Det Hultén gör är att hon tar sina egna högst subjektiva åsikter, kryddar dem med en redig dos, förakt, indignation och rättmätig vrede, för att till slut presentera dem som etablerade fakta. Där är hon tyvärr långt ifrån unik. Det finns en lång sådan tradition inom den svenska skolforskningen.
Hultén utgår ifrån att betygens funktion är att motivera eller straffa eleverna, men betygen ska snarare ses som vägvisare som visar om man är på väg mot Malmö eller Haparanda och de finns där inte bara för eleven utan i minst lika hög grad för läraren, föräldrarna, skolledningen och politikerna. När hon utgår ifrån utvecklingssamtal och skriftliga omdömen som bättre och tydligare feeedback än betyg ägnar hon sig åt önsketänkande. Varken föräldrar eller elever upplever den feedbacken som lika tydlig och konkret som sifferbetyg.
I Sverige får eleverna betyg senare än i något annt land jag känner till. Inte nog med att det ger oss dålig måluppfyllelse, det har också inneburit att betygen får en speciell och upphöjd status för eleverna som i många fall leder till skadlig betygsfokusering och hets.
På en punkt ger jag Hultén rätt. För stark fokus vid yttre motivation kan sänka den inre och betydligt viktigare motivationen. Men när eleverna lägger större fokus vid betygen än vid kunskapsmålen är inte det betygens fel. Skulden ligger helt och fullt på vuxna axlar, bland annat på Hulténs egna. Det är vi som skjuter upp betygen. Det är vi som förser dem med både varningslampor och strålglans. Det är den retoriken och fokuseringen som behöver rensas bort – inte betygen.
