motverka och förebygga smittan? Kanske till och med vaccinera mot den?

Det är möjligt att större uppslagna skriverier om självmordsfall skulle öka den romantisering och tävlan i olika typer av självskadebeteende som finns i ungdomskulturen. Men vilken effekt större mediauppmärksamhet får hänger förstås ihop med hur man vinklar och vad man fokuserar på. Till exempel varnar experterna för att beskriva metoder och tillvägagångssätt. De säger att det finns många som går och funderar över självmord, som leker med tanken. Får de tips och råd skrider fler till handling. Jag vet inte vad jag tror om det. Det är väl onödigt att berätta om detaljer, men vi vet väl alla att folk tar livet av sig genom hängning, överdos på medicin, hoppa från broar och annat. Den typen av information kan knappast göra någon större skillnad.

Men tänk om man istället kunde diskutera hur man hanterar depression, motgångar, skam och skuld? Om man kunde informera mer om varningssignaler och om hur man bäst förebygger som förälder, lärare, syskon eller vän?

Jag har pratat om depression och självmord med min klass. Om varningssignaler, hormoner och mående, om hur man gör som kompis om man tror att en vän är deprimerad och i farozonen för självskadebeteende.

Men viktigast av allt tror jag är att vi blir bättre på att lära våra barn och tonåringar att hantera motgångar, misslyckande, skam och skuld. De följeslagare ingen av oss helt kan skaka av oss och som vi därför måste bli vän med - eller åtminstone lära oss att leva med. Vi har ett samhälle där vi slår upp framgångar och tystar ner motgångar även i vuxenvärlden. Som föräldrar gör vi allt vi kan för att skydda våra barn från misslyckanden och motgångar. ... Kan en del självmord rent av vara en konsekvens av vårt curlingsamhälle?

Dagens ämne är chattar om självmord där det förekommer hets och tröst, hjälp och stjälp. Min fråga är varför använder man inte den här kanalen till deprimerade tonåringar för att göra nytta? Bara att ha en kommunikationskanal borde ju vara guld värt. Istället låter man ungarna sköta det själva och anklagar sedan dem när det går snett. Men vems är ansvaret här egentligen?

onsdag 17 november 2010

DN - liberal och oberoende även när det gäller pojkar, torskar och horor?

Förra veckan skrev Kjöller en ledarartikel om sexköpare i allmänhet och resande sådana i synnerhet. Artikeln är full av kränkande, nedsättande och generaliserande formuleringar och borde aldrig ha hittat in på en liberal ledarsida.  Nästa artikel handlar om skillnader i inställning till skolan mellan pojkar och flickor och är nästan lika sexistisk den. Med stor indignation skriver Kjöller att flickor minsann inte ska behöva agera krockkuddar för vanartiga gossar. Hon vill se flickskolor där flickor slipper hållas tillbaka av ”mindre begåvade” och engagerade gossar.

Föreställ er att de här två artiklarna hade handlat om invandrare, hörselskadade eller homosexuella? Det skulle ha blivit världens ramaskri. Men män och pojkar får man tydligen skriva vad som helst om utan erinran. Ironiskt nog i jämställdhetens namn. Det här måste vi komma åt, för det är inte ett skvatt bättre att uttala sig generellt nedsättande om män än att göra det om kvinnor. Män måste bli bättre på att försvara sig, på att säga, men vänta här... Och vi kvinnor, vi behöver skärpa oss.

När jag jobbade på gymnasiet i en annan stad hade vi en stor skandal på skolan. Under många år hade man haft årliga resor till Afrika med eleverna i åk 3. Nu klagade eleverna på att lärarna anlitade prostituerade och söp sig redlöst fulla. Skolledningen försökte tysta ner det hela. Konsekvensen blev att eleverna gick till Aftonbladet med en filminspelning av en av lärarna (en f.d. ordförande för kristdemokraterna i staden) I flera veckor kunde man på Aftonbladet.se se hans guppande rumpa skymta genom den öppna altandörren. Om det här har jag redan skrivit - antingen i ett inlägg eller i någon kommentar. Det jag däremot inte skrev var att den mannen och hans manliga kollega var med på resan för första gången.

Veteranerna och initiativtagarna var två kvinnor på sextio plus. Dem hade elever klagat på i flera omgångar tidigare. De hade tafsat på och varit allmänt slippriga mot pojkar de träffade i olika sammanhang. Bland annat hade det klämts både här och där på en guide de hade på en safariutflykt för elevgruppen. De kvinnliga lärarna hade också vid flera av resorna behövt bäras till sina rum av eleverna, stupfulla. Den ena läraren hade en ”pojkvän” i en annan stad, jag vill minnas att det var Nairobi. Dit brukade hon åka några dagar under varje skolresa.
Med tanke på att klagomål på ihållande fylla, försumlighet och sexuella övertramp hade kommit flera gånger innan den här skandalen är det rimligt att anta att det var de två kvinnliga lärarna som satte tonen för resan, inte de två manliga.

Hos mig väcker det här många tankar. Föreställ er att elever hade kommit och sagt samma sak om manliga lärare? Tror ni att skolledningen hade viftat bort det lika lätt? Det tror inte jag. Det här kunde fortgå just för att det var kvinnor som söp sig redlösa och tafsade på småpojkar. Det vet vi ju alla att det är män som bär sig åt på det sättet. När allt det här blev en stor nyhet var det också de två männen som blev uthängda i media. I ärlighetens namn var det dem eleverna hade filmat med guppande ändor, men de två kvinnorna var enligt min uppfattning de som ställde till mest skada.

Litet grann kan jag förstå Hanne Kjöller. Jag har själv blängt ogillande på en rödbränd man på en strand i Phuket som nödtorftigt dolde sin ölkagge med en t-shirt med meddelandet ”Sexturist - Javisst!” Det finns människor - som mina kollegor som enbart hålls tillbaka av omvärldens fördömande och som beter sig fruktansvärt illa när den sociala kontrollen är borta - till exempel utanför landets gränser.
Men när jag läser historier om de stackars kvinnorna och de onda männen har jag alltid den här historien som resonansbotten. Med det här i bagaget är det inte möjligt att läsa sådana grova generaliseringar och påhopp som Hanne Kjöller kommer med utan att bli illa till mods. Det finns sådana som far väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi hjälpa. Det finns sexköpare som beter sig väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi stoppa. Men möjligheterna att göra det blir bara mindre om vi drar alla sexköpare och alla sexsäljare över en kam.

Om det har jag skrivit på Newsmill. Klicka här så kommer du dit.

Bloggar: Per Hagwall i No Size Fits All , Anders B Westin, Tysta Tankar, Christermagister, Badlands Hyena, ord av Jerry, Pelle Billing, Motpol, Gretas svammel, Killing Zoe again, politikken,

måndag 15 november 2010

Min coola svärfar Erik

Idag medan jag stod och väntade på bussen hem dog min svärfar.

Det passar fint att nämna honom i en lärarblogg för han var lärare. Lektor i matematik på något gymnasium i Linköping närmare bestämt. De två saker jag vet om hans lärarkarriär har gjort stort intryck på mig. Det första är att han inte fick jobbet som lektor i första vändan utan överklagade tillsättningen, fick rätt och jobbet. Det tycker jag var värsta coolt gjort av honom. De allra flesta skulle ha ryckt på axlarna, mumlat litet och gått vidare. De allra flesta skulle ha tänkt sig två gånger innan de på det sättet skaffade sig ett jobb där de garanterat skulle vara på dålig fot med chefen, kanske också med kollegiet. Min svärfar sökte jobbet från Skellefteå, så han hade inte ens vänner eller kontakter i Linköping.

Den andra saken hände när jag precis hade börjat jobba på Cederbladsskolan, Komvuxskolan i Uppsala. ”Stämmer det att Erik är din svärfar?” frågade en äldre kollega. Jag hixtrade till, för han lät så vördnadsfull, spänd och högtidlig. Det visade sig att han hade haft Erik som mattelärare i Skellefteå nästan ett halvt sekel tidigare. Han berättade att Erik hade varit en av de populäraste lärarna på skolan och hans egen stora idol. ”Det är Eriks förtjänst att jag har blivit mattelärare”, sa han. ”Han har påverkat hela mitt liv. Lova att du hälsar honom det.”

Hur coolt är inte det?

Det här är tredje och sista gången svärfar dyker upp i min blogg. Första gången handlade det om Rammsteinskivan han plockade fram ur sin cd-samling, andra gången om stroken och nu har han dött och lämnat oss med ett tomrum, ett vemod och en tacksamhet över att ha fått känna honom. Erik hade ett långt och bra liv och han fick en bra död. Båda hans söner fanns i rummet när han stillsamt somnade in.



Erik tyckte mycket om Brahms. Jag spelade Ein Deutsches Requiem för honom på sjukhuset för en vecka sedan.

lördag 13 november 2010

Do we have bases there?

I mitten av åttiotalet bodde jag i Pusan, Sydkorea en period. Det var en tid full av kulturkrockar, men en av dem jag minns bäst var mötet med en amerikans marinsoldat. Han frågade artigt var jag kom ifrån. När jag hade svarat stirrade soldaten glasartat på mig en stund. ”Do we have bases there?” Han var tydligt lättad då jag svarade nej.
Jag minns fortfarande det djupa förakt jag kände. Något oresonligt, för inte ens nu är jag säker på att jag kan placera varje stat i USA rätt, och som engelsklärare är det ändå mitt gebit. Men att ha grundläggande faktakunskaper om stater, huvudstäder, floder, berg, etc. är inte bara allmänbildning utan ett sätt att visa omvärlden artighet och respekt.
I dagens SVD förklarar Jan Björklund hur man tänkte på departementet när man begärde ändringar i kursplanen. Jag håller med honom till punkt och pricka. Faktakunskaper, analys och andra typer av fördjupning går hand i hand och i denna tid av globalisering räcker det inte med att veta vad som händer ”på våran gata i stan”.


Media: SVD (geografiexperterna), SVD 2 där geografiexperterna inte säger något nytt, men talar i alla fall.

Bloggar: Sagor från Livbåten (missa inte kommentarerna, i synnerhet Per Hagwalls) Johan Ingarö, Christermagister, Tysta Tankar, Högrelius blogg, Svensk Historia, Rights and responsibilities, Fröjdhpunkt.se, Gertie Hammarberg Tersmeden, Kunskapsbloggen.

onsdag 10 november 2010

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden? ... Igen

För den som i likhet med mig läste Eva-Lis Siréns och Anders Knapes debattartikel i DN med hakan vilande mot bröstbenet har jag författat en ... ja kalla det guide, översättning, vad vet jag. En hjälp att förstå det svårbegripliga helt enkelt.


Hej. Jag heter Anders Knape och jag basar över Sveriges kommuner och landsting - ja i princip över hela landet. Det finns tre saker jag inte gillar. Jag gillar inte att få höra att jag och mina underlydande har gjort ett dåligt jobb, jag gillar inte att bli av med verksamhetsområden och därmed få mindre att säga till om och framför allt gillar jag inte när rikspolitiker tror att de vet bättre än kommun- och landstingspolitiker. Att ens diskutera att återförstatliga skolan är som ni förstår likvärdigt med att spotta mig i ansiktet. Gör ni det kan ni räkna med en stor, fet spottloska tillbaks.



Hej. Jag heter Eva-Lis Sirén. Utan mina föregångare skulle skolan aldrig ha blivit kommunaliserad. Det var nämligen vi Lärarförbundare som gick till sängs med Göran Persson. Mot rejäla lönelyft för våra medlemmar (förskollärare, fritidspedagoger, obehöriga lärare och låg-och mellanstadielärare) var vi villiga att skjuta våra kollegor på högstadiet och gymnasiet i ryggen. Det finns tre saker jag inte gillar. Folk som håller vårt svek mot oss - jag menar alla är väl sig själv närmast?, sådana som påstår att kommunaliseringen var ett misstag och de som verkar för att utbildning ska löna sig även för lärare.

Nu förstår ni varför jag skriver en debattartikel ihop med en arbetsgivare som ger lärarna löneökningar som inte ens håller jämna steg med inflationen, en arbetsgivare som ständigt försämrar våra arbetsvillkor och som aldrig har varit intresserad av någon dialog med oss. Det handlar givetvis framför allt om självrättfärdigande, efterkonstruktioner och historierevidering. Dessutom kan det ju hända att ytterligare en ohelig allians kan ge mina medlemmar nya fördelar på LR-medlemmarnas bekostnad. I Sverige lönar det sig bättre att bli förskollärare än gymnasielärare. Det är Lärarförbundets förtjänst och det är jag stolt över. Kanske kan skillnaden göras så stor att man ska vara en veritabel idiot för att undervisa på de högre stadierna?

Det finns frågor som inte blir besvarade i detta blogginlägg, som till exempel, hur det kommer sig att ordförande för Sveriges största lärarfack inte kan skriva korrekt svenska - eller ens begära hjälp med korrekturen. Här finns heller ingen förklaring till att Lärarförbundet hittar på något så märkligt som att först använda medlemmarnas pengar till att göra en enkät gemensamt med lärarnas - för att uttrycka det hovsamt - inte särskilt älskade och uppskattade arbetsgivare, och sedan vrider till resultatet på bästa järnridåmanér så att det passar de egna teserna. Vad i helskotta är det för fel på de svenska fackförbunden? Vi har LO som inte nöjer sig med att kampanja för sossarna för medlemmarnas surt förvärvade utan rent av bekostar en dyr och stort uppslagen kampanj för att smutskasta och demonisera motståndarsidan. Nu har vi dessutom Lärarförbundet som gör gemensam sak med arbetsgivaren mot den yrkeskår man påstår sig representera. Ja giv mig styrka. Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.

Media: Göteborgsposten, Bra artikel av Metta Fjelkner på Newsmill,
Bloggar: Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men någon kanske grubblar över artikeln än. :) Det gör i varje fall Christermagister, Katedervarg, Tysta Tankar, Morrica, Linnébloggen, akademiker söker fru och Robstens blogg , Tankar om Skolan i Media.

tisdag 9 november 2010

Vad får det lov att vara? Billiga eller skickliga lärare?

En rapport från Lärarförbundet visar att det är en riktig förlustaffär att utbilda sig till lärare. Godshanterare och expressbud är mer lönsamma karriärval. Lägger man till det en tung arbetsbörda, en hög andel trist kontorsarbete, ett hårt och bullrigt arbetsklimat där man riskerar att kallas fitta, kärring och gubbjävel - numera även av föräldrar - och en arbetsgivare som närmast påminner om 1800-talets brukspatroner förvånar det ingen att det inte är något större sökandetryck på landets lärarutbildningar. I en ledare i Expressen påpekar man också att det inte bara är ingångslönen som är dålig. Tittar man på löneutvecklingen blir bilden ännu mer dyster. ”
Men det kanske mest anmärkningsvärda, om man gräver i lönestatistiken i OECD:s "Education at a glance", är den katastrofala löneutvecklingen efter 15 år i yrket. Under denna tid i klassrummet har en polsk lärare fördubblat sin lön, medan en svensk har fått ynka 16 procent mer av sina arbetsgivare.”

Till det kan tilläggas att svenska lärare har ytterst begränsade möjligheter till extrainkomster. I Finland har lärarna ett luftigt schema, få extrauppgifter och ingen arbetsplatsförlagd tid. Det här innebär att i Finland klarar en nyutexaminerad lärare att sköta sitt arbete under normal arbetstid. En lärare med ett antal tjänsteår under rocken får tid över och kan välja mellan en lindrig arbetbörda eller att ta på sig betalda extra uppgifter eller övertid och på så vis förbättra sina inkomster avsevärt.

I dagens SVD ger PJ Anders Linder sitt recept för högre lärarlöner: Minska antalet utbildningsplatser och fokusera debatten på lärarkvalitet istället för på kvantitet - dvs på lärartäthet.
Den soppan tycker inte jag vi ska koka. Att minska antalet utbildningsplatser samtidigt som man ökar behörighetskraven är en märklig ekvation. Problemet är att folk inte vill bli lärare, det åtgärdar man knappast genom att göra det svårare att bli det. Och att fokusera debatten på lärarkvalitet så länge vi struntar i att ta reda på vad ungarna lär sig i skolan, vad är det för poäng med det? De kvalitetsfaktorer vi använder oss av är självskattning, marknadsföring och ett betygssystem skolverket liknar vid rysk roulette. Det är bara på nationell nivå vi vet hur det går i den svenska skolan och det vet vi tack vare internationella undersökningar, inte för att vi själva har tagit reda på.

Istället behöver man titta på hur vi hamnade i den här sitsen. Det första svaret är att vi slopade studentexamen och därmed den oberoende kvalitetsgranskningen i den svenska skolan. Nästa dundertabbe var kommunaliseringen. Under SKL:s fögderi har vi lärare fått lägre status, högre arbetsbelastning, tråkigare arbetsuppgifter, mindre frihet och sämre lön. I SKL har vi dessutom en arbetsgivare som misstror oss och som inte är intresserade av en dialog med oss. Det enda rätta i ett sådant läge är att göra om och göra rätt. Skolan behöver återförstatligas och vi måste faktiskt börja ta reda på vad våra ungar egentligen lär sig i skolan.

Med risk för att bli tjatig: Centralrättning av de nationella proven och en studentexamen som slutkontrollstation så kan vi reda ut vad den faktiska kostnaden är för att vanvårda skolor och lärare.


Media: Aftonbladet,

Bloggar: Avva, Tankar om skolan i Media, Örfilar och Gladsparkar, Vaduville, betongklumpen, Tysta Tankar.

måndag 8 november 2010

Sen när häckar tonåringar och deras föräldrar bakom samma korvkiosk?

Nu är det ett jäkla liv om unga och internet. "Barn får klara sig själva på nätet", ondgör sig några experter i SVD. På nätet? De får klara sig själva i omklädningsrummen, på busshållplatsen, på sportplan och mängder av andra ställen där de är utsatta för bra mycket större risker än sittande i sina rum bakom en dator. Ungar kan vara taskiga IRL, på telefon och i skrift. Som Mats i Tysta tankar konstaterar ökar tryggheten och rättssäkerheten snarare på nätet där det som händer dokumenteras.


Igår satt jag vid frukostbordet med min femtonåring. ”Var du någonsin så där riktigt spyfärdigt skoltrött?” frågade hon. Min första tanke var att svara veckan innan höstlovet (den där tiden med omdömen och utvecklingssamtal är ett av av lärarårets lågvattenmärken) men jag förstod ju att hon menade att jag skulle leta i djupare och mer avlägsna skrymslen i hjärnan. Med viss förvåning insåg jag att jag aldrig var skoltrött.

Min teori som jag delgav min dotter var att vuxna lämnade en mer i fred när jag var ung - åtminstone i Finland. I min högstadieklass var vi 45 elever. Självklart hade lärarna inte tid med särskilt mycket individuell kontakt. Inte fanns det heller någon sådan tradition. Fick man underkänt betyg gick man villkorskurs på sommaren. Var det för många underkända betyg fick man gå om. På elevnivå innebar det här betydligt mer självstyre, självskattning och försök och misstag. Det fanns säkert sådana om skulle ha gagnats av mer uppmärksamma vuxna, men vi var också många som trivdes förträffligt med det här fria men tydliga systemet. Jag skötte nästan alla mina läxor på lektionstid och hade jag inget bättre för mig hade jag en roman under pulpetlocket. Varför skulle jag ha blivit skoltrött när jag i så hög grad var herre över min tid även under lektionerna? Min dotter såg avundsjuk ut och höll med mig om att daltande och micromanaging vuxna kan göra skollivet miserabelt.

Kadaverdisciplin tänker någon säkert. Inte då. Jag blev aldrig uppläxad för att jag gjorde annat på lektionstid. Den enda påföljd jag minns var att man blev utvisad från lektionssalen om man störde - något man tog med en axelryckning.

Föräldragenerationen på den tiden? Det fanns inga föräldramöten, inga utvecklingssamtal. Läxor förväntades man sköta själv och vad visste våra föräldrar om vad vi sysslade med? De märkte om någon blev på smällen och de mest uppmärksamma kunde stundtals förnimma rök- och spritlukt, men mycket mer var det inte. En av mina kompisar brände sprit i sitt rum. Han hade själv konstruerat en apparat han var mycket stolt över. Den droppade ständigt i hans garderob. Alla hans vänner och klasskamrater kände till det här. Hans föräldrar? Icke sa nicke.

Nu låter det säkert som om jag romantiserar försummelse, men med det här som med allt annat finns det en gyllene mellanväg. Självklart är det viktigt att föräldrar bryr sig och engagerar sig, men frågan är hur, hur mycket och i vad?

Många föräldrar visar sin "kärlek" genom att skjutsa sina barn korsan och tvärsan och ge dem vad de pekar på (här kan det vara läge att titta över till Morricas inlägg om curlingföräldrar). Men att vara förälder är ett arbete och slutprodukten är en självständig, empatisk och kompetent vuxen person. Med det målet i sikte är det bättre att låta ungen ta bussen till stallet och hockeyträningen och sätta dem i arbete i köket och samtidigt konversera dem när de kommer hem därifrån.

Att dagligen finnas tillgänglig för samtal och att se till att deras anförtroenden hamnar i goda och trygga händer det är mitt recept för gott tonårsföräldraskap. Att förhandla istället för att diktera är ett annat. Man måste lära sig att ge mer ansvar och förtroende med ökad mognad och ålder. Däremot behöver och ska inte föräldrar veta allt deras tonåringar sysslar med. På Internet lika litet som i baksätet på bilar, bakom korvkiosken eller i sina egna rum. Har man gjort sitt jobb som förälder har de omdöme, självbevarelsedrift och förstånd att både lära av sina misstag och slå larm när det behövs. Har man inte gjort sitt jobb spelar det ingen roll hur mycket man ängsligt sneglar över deras axlar. Då skiter det sig i alla fall.



Media: Vettig artikel i SVD,
Bloggar: Peter Harold, Min tanke är fri, Jardenberg unedited.

söndag 7 november 2010

Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.

tisdag 2 november 2010

Oplanerat Uppsalabesök

Svärfar ligger på Uppsala Akademiska efter en stroke. Han sover en djup sömn och vi turas om att sitta bredvid och prata och hålla handen. Livet har gått ner i slow-motion och ackompanjeras av en tickande väggklocka, en telefon som ringer och ljudet när sjukhushelikoptern kommer och går.

Jag har också åkt runt och tittat på vår gamla hemstad. Körsbärsträdet som stod utanför vårt köksfönster är borta, vägar är avstängda, hus växer upp som svampar och hela stan verkar fylld av lyftkranar, borrmaskiner och män med små käcka hjälmar. Och ljud. Borrande, tickande, gnisslande och skärande ljud.

Vilken lyx det är att kunna sätta sig vid sitt frukostbord och titta ut över en glittrande havsvik och riktigt höra tystnaden. Att gå ut på kvällen och se himlen fylld av stjärnor som verkligen syns.

Jag är nog ingen stadsmänniska längre...