torsdag 24 juni 2010

Sverige ett u-land i genusfrågor?

I Sverige vill vi gärna se oss som jämställdhetsföredömen. Visst, det finns några småsaker som fortfarande behöver rättas till, men vi är ju faktiskt bäst i klassen. Men hur vet vi att vi är det? När det gäller att få fram kvinnor i ledande positioner har vi inget strålande trackrecord precis. Faktum är att många länder slår oss på fingarna här. Lustigt nog är vi mycket noga med att skicka många kvinnor till Bryssel, trots att kvinnor sällan får sitta i förarsätet här hemma. Beror det på att vårt rykte som jämställda är viktigare än vår jämställdhet?

För någon vecka sedan blev jag intervjuad angående den låga andelen kvinnor i kommunpolitik. Orsaken till att just jag blev tillfrågad var att folkpartiet i Östergötland bara har 38 % kvinnor på sina listor. En intervju på 15 minuter klipptes ner till en minut och när jag lyssnar på resultatet ångrar jag att jag alls ställde upp. Det jag talade längst och mest innerligt om var just skillnaden mellan "talking the talk" och "walking the walk", och det skulle man verkligen inte tro när man hör intervjun.

Vill vi veta hur jämställt det är i det politiska livet räcker det inte med att titta på hur listorna är varvade. I folkpartiet är de varvade en bra bit längre ner än det finns någon chans att man blir invald och många kommuner, bland annat Linköping, har kvinnor i toppen. I riksdagen har vi ett mandat; Karin Granbom Ellison, som också toppar vår riksdagslista. Listan är varvad ner till femton och sedan är det en väldig massa män, men vad har det för betydelse för jämställdheten? Dubblar vi vårt resultat får vi två mandat, lyckas vi mot förmodan få tre skickar vi två kvinnor och en man till riksdagen – men ja, den procentuella andelen män på listan är mycket högre. Vill vi slippa den här typen av kritik är det bara att kapa listorna litet tidigare. Men på vilket sätt gör det oss mer jämställda? Själv toppar jag min kommuns folkpartilista trots att jag är ny och tämligen oprövad i politiken, och det var mina mer garvade och manliga partikamrater som bestämde att jag skulle hamna där.

I dagens DN skriver någon som heter Ingela Andersson en riktigt fånig debattartikel. ” För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.”

Den dagen vi väljer statsminister baserat på kön då blir vi verkligen ett u-land i genusfrågor. En kvinnlig statsminister – gärna, men det ska inte vara någon kvoterad showpiece utan the real deal.

Ett stort grattis till Finland, ett land där man producerar kompetenta kvinnor i klasar. Där har man precis fått sin andra kvinnliga statsminster. Mari Kiviniemi:



Vi ligger inte på latsidan i Folkpartiet heller. Jag säger bara Marit Paulsen, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson,Cecilia Wikström, Helene Odenljung, ... and it just goes on and on.

Här hittar ni radiointervjun där jag är nerklippt till oigenkännelighet.
Andra bloggar i ämnet: Ipse Cogita, Anybody's place, Liberala Nybroperspektiv, Medborgarperspektiv, Strötankar i samtidens liberala utmarker.
Nu har även Morrica hakat på.

14 kommentarer:

  1. Med tanke på hur många det är som söker kvinnor för att visa att man är "jämställda" så tror jag att det idag är ovanligt lätt för en kvinna med karriärambitioner.

    SvaraRadera
  2. Så är det just för att man vill verka jämställda, inte för att vi är jämställda, och då blir det för syns skull snarare än verklig karriär eller inflytande. Kanske behovet av att verka jämställd gör oss mer jämställda, men jag är långt ifrån säker på det.

    SvaraRadera
  3. Vad är det för fel på kvinnor som inte vill göra karriär?

    Enligt mig så är den absolut bästa reformen för att få ett jämställt samhälle att helt fokusera på fungerande konkurrens. Fungerar konkurrensen så blir det mycket svårare för företag och utse människor på grund av kompisrelationer, kön, rövslickeri eller annat som inte har med kompetens och skicklighet och göra.

    SvaraRadera
  4. Inget som helst fel, Per. Fungerande konkurrens är bra, men när det handlar om attityder och värderingar tror jag skolan och hur vi uppfostrar våra barn är de viktigaste faktorerna.

    SvaraRadera
  5. Anledningen till att män hållit ihop och tryckt ned kvinnor är att män vet att kvinnor egentligen är så mycket bättre i allt utom att producera spermier.Än så länge.

    SvaraRadera
  6. Så fint, anonym. Osant förstås, men så fint.

    SvaraRadera
  7. Hej Helena
    Har varit runt på skolor i Stockholm och sökt gymnasieskola inför hösten. När jag pratat med syokonsulenter så säger de att på flera skolor i Stockholm är det en majoritet av flickor i klasser på de teoretiska linjerna. Är det så ?
    Pojkar som vill läsa vidare väljer Na om de har höga betyg i högstadiet. Efter 25 år som fritidspedagog känns det som att flickor får mer och mer utrymme och plats överallt. Hälsningar John i Sköndal.

    SvaraRadera
  8. John, först tror jag att vi behöver ha en ordentlig diskussion om vad jämställdhet betyder. Först därefter kan vi jämföra verkligheten med idealet. I skolan ser jag samma sak som du skriver om, men jag ser också ett hårt tryck att vara grabbig och tjejig - dvs hårda könsnormer som man förväntas anpassa sig till. De flesta flickor i den svenska skolan blir någon gång kallad slampa eller hora. Själv fick jag förklara vad orden betydde för min yngsta dotter när hon var tolv. Det stärkte mitt engagemang i jämställdhetsfrågor en hel del kan jag säga dig. Jag gick genom hela min skola på sjuttiotalet utan att någonsin höra sådana ord användas - och för övrigt utan att någon hade synpunkter på mitt eller mina väninnors sexliv, vår klädsel eller dylikt. Enligt min uppfattning är värderingar, tolerans och frihet viktigare än karriärmöjligheter och utbildning och där har det inte gått åt rätt håll.

    SvaraRadera
  9. Är egentligen antalet kvinnor avgörande för jämställdhet? Personligen tror jag inte att det är det.

    Exempelvis är inte antalet kvinnliga ministrar ett mått på politisk jämställdhet om de då inte också förändrar rådande kultur och tradition inom politiken. Inte heller att andelen kvinnor utökas i bolagsstyrelser, chefskap inom offentlig sektor eller näringsliv om det då inte också innebär en förändring av kulturen och traditionen inom dessa sektorer.

    Min erfarenhet av kvinnor inom både politik och offentlig sektor / näringsliv säger mig att ytterst få är benägna till att driva en förändring av rådande system helt enkelt för att de nu har fördelar de inte vill mista.

    Jag menar på att den "systerliga" kampen för jämställdhet beror på var du befinner dig och i vilket sammanhang du befinner dig i samhället. Likaså om du har ett mål att nå eller om du redan nått det mål du ville nå.

    Egoistiskt, javisst
    Manligt, javisst
    Kvinnligt, javisst
    Logiskt, javisst

    SvaraRadera
  10. Anonym, vilket klokt och bra inlägg! Jag tror inte heller att antalet är avgörande, tvärtom tror jag att mycket av det som görs för syns skull saktar ner vår vandring mot jämställda värderingar och tänkesätt.

    Dessutom måste vi ha ett system som tillåter att kvinnor och män prioriterar olika. Vi kan tycka att det vore bättre om män prioriterade ner sina karriärer och om kvinnor prioriterade upp sina, men politik ska handla om möjligheter inte om pekpinnar och påtryckningar. Vare sig skillnader i val beror på miljö eller gener är våra möjligheter att skapa lyckliga och meningsfulla liv beroende av att vi får välja våra liv fritt. Kvinnor och män som skiter i karriären lika väl som karriärister.

    Som det nu är vill vi ha varvade listor för att det är så det ska vara. Jag tror att vi skulle fatta bättre beslut om det satt både män och kvinnor i varje nämnd

    SvaraRadera
  11. "Som det nu är vill vi ha varvade listor för att det är så det ska vara. Jag tror att vi skulle fatta bättre beslut om det satt både män och kvinnor i varje nämnd"

    Vi har"lärts" att varvade listor är ett formellt tagande för jämställdhet, vilket det inte alls behöver vara då detta egentligen bara beskriver antalet kvinnor och män ett parti vill skall vara valbara.Antalet borgar inte för att dessa, vilket de är män eller kvinnor, kommer driva en speciell linje eller väg inom ett parti baserat på sitt kön.

    Angående nämnderna kan jag hålla med till viss del, förutsatt att båda könens åsikter i en verklighet respekteras, att båda könen har samma tillgänglighet till beslutsunderlagen INNAN besluten tas. Förmodligen är det så att i de flesta nämnder är det få "könrelaterade" konflikter eller argumentationer, utan sakfrågor som står på dagordning.

    SvaraRadera
  12. Helena, här finner du matnyttig information angående genus/jämställdhetsfrågor.
    pelle billing

    SvaraRadera
  13. Anonym, partierna ska förse väljarna med ett brett underlag så att alla har representation och så att alla har någon de tror kan föra deras talan. Självklart borgar inte det för någon linje. Det ska det inte heller göra. När det gäller nämnderna är det just sakfrågorna jag tänker på. Mer specifikt tänker jag på att det mest sitter kvinnor och beslutar om vård, omsorg och skola, medan männen sitter i trafik, byggnation och andra "hårda" nämnder. De mjuka nämnderna skulle vinna på ett hårdare perspektiv och vice versa.

    SvaraRadera
  14. Anonym, Tack för tipset. Jag läser redan Billings artiklar och ibland även hans blogginlägg. Han kommer med ett viktigt och välbehövligt perspektiv, och skriver mycket klokt, men jag uppfattar inte honom alltid som objektiv.

    SvaraRadera