Enligt en AMS undersökning är våra pensionärer väldigt nöjda och belåtna. 50% är mycket nöjda med tillvaron och 34 % ganska nöjda. Hela 84% av pensionärerna är lyckliga! Undrar om siffran är så hög för något annat ålderssegment? Ändå handlade den nyligen avslutade valrörelsen framför allt om pensionärerna och framför allt om hur de skulle få mer i sina plånböcker. Straffbeskattning av pensionärer, dundrade vänstern. Vi vill också sänka skatten för pensionärerna, kved alliansen ängsligt tillbaka. Sverigedemokraterna producerade en absurd och stötande reklamfilm där en pensionär jagas av kvinnor i burka. Budskapet var att vi borde sätta våra surt förvärvade på gamlingarna istället för på invandrarna. Om vi lämnar det osmakliga i att ställa befolkningsgrupper mot varandra på det sättet och det demoniserande bildspråket kan vi konstatera att varenda parti friade till pensionärerna.
Med tanke på att vi står inför en jättepuckel av pensionärer och en rejäl risk att det i framtiden inte kommer att handla om huruvida man vill jobba som pensionär utan om man har råd att låta bli är detta friande till de nuvarande pensionärerna högst omoraliskt.
Bland alla dessa lyckliga pensionärer finns det också sådana som lever i torftighet och misär. Istället för att satsa pengar på varenda pensionär borde mer göras för att förbättra för våra fattigaste och mest utsatta pensionärer. Vem talar för dem?
Dessutom är det inte alls sagt att skattesäkningarna ger pensionärerna mer i plånboken, och det vet varenda politiker som talar om straffskatt på pensionärer. Vi har ett pensionssystem som innebär att när det går dåligt för Sverige går pensionerna ner. Bromsen slår till så fort intäkterna understiger utgifterna och 90% av intäkterna består av skatter och arbetsgivaravgifter. En smidig uppfinning som innebär att inget parti, ingen politiker kan anklagas hur låga pensionerna än blir. Det är bara "systemet". Utan många i jobb sjunker också kvaliteten på vård och omsorg. Det här betyder att ingen borde vara mer mån om att det lönar sig att arbeta i Sverige än pensionärerna. Jobbskatteavdragen borde få pensionärer att hurra, de borde stå och heja vid fabriksportarna, de borde slita sina barnbarn ur sängarna och mota ut dem mot pendlarbussen. För ju mer folk jobbar desto bättre ställt får pensionärerna det. Och samtidigt ökar chansen att deras barn och barnbarn ska slippa tiggarstaven på sin ålders höst.
Så lever vi vidare i denna otrevliga eftervalsstämning. I DN läste jag om den Sverigedemokrat som lämnade sin plats efter att ha läst partiprogrammet. Som i förbifarten nämner journalisten att mannen berättar att livet som representant för Sverigedemokraterna är hårt och obehagligt. ”Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer”.
Den här lilla texten väcker flera funderingar hos mig. Beror de många avhoppade Sverigedemokraterna på att de kommer på andra tankar eller beror de på att de blir utfrysta, trakasserade och hotade? Beror ens den här mannens avhopp på att han kommit på andra tankar eller på att det är för ansträngande att vara en paria?
Jag undrar också hur det kommer det sig att journalisten med gillande berättar om hur mannen kommit på bättre tankar, men väljer att glida över ett exempel på grov diskriminering och stigmatisering? Att vägra skaka hand med någon och kalla den personen smutsig, det är uppförande som man förknippar med apartheidtiden i USA och Sydafrika. Hur kan sådant uppförande från en folkvald i ett politiskt sammanhang accepteras? De här historierna om hur Sverigedemokrater förstår hur dåligt partiet är påminner också obehagligt om andra exempel på rättning i ledet - bögar som inser att de bara ägnat sig åt barnsligt experimenterande men egentligen är rättrogna heterosexuella.
Precis dagen innan jag läste det här tittade jag på ett fantastiskt klipp som David Tingsgård skickade mig på Facebook. Det handlar om en KKK ledare som blir bortgjord och besegrad av en färgad pastor som tillhörde Martin LuthersKings medhjälpare. Det klippet börjar just med att han av misstag skakar pastorns framsträckta hand och sedan förskräckt tittar på sin egen. Pastorn säger:” Don’t worry Johny, it don’t com off!” Är det där vi har hamnat, där förtroendevalda beter sig som KU KLUX KLAN ledare på sjuttiotalet utan att någon har något att erinra?
Jag läser också att Lars Ohly har vägrat ha Sverigedemokraterna på samma våningsplan och jag såg på TV när han vägrade vara i samma sminkloge som Åkesson. Tydligen uppfattar vissa dessa utslag av .... främlingsfientlighet och diskriminering som bevis på att Ohly är en hedersknyffel som tar avstånd från ... främlingsfientlighet och diskriminering.
Som om inte det här räcker kan man i Aftonbladet läsa om en brutal och uppenbarligen välplanerad och regisserad attack mot en Sverigedemokrat. Man kastade in stenar i lägenheten, skrek hot och okvädningsord, krävde att han skulle komma när och när han gjorde det möttes han av en lynchmobb på 40 personer och blev svårt knivskuren. Alltsammans låter som rakt ur amerikanska södern på sextiotalet. En scen ur "Mississippi brinner" eller "I nattens hetta".
Inga sådana paralleller görs dock i den tidning som kör med en hotfull stopphand som symbol för kampanjen: "Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika".
Är det bara jag som får en isande känsla i magen av allt det här? Innan ett enda förslag är lagt all denna fientlighet, hotfullhet och våldsamhet? Är det Jimmie Åkesson och hans anhang som är våra nya hackkycklingar och mobboffer? Håll er borta från kvinnor, bögar och invandrare, men vare sig de är klädda i kostym eller bombarjacka, vare sig de är gamla eller nya svenskar är Sverigedemokrater fritt villebråd. Ju mer du jävlas med dem desto mer är du en av oss - en av oss riktiga svenskar.
Jag har känt mig så modfälld hela veckan att jag har svårt att skriva. Ändå är det viktigaste på plats. Alliansen fick en sittning till. Det betyder att socialdemokraternas tid som statsparti är slut och det tror jag är stärkande för demokratin. Ingen ska någonsin känna sig alltför säker i maktens korridorer och ingen ska någonsin tillåtas glömma att man representerar folket och inte sig själv när man vandrar i dem.
Men man kan inte komma ifrån att det är en kännbar förändring av det politiska landskapet när ett parti som vill minska den internationella solidariteten, gå ur EU, kraftigt dra ner på invandringen och skicka 13-åringar till domstolarna inte bara kommer in i riksdagen utan dessutom gör det med så pass bred marginal. För mig känns det extra både bittert och ironiskt att sådana starka självständiga liberaler som Agneta Berliner, Camilla Lindberg och Solveig Hellquist blir av med sina platser just till förmån för Sverigedemokrater och att Jasenko Selimovic, en man som kunde ha uträttat mycket gott i riksdagen förlorar på målstrecket. Det gör mig bara ännu mer övertygad om att vi behöver få mer av ett personval. Kanske rent av ett som går över länsgränserna.
Men framför allt hoppas jag att vi inte fortsätter att göra misstaget att försöka mota bort Sverigedemokraterna genom att utsätta dem för utfrysning, förakt och demonisering. Grogrunden för deras framgångar är minskande tolerans, minskande generositet och brist på dialog i vårt samhälle och det åtgärdar man inte genom att ägna sig åt intolerans, snålhet och envägskommunikation.
Jag har ingen ”prior knowledge” om Eva-Lotta Hultén, ”kulturskribent kultur” som hon undertecknar sin debattartikel om betyg i GP. Men redan i de första två raderna står det klart att hon är "vänsterskribent, vänster" snarare än "kulturskribent, kultur". ”En väldokumenterad effekt av betyg är att eleverna tappar lusten att lära”, skriver hon. ”Svenska elever är som lägst motiverade i årskurs åtta och nio” är nästa häpnadsväckande påstående. Hon relaterar betygen till en syn på barn som ”varelser som man behöver starka maktmedel för att undertvinga sig” och ställer den ”orwellsk-björklundska” informationen i form av betyg mot det ”utmärkta verktyget” individuella utvecklingsplaner.
Det Hultén gör är att hon tar sina egna högst subjektiva åsikter, kryddar dem med en redig dos, förakt, indignation och rättmätig vrede, för att till slut presentera dem som etablerade fakta. Där är hon tyvärr långt ifrån unik. Det finns en lång sådan tradition inom den svenska skolforskningen.
Hultén utgår ifrån att betygens funktion är att motivera eller straffa eleverna, men betygen ska snarare ses som vägvisare som visar om man är på väg mot Malmö eller Haparanda och de finns där inte bara för eleven utan i minst lika hög grad för läraren, föräldrarna, skolledningen och politikerna. När hon utgår ifrån utvecklingssamtal och skriftliga omdömen som bättre och tydligare feeedback än betyg ägnar hon sig åt önsketänkande. Varken föräldrar eller elever upplever den feedbacken som lika tydlig och konkret som sifferbetyg.
I Sverige får eleverna betyg senare än i något annt land jag känner till. Inte nog med att det ger oss dålig måluppfyllelse, det har också inneburit att betygen får en speciell och upphöjd status för eleverna som i många fall leder till skadlig betygsfokusering och hets.
På en punkt ger jag Hultén rätt. För stark fokus vid yttre motivation kan sänka den inre och betydligt viktigare motivationen. Men när eleverna lägger större fokus vid betygen än vid kunskapsmålen är inte det betygens fel. Skulden ligger helt och fullt på vuxna axlar, bland annat på Hulténs egna. Det är vi som skjuter upp betygen. Det är vi som förser dem med både varningslampor och strålglans. Det är den retoriken och fokuseringen som behöver rensas bort – inte betygen.
I gårdagens valdebatt gick alla tre röd-gröna partiledare ut med tre uppenbart förbestämda grepp: Att nicka ivrigt instämmande åt varandras yttrande, att upprepa att alliansen har sänkt skatten för de rika och att dra de snyfthistorier som lägligt har publicerats i kvällspressen. Det finns folk som hamnar i kläm i vårt samhälle. Men det har det alltid funnits. Några har säkert tillkommit med sjukförsäkringsreformen, andra har försvunnit. Självklart ska sjuka människor vara sjukskrivna, men lika självklart borde det vara att inte arbetsföra människor blir förtidspensionerade och att samhället är inriktat på att hjälpa folk tillbaka upp på banan snarare än att sortera in dem i en slaskhink. I en valdebatt vill jag veta två saker: Vad ser man för problem och vad avser man att göra åt dem. Att försöka framställa motparten som de onda som vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare är bara populistiskt och omoraliskt.
Snörvlig och eländig har jag stapplat fram hela veckan. Sjukskrivning? Jag har så dålig framförhållning och sådan tidsbrist att jag förbereder varje lektion under föregående rast. Då kan man inte vara borta, för hur ska man då lämna över till en vikarie? Men även de lärare som håller näsan över vattnet och har litet framförhållning har både för- och efterarbete kvar när de är sjuka. Telefonen ringer gång på gång och när man kommer tillbaka till skolan väntar papperstravarna.
Trots att vi lärare alltså inte är lediga när vi är sjuka har vi ett löneavdrag på 1,4 dagar varje sjukdag. Jan Björklund, befria oss från SKL!
Vilken skum valrörelse det har varit. Butlers i tunnelbanan, strippor i Vänsterpartiet, sedelbål i FI, clowner i äldrevården, statliga bordeller från en kristdemokrat är några av de mer förbluffande inslagen. Valfusk, aggressiva värvarmetoder, hakkors i pannan på Sverigedemokrater, vandalisering och timade ”nyheter ” som Littorin-affären hör till de mer nedslående inslagen.
Hela SD:s framfart är ett nedslående inslag i sig. Som många andra går jag och hoppas att SD inte ska få en vågmästarroll på söndag. Men jag hoppas också att demoniseringen av SD och deras sympatisörer ska upphöra. Den både skadar och gynnar Sverigedemokraterna själva, men alla vi andra tar enbart skada.
Vi människor tenderar att vara misstänksamma och ängsliga inför det främmande. Där det uppstår många kulturkrockar, eller där det finns mycket okunskap växer rädslan och misstron till en destruktiv fientlighet. Främlingsfientligheten finns bland svenskar mot invandrare, bland invandrare mot svenskar, bland svenskar mot svenskar, bland invandrare mot invandrare.
Fientlighet som möter fientlighet leder ibland till våldsamma urladdningar – kanske var det det som hände när en gammal kvinna blev dödad på en parkeringsplats i Landskrona i våras – ibland växer den istället som en cancertumör. Fientlighet som möter dialog, försök att förstå, sakliga argument kan däremot mattas av.
I går hörde jag två Norrköpingspolitiker, Mathias Sundin (FP) och Lars Stjärnkvist (S) debattera med Markus Wiechel (SD). Det var en lugn sansad debatt där alla fick tala till punkt om sakfrågor. Det var både en integrations- och en demokratiinsats som riktigt imponerade på mig. Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist.
