Eftervalsblues

Jag har känt mig så modfälld hela veckan att jag har svårt att skriva.
Ändå är det viktigaste på plats. Alliansen fick en sittning till. Det betyder att socialdemokraternas tid som statsparti är slut och det tror jag är stärkande för demokratin. Ingen ska någonsin känna sig alltför säker i maktens korridorer och ingen ska någonsin tillåtas glömma att man representerar folket och inte sig själv när man vandrar i dem.

Men man kan inte komma ifrån att det är en kännbar förändring av det politiska landskapet när ett parti som vill minska den internationella solidariteten, gå ur EU, kraftigt dra ner på invandringen och skicka 13-åringar till domstolarna inte bara kommer in i riksdagen utan dessutom gör det med så pass bred marginal. För mig känns det extra både bittert och ironiskt att sådana starka självständiga liberaler som Agneta Berliner, Camilla Lindberg och Solveig Hellquist blir av med sina platser just till förmån för Sverigedemokrater och att Jasenko Selimovic, en man som kunde ha uträttat mycket gott i riksdagen förlorar på målstrecket. Det gör mig bara ännu mer övertygad om att vi behöver få mer av ett personval. Kanske rent av ett som går över länsgränserna.

Men framför allt hoppas jag att vi inte fortsätter att göra misstaget att försöka mota bort Sverigedemokraterna genom att utsätta dem för utfrysning, förakt och demonisering. Grogrunden för deras framgångar är minskande tolerans, minskande generositet och brist på dialog i vårt samhälle och det åtgärdar man inte genom att ägna sig åt intolerans, snålhet och envägskommunikation.



Media: SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, SVD.

Bloggar: Camilla Lindberg, Agneta Berliner, Jasenko Selimovic, Rasmus Lenefors, Merith Wager,

Kultur att banna betyg?

Jag har ingen ”prior knowledge” om Eva-Lotta Hultén, ”kulturskribent kultur” som hon undertecknar sin debattartikel om betyg i GP. Men redan i de första två raderna står det klart att hon är "vänsterskribent, vänster" snarare än "kulturskribent, kultur". ”En väldokumenterad effekt av betyg är att eleverna tappar lusten att lära”, skriver hon. ”Svenska elever är som lägst motiverade i årskurs åtta och nio” är nästa häpnadsväckande påstående. Hon relaterar betygen till en syn på barn som ”varelser som man behöver starka maktmedel för att undertvinga sig” och ställer den ”orwellsk-björklundska” informationen i form av betyg mot det ”utmärkta verktyget” individuella utvecklingsplaner.

Det Hultén gör är att hon tar sina egna högst subjektiva åsikter, kryddar dem med en redig dos, förakt, indignation och rättmätig vrede, för att till slut presentera dem som etablerade fakta. Där är hon tyvärr långt ifrån unik. Det finns en lång sådan tradition inom den svenska skolforskningen.

Hultén utgår ifrån att betygens funktion är att motivera eller straffa eleverna, men betygen ska snarare ses som vägvisare som visar om man är på väg mot Malmö eller Haparanda och de finns där inte bara för eleven utan i minst lika hög grad för läraren, föräldrarna, skolledningen och politikerna. När hon utgår ifrån utvecklingssamtal och skriftliga omdömen som bättre och tydligare feeedback än betyg ägnar hon sig åt önsketänkande. Varken föräldrar eller elever upplever den feedbacken som lika tydlig och konkret som sifferbetyg.

I Sverige får eleverna betyg senare än i något annt land jag känner till. Inte nog med att det ger oss dålig måluppfyllelse, det har också inneburit att betygen får en speciell och upphöjd status för eleverna som i många fall leder till skadlig betygsfokusering och hets.

På en punkt ger jag Hultén rätt. För stark fokus vid yttre motivation kan sänka den inre och betydligt viktigare motivationen. Men när eleverna lägger större fokus vid betygen än vid kunskapsmålen är inte det betygens fel. Skulden ligger helt och fullt på vuxna axlar, bland annat på Hulténs egna. Det är vi som skjuter upp betygen. Det är vi som förser dem med både varningslampor och strålglans. Det är den retoriken och fokuseringen som behöver rensas bort – inte betygen.

Debatt med bröstttoner

I gårdagens valdebatt gick alla tre röd-gröna partiledare ut med tre uppenbart förbestämda grepp: Att nicka ivrigt instämmande åt varandras yttrande, att upprepa att alliansen har sänkt skatten för de rika och att dra de snyfthistorier som lägligt har publicerats i kvällspressen.
Det finns folk som hamnar i kläm i vårt samhälle. Men det har det alltid funnits. Några har säkert tillkommit med sjukförsäkringsreformen, andra har försvunnit. Självklart ska sjuka människor vara sjukskrivna, men lika självklart borde det vara att inte arbetsföra människor blir förtidspensionerade och att samhället är inriktat på att hjälpa folk tillbaka upp på banan snarare än att sortera in dem i en slaskhink.
I en valdebatt vill jag veta två saker: Vad ser man för problem och vad avser man att göra åt dem. Att försöka framställa motparten som de onda som vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare är bara populistiskt och omoraliskt.

Media: SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, Expressen, SVD, SVD.

Bloggar: Mina Moderata Karameller citerar lagen, Seved Monke, Soldatmamma delar min indignation, Nora4you har ett mycket läsvärt inlägg, Rasmus Jonlund, Annika Beijbom, Carina Boberg, Erik Svansbo, Per Altenberg, Mark Klamberg, Jah Hollis, Björn om skola och utbildning, Hanna Wagenius, Franksblogg, Hans Åberg, Runos blogg.

two-time loser

Snörvlig och eländig har jag stapplat fram hela veckan. Sjukskrivning? Jag har så dålig framförhållning och sådan tidsbrist att jag förbereder varje lektion under föregående rast. Då kan man inte vara borta, för hur ska man då lämna över till en vikarie?
Men även de lärare som håller näsan över vattnet och har litet framförhållning har både för- och efterarbete kvar när de är sjuka. Telefonen ringer gång på gång och när man kommer tillbaka till skolan väntar papperstravarna.

Trots att vi lärare alltså inte är lediga när vi är sjuka har vi ett löneavdrag på 1,4 dagar varje sjukdag. Jan Björklund, befria oss från SKL!

Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist

Vilken skum valrörelse det har varit. Butlers i tunnelbanan, strippor i Vänsterpartiet, sedelbål i FI, clowner i äldrevården, statliga bordeller från en kristdemokrat är några av de mer förbluffande inslagen. Valfusk, aggressiva värvarmetoder, hakkors i pannan på Sverigedemokrater, vandalisering och timade ”nyheter ” som Littorin-affären hör till de mer nedslående inslagen.


Hela SD:s framfart är ett nedslående inslag i sig. Som många andra går jag och hoppas att SD inte ska få en vågmästarroll på söndag. Men jag hoppas också att demoniseringen av SD och deras sympatisörer ska upphöra. Den både skadar och gynnar Sverigedemokraterna själva, men alla vi andra tar enbart skada.

Vi människor tenderar att vara misstänksamma och ängsliga inför det främmande. Där det uppstår många kulturkrockar, eller där det finns mycket okunskap växer rädslan och misstron till en destruktiv fientlighet. Främlingsfientligheten finns bland svenskar mot invandrare, bland invandrare mot svenskar, bland svenskar mot svenskar, bland invandrare mot invandrare.

Fientlighet som möter fientlighet leder ibland till våldsamma urladdningar – kanske var det det som hände när en gammal kvinna blev dödad på en parkeringsplats i Landskrona i våras – ibland växer den istället som en cancertumör. Fientlighet som möter dialog, försök att förstå, sakliga argument kan däremot mattas av.

I går hörde jag två Norrköpingspolitiker, Mathias Sundin (FP) och Lars Stjärnkvist (S) debattera med Markus Wiechel (SD). Det var en lugn sansad debatt där alla fick tala till punkt om sakfrågor. Det var både en integrations- och en demokratiinsats som riktigt imponerade på mig. Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist.



Media: Debatten i SR, DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Expressen.

bloggar: Mathias Sundin, Seved Monke, Gulan Avci, Rasmus Liberal, Per Altenberg, Liberati, Mark Klamberg, Mina Moderata Karameller, Peter Soilander, Agnetha Berliner, Erik Svansbo och Liberala Anna.

Valrörelsens Vandaler

I Valdemarsvik är det rätt anspråkslöst med valskyltning. Det står några plakat vid Statoilrondellen och en rad nere i centrum men annars ser det ut som vanligt. Valdemarsviksoperans föreställningar gjorde betydligt mer väsen av sig än valrörelsen.

I Norrköping finns det däremot massor av affischer. I dag såg jag min vän och partikamrat Karin Granbom Ellison på en affisch. Över hennes ansikte hade någon ritat ett stort argt rött kryss. Tre runda, röda klistermärken var strategiskt utplacerade så att hon såg ut som en clown och under hennes ansikte stod det RÖSTA RÖTT!!! med stora röda bokstäver. Tidigare i år hade Folkpartiet utbildning i Kommunhuset, ett kvarter ifrån Ung Vänsters högkvarter. Då kom vi ut och hittade hakkors och andra otrevligheter på våra affischer.

Det ligger nära till hands att anklaga skolan. När jag såg affischen kom jag precis från en fortbildning för oss som är implementeringsansvariga inför de nya styrdokumenten i skolan. Redan i den förra läroplanen stod det mycket om demokrati och demokratisk fostran. Nu är formuleringarna skärpta: ”Skolan har ansvar för att eleverna får kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”. Läraren ska ”förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle”.

Min egen första tanke var också rätt självförebrående: Hur har vi lärare misslyckats så kapitalt i vårt uppdrag att unga, politiskt medvetna och engagerade människor visar sådan bristande respekt för demokratin och valprocessen?

Men även om självrannsakan är både klädsam och konstruktiv och även om vi lärare kan göra mer för att fylla vårt demokratiuppdrag är inte det här vårt fel. Det finns en stor tilltro till skolan som förändringsmotor. Allt ska lösas i skolan. Men skolan är inte frikopplad från resten av samhället och tonåringar tar större intryck av vad vi gör än av vad vi säger. Efter LO:s kampanj med uppochnervända fulretuscherade partiledare tillsammans med ord som dunderdumt och dubbelfel, är det konstigt om en tonåring ser valrörelsen som ett krig med onda och goda, segrare och förlorare?
Över lag är vänsterretoriken ägnad att misstänkliggöra allianspartiernas motiv, moral och goda vilja snarare än deras faktiska förslag och åtgärder. När moderpartiet beskriver motståndarsidan som en fiende som ska förlöjligas och förgöras är det inte förvånande om ungdomsförbundet omsätter hatet och föraktet i handling. Vandalisering är ett steg, kränkningar, trakasserier och våld kommer strax därefter.

Självklart ska man kunna problematisera och attackera de andra partiernas problembild, lösningsförslag, argument, löften och resonemang. Men alla borde hålla sig för goda för att på bas av partitillhörighet attackera andras moral, motiv och goda vilja. Det finns inte ett enda parti som vill att det ska gå dåligt för Sverige och de människor som bor här. I vissa lägen är det olika saker som vi uppfattar som problem, i andra lägen har vi olika förslag till lösningar på problemen. Men vi vill faktiskt alla att världen ska bli bättre.

Ett steg mot en bättre värld vi borde kunna komma överens om rakt över blockgränserna är att vi lämnar valaffischer och valarbetare i fred. Det här med fria och demokratiska val är något åtminstone jag har blivit rätt fäst vid.



Bloggar: Läs Morricas ljuvligt ironiska inlägg och Per Hagwalls översikt och analys i No Size Fits All.

Men lokalerna är i alla fall fina ...

I morse började min frukost plötsligt smaka hö. Det var när jag läste om Urban Håkansson. En alzheimersjuk som lever sitt liv inlåst på sitt rum, utan att ens ha tillgång till sin egen balkong. Han har två döttrar som kämpar för honom och som tar hem honom varje helg, ändå har han ett liv som vi aldrig skulle utsätta en straffånge för. Då undrar jag hur tillvaron ser ut för den Urban som inte har familj? Den Urban man kan vanvårda utan några som helst negativa konsekvenser?

Det boende där Urban finns har fina, luftiga, moderna lokaler. För så är det i Sverige. Här bor den som kommer in på ett hem finare än i de flesta andra länder. Men i de vackra ljusa korridorerna kan dementa vandra omkring halvnakna i kiss och bajs. Maten man får är riskfri och anrättad enligt alla hygienregler, men näringsfattig och oaptitlig. Urban har en fin och vacker balkong, men han får sitta i sitt låsta rum och titta ut på den genom ett fönster.

Så illa är det ställt och ändå är pensionärerna antagligen den största lobbygruppen vi har i samhället. Men vad är det de slåss mot? Jo jobbskatteavdragen. Det spelar ingen roll att skatten på pensioner är oförändrad. Det spelar ingen roll att en hårt arbetande befolkning är en förutsättning för att pensionerna inte ska sjunka. Det att skatten på arbete har sänkts sticker för mycket i ögonen. Inte fy vad vi har det besvärligt, utan fy vad orättvist.
Tänk om de ville lägga ner litet tid på att slåss för Urban istället.

Men även om pensionärsorganisationerna kunde välja sina strider bättre är ansvaret inte deras utan det vilar på oss alla. Hur man tar hand om sina svagaste är ett viktigt mått på ett samhälle. Men vill man satsa på det kan man inte lyssna på den som skriker högst. Då måste man aktivt söka upp de människor som helt har tappat sin röst. Sådana som Urban.

Media: SVD, SVD

Bloggar: Mary X Jensen berättar gripande om när hennes styvfar blev dement, Högrelius har också ruskiga saker att förtälja om rösthungriga politiker och locket-på-resonemang.