lördag 30 juli 2011

Bloggsemester

De senaste dagarna har ägnats åt debatt och kommentarer kring en artikel på Newsmill som av mig fick namnet: Därför lämnar jag nu min man. Känns litet konstigt att diskutera den så långt efter att jag skrev den, men den har ändå lett till en lång och för min del väldigt givande diskussion på Liberaldemokraternas Facebooksida. Vi har pratat takhöjd, mobbning, debattklimat, karriärister och idealister inom politiken och mycket annat.

Läsningen och grubblandet över Breiviks manifest fortsätter och jag ber att få återkomma.

Nu bär det av mot smörgåsbord, färja,efterlängtad släkt, bastu och en vecka med världens mest fantastiska utsikt över kobbar och öppet hav i Vasa skärgård.
På återdebatterande.

onsdag 27 juli 2011

Den resonlige terroristen eller den totalitäre fritänkaren?

Idag finns det två ärliga, modiga och tänkvärda artiklar i DN. Den ena är Dan Anderssons artikel på DN debatt: ”Vi måste hjälpas åt att tolka verkligheten på nytt” och den andra är Anne Holts artikel i kulturdelen: ”En gång var han en annan”. Båda uppmanar till samhällsrannsakan snarare än demonisering av och avståndstagande från förövaren. Men där Anne Holt ställer frågor och avslutar sin artikel med ett frågetecken går Dan Andersson ett steg längre och därmed - tycker jag - ett steg för långt. Han både ställer diagnos och skriver ut ett recept för tillfrisknande. Olustigt nog ett recept som liknar terroristens eget: En stark stat och en tydlig kulturell identitet. Dan Andersson tänker fritt, ställer frågor som behöver ställas, men hans svar köper jag inte. Istället letar jag vidare efter egna svar. Men hittar mest bara nya frågor.

I min ungdoms dagar läste jag drygt halva Mein Kampf. Halva därför att texten blev så förvirrad och giftig att jag inte klarade mer. Vid det laget tyckte jag också att jag hade fått ett tillräckligt långt besök i Hitlers hjärna. Breivik är ännu mer generös. Han berättar detaljerat om sin barndom, svarar på många av de frågor man skulle vilja ställa, förklarar detaljerat vad han tycker och varför, vad han gjort och varför, hur han tycker världen ser ut, hur han tycker att den borde se ut och mycket mer därtill. Men det finns en tydlig skillnad. Hitlers besatthet med judarna och det hat och förakt han kände mot dem genomsyrar Mein Kampf. Breiviks text är vänlig, saklig ibland rent av ömsint. Det här är en frälsare som talar till sina apostlar. Han ser längre, förstår bättre, men det förlåter han oss svaga, förvirrade, lättlurade stackare. I texten ger han rådet att spara manifestet på ett usb-minne ifall vi stöter budskapet ifrån oss. Det kommer nämligen att komma en dag då fjällen faller från våra ögon och då kommer vi att sparka oss själva om vi inte har det kvar.

Breivik skriver om feminismen som en av de tre irrläror som hotar vår civilisation. Varför? Jo dels för att det fört oss längre från det femtiotal han längtar tillbaka till, dels för att kvinnor är mer toleranta än män när det gäller mångkultur, men framför allt för att vi föder för få barn och därför förlorar mot muslimerna i kampen om att föröka oss och därigenom ta över världen. Därför måste abort förbjudas och preventivmedel begränsas. Därför ska kvinnor hindras från högre studier och från arbete om det blir konflikt med barnaalstrande och vårdande. Matriarkatet måste ersättas med patriarkat och den nulevande skörlevnaden stoppas. Han visar diagram på vilka länder där vi är mest förtappade. Det visade sig vara Sverige och Norge. Men han skriver inget om att kvinnor är underlägsna eller svaga. Tvärtom har han en alternativ plan om kvinnor skulle vara obenägna att barfota ställa sig vid spisen. Han är alls icke oresonlig så länge vi bara upprätthåller nativiteten.

Som exempel på slampor tar han sin mamma och sin syster Elisabeth. Han beskriver deras lösaktiga och ansvarslösa leverne, konsekvenserna för deras hälsa och samhällsekonomin och deras feministiska åsikter med en slags nedlåtande ömhet. Samma nedlåtande ömhet vänder han mot sin styvfar, paradexemplet på den promiskuöse mannen. De behöver helt enkelt alla skyddas från sig själva. Av en övermänniska. Av honom. Det finns mer antifeminism och kvinnoförakt under vilken jämställdhetsartikel som helst i svenska media än i Breiviks manifest. Han förnekar också bestämt att han skulle vara rasist eller homofob. Religion? Det är inte heller viktigt. Man behöver inte vara troende för att tillhöra hans klubb. Muslimer då? Inte har han mycket illa att säga om dem heller. Det är globaliseringen, det mångkulturella samhället och det påstådda muslimska världsövertagandet han vill bekämpa. På ett enda ställe bränner det till. Det är när han skriver om Hitler. Kunde han resa tillbaka i tiden skulle Breivik mörda honom. Han uppfattar nämligen Hitler som den som försvagade Europa och möjliggjorde den marxistiska kulturrevolution han anser pågår.

Nu är ju Breivik en uppenbar manipulatör. Allt han skriver måste därför tas med en stor nypa salt. Är det sin barndom han beskriver? Eller den barndom som bäst gagnar hans övergripande mål? Är det av omtanke han försöker rentvå sina vänner och släktingar eller är det även här de övergripande målen som styr? Den image han så omsorgsfullt skapar. Hans uppfattning om vad som bäst gagnar saken. Vilka är hans verkliga övertygelser eller känslor, vilka finns där för att öka spridningen och acceptansen?

Som liberal har jag en stor tilltro till den fria tanken. Thomas Thorilds ord som citeras vid ingången till Uppsala Universitet ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” har jag alltid sett med misstänksamhet. Vad är att tänka rätt? Rätt enligt vem? Rätten att tänka fritt, fel, utanför ramarna, självständigt har jag själv alltid hållit högst. Men här har vi en man som uppenbarligen tänkt fritt. Han må hylla olika främlingsfientliga partier, men han har inte köpt någon annans världsbild utan tänkt själv i varje enskild fråga och skapat sin egen. Mest liknar han därigenom Una-bombaren - en annan farlig fritänkare. Den fria tanken i diktaturens och elitismens tjänst? Det är inte en tanke som sitter bekvämt i min hjärna. Men är det rätten att tänka fritt som öppnat för Breiviks typ av retorik? Eller är det trycket att tänka rätt?

Media: Emanuel Karlstens "Vi är alla en del av Breiviks plan", SVD, DN,

Bloggar: Tysta Tankar, Pluraword, Anybody's Place, Edvin Alam, Scaber Nestor, Hedin Exformation, Peter Andersson med rätt att tycka, Minsalbei, Metabolism.

tisdag 26 juli 2011

Like father like son

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

lördag 23 juli 2011

Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.

Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.

När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.

Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.

Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.



Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.

Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.

onsdag 20 juli 2011

Studentexamen, Olof Petersson och DN debatt

Igår publicerades min replik på Olof Peterssons angrepp, men bara på DN.se, och igen som Mats i Tysta Tankar påpekar under en rubrik med citationstecken: ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen”. Min egen rubrik var: Fokus framåt med studentexamen. Har ingen aning om hur många som läser en artikel som inte publiceras i själva tidningen, men jag hoppas förstås att de flesta som läste hans artikel läser min. Petersson argumenterade nämligen som om hans historiska (och i flera stycken tveksamma) invändningar skulle innebära att förslaget om en modern studentexamen inte ska tas på allvar. Var är logiken i det?
Mycket riktigt blev det så att kommentarerna under hans artikel innehöll historirevision, skadeglädje och pajkastning, men inga tankar om hur vi ska få en bättre skola här och nu. Det är vad jag kallar en kapad debatt. Till min glädje handlar kommentarerna under min replik på repliken hittills bara om själva studentexamensförslaget.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker jag att det är viktigt att rigga för att man ska kunna lyckas. Tydliga mål, vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas både av universiteten, av lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser, ordentlig sekretess och flera chanser. Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag eller bara siktar högre. Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som ska testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk. I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att fuska. Att misslyckas får inte heller vara något livsavgörande. Tvärtom måste vi bli väldigt mycket bättre på att lära våra barn och elever misslyckandets svåra konst. Att kunna misslyckas, spotta i nävarna och försöka igen är nämligen en förutsättning för framgång.

Det om studentexamen. Nu till Olof Petersson och DN debatt. När jag googlade på Olof Petersson upptäckte jag att han har skrivit en lång rad mediekritiska artiklar. Den som intresserade mig mest var ”Dags att avskaffa myterna om DN debatt” från 1996.

I artikeln lyfter Petersson först DN debatts stora betydelse för opinionsbildning, därpå anklagar han tidningen för att använda den makten för att styra debatten på ett osunt sätt: ”Eftersom DN:s debattsida är en av få möjligheterna att nå vidsträckt uppmärksamhet finns det risk för att debattörer anpassar sina budskap till de journalistiska standardmallarna. Partier utformar sin politik och forskare väljer forskningsproblem som är nyhetsmässigt gångbara.”

Det är inte det enda han kritiserar DN debatt för:
”Det är dags att avskaffa två myter. Den ena är att DN Debatt är en debattsida. Det förekommer endast undantagsvis att ett inlägg åtföljs av repliker och motargument. Genmälen publiceras i huvudsak endast som svar på direkta personangrepp. (...) Den andra myten är att DN Debatt fungerar som en grindvakt. DN Debatt har kallats generaldirektörernas insändarsida och är förvisso ett forum för generaldirektörer. Chansen att bli publicerad ökar ju längre upp man befinner sig på samhällsstegen. I genomsnitt publiceras tolv procent av de insända artiklarna. Enskilda personer som inte företräder någon myndighet eller organisation refuseras nästan alltid.”
Ja, vad säger man... DN debatt är ingen insändarsida. En sådan behövs för övrigt inte just i DN som redan har en insändarsida i varje nummer. Men det är ju litet ironiskt att den man som skrivit den här artikeln själv använder både härskartekniker och sin egen ”generaldirektörs” status mot just en ”enskild person som inte företräder någon myndighet eller organisation”. Lika ironiskt är det att han utan närmare motivering sågar ett ämne som inte är ”anpassat efter de jounalistiska standardmallarna” och själv skriver en replik som inte för debatten vidare utan istället avfärdar den.

Practise what you preach, är ett råd jag skulle vilja ge Olof Petersson.

Tillägg: Blev så glad att hitta en ledartikel om Studentexamen i NT, min egen lokaltidning. Här är länken till artikeln: Skolan bör ta examen.

Bloggar: Pluraword, Tysta Tankar, You're no different to me, Frekar06 och Man oroar sig inte för småsaker.

söndag 17 juli 2011

Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni

Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.

Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.

Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.

Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana ten­denser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".

Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.

Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.

Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.

Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.



Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.

torsdag 14 juli 2011

Historielektioner och lärarförakt på DN debatt

Det har inte precis varit min vecka. Först blir min kära laptop förstörd och igår fick jag ett ordentligt påhopp på DN debatt. Man väntar sig inte precis replik på en debattartikel en månad senare. Man väntar sig heller inte en replik som helt hoppar över sakinnehållet och tar fasta på en enligt min uppfattning oviktig detalj – vem som tyckte vad i början på sextiotalet. Saken blir inte bättre av att artikeln både dryper lärarförakt och av kommentarerna att döma blåser på det redan existerande lärarföraktet hos läsarna. Här kommer två exempel:
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen

Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.

Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?

För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.

Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?

Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.

Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.

Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,

onsdag 6 juli 2011

Fy fan vad arg jag blir

Väckt ur min törnrosasömn - och det av en partikamrat, ingen mindre. Det är Lotta Edholm, folkpartist och skolborgarråd i Stockholm som skriver ihop med Almega på Brännpunkt: ”Skolans roll måste vara mer Fostrande”. Andra saker än kunskaper ska kunna ligga till grund för betygssättning såsom ansvarstagande, punktlighet, ordning och servicemedvetenhet, får vi veta. Allt för att våra barn ska bli bättre foder för näringslivet.

Ja, giv mig styrka. Jag vet inte var jag ska börja för jag blir upprörd på så många olika plan. Mer fostrande? Undervisningen tar vi redan idag med vänster hand om det blir en stund över från fostrandet. Tyvärr är det också så att ju sämre lektioner vi håller desto mer fostran behöver de små telningarna. Och när vi har fostrat måste vi dokumentera hur vi har fostrat. Och så ska vi följa upp hur vi har fostrat. Och dokumentera hur vi har följt upp hur vi har fostrat. Och vid det laget är lektionerna så under all kritik att även de mest välfostrade tarvar extra fostran.

Det artikelförfattarna önskar sig är dessutom något som redan finns och som jag innerligt gärna skulle bli av med. En lydnadsskola där ordning, punktlighet, rövslickeri och förmågan att okritiskt göra som man blir tillsagd ligger som grund för betygssättning. Där har vi en av de främsta orsakerna till att flickor får en betygspremie jämfört med pojkarna. Alibit brukar heta ”förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande”, en formulering jag är själaglad att vi sluppit i kunskapskraven. En intelligent, kunskapstörstande, självständigt tänkande person har ingen plats i en sådan skola. Risken är att vi dessutom snöper intelligensen, kunskapstörsten och den självständiga tanken mer allmänt med en sådan skola. Jag har mer hopp om de pojkar som gör revolt och visar skolan och vuxenvärlden fingret än jag har om de bekräftelsesökande flickorna som lägger sina prydliga arbeten på katedern i god tid innan deadline.

Här har vi dessutom något som garanterat spär på snedrekryteringen ännu några snäpp. Skillnaden mellan den som har punktliga föräldrar som förhör läxor och mejlar läraren och frågar om deadline och den vars morsa ligger och sover ruset av sig ännu när man kommer hem från skolan. Och den klyftan har vi varken rätt eller råd att bygga på. En usel barndom får inte bli en biljett till ett uselt vuxenliv som skolan bara stämplar.

Det som smärtar mig alldeles särskilt är att det är en liberal som skrivit under den här artikeln. En liberal borde förstå det här med värdet av olikhet. Visst behövs det folk som är punktliga och som kan lämna in ett snyggt arbete i tid. Men det kommer knappast att vara dom som botar Aids, löser energiproblemen eller skriver ett odödligt mästerverk.