torsdag 26 september 2013

Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 
 I förrgår publicerades artikeln: Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.
Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.
Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?
Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.
Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.
Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.
Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.
Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.
En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.
Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.
Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …
Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.
Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 
Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.
Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.
Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

lördag 7 september 2013

Korkat att bli hemspråkslärare? ... Eller är det något annat som är korkat?


Häromdagen tipsade Merit Wager mig om ett intressant och skakande blogginlägg. Ljuramannen är något så ovanligt som en behörig hemspråkslärare. Inte nog med det, han är behörig i finska, ett av våra fem inhemska språk – dvs i ett språk vi har ett särskilt ansvar att erbjuda, både lagligen och mänskligen. Inte nog med det han verkar i Norrköping – en kommun som sedan 2012 är ett förvaltningsområde för finska.  Med det följer ett åtagande att mer än andra kommuner trygga finskans särställning och kvalitet.  Norrköping är dessutom en stad där finskan traditionellt har en stark ställning, efter alla finnar som emigrerade hit för att arbeta i industrierna. Men trots att Ljuramannen har undervisat här sedan 80-talet och varit behörig lika länge har han aldrig fått en fast tjänst. Nu har han blivit förbigången av en obehörig person med motiveringen att personen är fast anställd i kommunen. Att det är så är för mig helt obegripligt. Man kan förstås tänka sig att Ljuramannen är en olämplig lärare, sådana finns ju också, men i så fall borde han inte ha tillåtits bedriva undervisning i ett antal decennier. I så fall borde man dessutom ha upplyst honom om den saken. Nej, det verkar helt enkelt som om anställningstryggheten för den som är fast anställd i Norrköpings kommun går före all annan hänsyn.

De svar på sina frågor Ljuramannen har fått från kommunen och från Skolverket var sorglustig läsning. Ingen hänvisar överhuvudtaget till elevernas rätt eller till god undervisning. Allt handlar om regelverk och vad man får och inte får göra, inget om vad som är vettigt, rimligt eller bra för eleverna.  ”I’m just following orders” som vore de alla anställda i Guantanamo. Att svaren kom från Tommy Fabricius, en skolchef jag uppfattar som en skicklig sådan och från Olle Johansson, en skolpolitiker jag gillar och har förtroende för gjorde läsningen till ett bittert piller för mig. Det ledde också till att jag ansträngde mig mer än jag kanske annars skulle ha gjort för att se det hela ur deras perspektiv. För Fabricius handlar det antagligen om att stötta sin personal som har fattat beslut i enlighet med kommunens riktlinjer. Svårt i den rollen också att tala om att man tycker reglementet är uppåt väggarna. Som tjänsteman ska man verkställa politiska beslut, inte recensera dem – åtminstone inte inför kommuninnevånare och media. När det gäller Olle Johansson gissar jag att det här är S politik som gäller hela kommunen. Då blir det svårt för honom att recensera den – annat än i partigruppen.

Men oberoende av bevekelsegrunderna är det här uppåt väggarna fel. Orsaken till att det inte finns behörighetskrav på hemspråkslärare är ju inte att det är mindre viktigt att de är behöriga utan ren krass verklighet - det är helt enkelt nästintill omöjligt att hitta sådana personer på många orter i många språk. Den behandling Ljuramannen utsatts för visar emellertid med all önskvärd tydlighet att skollagen behöver kompletteras. Självklart ska en behörig hemspråkslärare ha företräde framför någon som inte är hemspråkslärare – det finns varken orsak eller ursäkt för en annan ordning.  Utan en sådan ordning blir det för övrigt – vilket Ljuramannen påpekar – liktydigt med att slänga pengar i sjön att utbilda sig till hemspråkslärare.  Men ändringar i skollagen tar tid och tills det sker finns det ingen ursäkt för att sätta vuxnas anställningstrygghet framför barns rättighet till god och likvärdig undervisning. Så snälle, gode Norrköping, gör om och gör rätt!



Länk här till Ljuramannens både bittra och humoristiska rapport. Länk här till en angelägen och välskriven artikel i SVD av Merit Wager om vad den svenska skolan har att lära av den finska: Det finska skolexemplet. Länk här tillSpråklärarnas riksförbunds medlemsregistrering. Vi erbjuder ämnesutveckling, fortbildning, nätverk och stöd för lärare i ALLA främmande språk. Ljuramannen och alla övriga hemspråkslärare är hjärtligt välkomna till oss. Den som har en anställning ska också se till att skolan betalar medlemsavgiften. Yrkesutveckling är för många lärare ett fritidsintresse. Det må så vara. Jobb och egen passion för ämnet kan ibland vara svåra att hålla isär. Men det är huvudmannen som ska betala för fortbildning och lärarnätverk.

söndag 1 september 2013

Nytt läsår, ny skola, nya elever, nytt lärarjobb

I mitten av juli tackade jag ja till ett nytt jobb. Jag jobbar nu på Vammarskolan i Valdemarsvik.
Att avveckla ett jobb och veckla upp ett nytt är aldrig en baggis. Att göra det på så kort varsel är det än mindre, så jag har jobbat väldigt långa dagar ända sedan vi kom hem från Italien. Jag tänker ibland på de fem-rätters middagar vi åt med silverbestick på hotellterrassen. Porlet från fontänen, solens sista röda strålar på alptopparna på andra sidan dalen, den lilla porslinsskylten där det stod Frau von Schantz med guldbokstäver.  Det var konstigt med det lyxiga halv-pensionatet redan då, litet som en tidsresa till trettiotalet. Nu känns alltsammans väldigt fjärran. Ett avlägset hedonistiskt liv i slow-motion. 

Så hur kommer det sig att jag började se mig om efter andra jobb efter fyra år på Djäkneparksskolan? Det förra läsåret var tungt. Det tyngsta hittills under min lärarkarriär och så tungt att det påverkade hälsa och sinnesfrid. Jag vet att det har varit så för många, för jag har haft fler kollegor och lärarvänner som lämnat yrket, varit långtidssjukskrivna och bara utledsna än någonsin tidigare. Som vanligt är det i allmänhet de flitigaste och mest lämpade lärarna som går i väggen eller byter bana.

 En  viktig orsak är de nya styrdokumenten och betygen. Tidigare betyg och ett nytt betygssystem innebär ett betydande merarbete. Dokumentationen av elever i behov av stöd har varit ett annat gissel. Först ska man skriva orosanmälan, sedan en pedagogisk kartläggning, därefter ett åtgärdsprogram - och det är så komplicerat (åtminstone i Norrköping) att vi hade kurs i att skriva dem, speciallärare som nagelfor utkasten och föreslog ändringar och ändå fick vi bakläxa på dem av Skolinspektionen. ... Ja och sedan ska åtgärdsprogrammet utvärderas inom en viss tidsram. Givetvis även det i skrift. Till det ska läggas att skolk ska skrivas in i betyget och att föräldrar ska kontaktas samma dag om frånvaro inte är anmäld. Somliga av reformerna är jag helhjärtat för, andra not so much, men alla tar de tid, tid som inte finns.

På min skola var det här året bekymmersamt även av andra skäl. Vi hade scheman som inte fungerade, med ideliga ändringar som följd. Vi hade två klasser fler än tidigare, fler elever än skolan bekvämt rymmer, men ingen korridorvärd. Det plus en kaotisk terminsstart ledde till att vi tappade greppet om ordningen. När det var som värst skrev jag flera händelserapporter varje dag. Det var rökning, skolk, stölder, skadegörelse, bråk av olika slag. I fjol gick vi också över till årskursvisa arbetslag. Jag var nyfiken på  arbetsmodellen och positiv till försöket, men det visade sig snabbt att den inte passade mig. Det var inte alls lika roligt att jobba bara med sjuor som att ha alla årskurser. Det påverkade också ordningsskapandet. Utan relation till åttor och nior blev rastvaktandet en helt ny och vansklig historia. Vår rektor påpekade inför reformen att vi inte är i skolan för oss själva utan för eleverna. Ett sant påstående och jag nickade instämmande när jag hörde det. Men jag har kommit att inse att en lärare som tappar sugen, humöret eller humorn varken är i skolan för sig själv eller för eleverna.

Vid jul slutade vår rektor och kort därefter studierektorn samtidigt som det stod klart att skolans ekonomi var ännu sämre än vi tidigare vetat. Utvecklingsledar-delen av min tjänst drogs in - eller för att använda min rektors ord - jag skulle vila från uppdraget. Det här startade några månader innan skolan skulle besökas av Skolinspektionen. Istället fick jag överta klasser som haft vikarie hela terminen för att en kollega först var långtidssjukskriven  och sedan sökte och fick jobb utanför skolans värld. Jag tog över klasserna i början av november, två nior och en sjua, och det var då tre klasser där arbetsmoral och arbetsro var i botten, det fanns inget betygsunderlag, inga omdömen, elever och föräldrar var upprörda och oroliga och det var jag som skulle sätta betyg till jul.  Kvällarna och helgerna räckte inte till när det var som värst.


I mitten av maj träffade jag min nye rektor för att tala om tjänsten inför nästa år. Jag fick veta att vilan från uppdraget som utvecklingsledare var permanent, att jag inte fick göra Qualis-granskningar i tjänsten, att den överfulla franskgruppen i år sju inte skulle delas. Allt konsekvenser av skolans stora budgetunderskott. Allt sådant som sade mig att nästa läsår skulle bli värre än det föregående. Som plåster på såren fick jag höra att jag är en skicklig och uppskattad lärare och blev uppmanad att söka en Förstelärartjänst.
Jag följde uppmaningen, men kände ingen tillförsikt för det. Vad betyder extra pengar om det är arbetsvillkoren det är fel på? Samma kväll som jag hade haft mötet med rektor skickade jag iväg två jobbansökningar. Inte så seriösa sådana, men det kändes ändå som ett stort steg efter fyra år på samma skola, en skola som väldigt mycket har känts som min skola, med kollegor jag är fäst vid, underbara elever och bra föräldrar.

I slutet av maj dök det så upp en tjänst vid Vammarskolan som jag erbjöds. Först ville jag avvakta och se om jag fick en Förstelärar-tjänst i Norrköping, men i juli ändrade jag mig och tackade ja till en tjänst som inkluderar ett uppdrag som engelskutvecklare i kommunen.
Det tar mig numera tio minuter att cykla till jobbet, och jag har fått många gratulationer till att slippa pendla. Men att pendla med våra bekväma 46:or och trevliga, snälla Ringarums-chaufförer är inget jag har lidit av och ingen faktor i mitt beslut. Bussresan har tvärtom varit min bästa arbetstid varje dag. Orsaken till att jag bestämde mig för att tacka ja till det här jobbet trots att jag förlorar mina kommunpoäng i Norrköping och har betydligt sämre chans att få en Förstelärartjänst är att Vammarskolan är en riktigt bra skola och en riktigt bra arbetsplats. Bra ledning, bra kollegor, bra rutiner och anda och betydligt bättre resurser än i vad man har i Norrköping. Jag jobbade på Vammarsolan från 2006 - 2008, och jag har en dotter som har gått där, så jag vet att det är så. Jag har dessutom ett digert jämförelsematerial på skolfronten. Jag har vid det här laget hunnit jobba på 13 olika skolor, de flesta kring Stockholm och Uppsala. På de reaktioner jag får märker jag att alla Valdemarsviksbor inte förstår vilka bra lärare och vilken bra skola vi har i vår kommun. Det är synd. Det behöver vi ändra på.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, för mycket för att hinna blogga. Mina nya elever har jag inte hunnit lära känna och jag tänker ibland på mina förra elever och kollegor med saknad. Men det känns väldigt bra i magen och jag sover gott om nätterna. Jag är glad över mitt beslut, glad att få vara lärare på Vammarskolan i Valdemarsvik.