Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)

Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.

Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.

Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.

Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.

Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.

Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.

Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.

Vem har roligt i skolan?

Det har varit bråda dagar här i början av terminen, med skoljobb som äter sig långt in i kvällarna. Bråda dagar och korta nätter. Helgen har jag ägnat åt att sätta ihop och igång vår nya dator.(Word to the wise: Akta er för partitioner om ni inte vet vad ni sysslar med.) Det är därför jag först nu har upptäckt att Mats i Tysta Tankar skrivit om skolstarten på Newsmill. Mer specifikt om pojkar och om deras rätt att få gå i en skola som möter deras intressen och behov och som tillvaratar deras styrkor och inte bara lyfter deras svagheter.

Morrica lyfter upp bollen och nyanserar diskussionen. Hon påpekar att även flickor har rätt att ha roligt i skolan och att det enkla faktum att det är få flickor som tuttar eld på papperskorgar, kallar sin lärare din jävla fitta och sprutar ketchup i skolbespisningen inte kan tas som intäkt på att de har roligt.

Jag skulle vilja gå ett steg längre än Morrica. Min uppfattning är att det är fler flickor än pojkar som lider i skolan. De biter ihop och gör som de blir tillsagda, ängsligt väntande på bekräftelse på att de inte är korkade, på att de duger. Pojkarna är mindre benägna att ifrågasätta sig själva och även mindre benägna att lyssna på sina lärares omdömen. De kommer till skolan med en god självbild och lämnar den med självförtroendet tämligen intakt. Men framför allt accepterar de inte i samma utsträckning att ha tråkigt. En utdragen maktkamp med läraren kan liva upp den segaste lektion och vem blir inte uppiggad av att spruta ketchup på sina kamrater?

Jag uppfattar pojkarnas reaktion på skolan som sundare än flickornas. De går ut med sämre betyg, men de låter sig varken kuvas eller uttråkas i samma utsträckning. Tror man att vi i framtiden behöver en massa lydiga personer med snygg handstil som lämnar in rapporter i tid, som gnetar på självständigt med meningslösa uppgifter hur länge som helst utan att protestera då ska vi hurra över flickornas skolframgångar och knuffa våra gossar i samma riktning.

Min dotter har precis börjat på gymnasiet. Hon berättade om sin första lektion i samhällskunskap. Först fick de läsa kursplanen och kunskapskraven. I grupper fick de sedan skriva om styrdokumentet till ett enklare språk. Avslutningsvis ombads de skriva ner sina egna mål för kursen. Inte önskemål, förhoppningar eller intressen utan betygsmål.
Min gissning är att de redan nästa vecka sätts att arbeta i grupper med ett självständigt arbete som de får välja att redovisa muntligt eller skriftligt. Så här ser det nämligen ut i den svenska skolan. Ett oändligt ältande av mål och bedömning som dödar den lilla lust till ämnet eleven möjligen hade från början. Om något har det här blivit värre sedan man kom på det här med formativ bedömning. Nu ska det pratas mål och vägen dit oupphörligen. Tänk så inspirerande! Jag gick i en skola där vi hade betyg från första klass och jag minns inte att vi någonsin pratade om betyg annat än när de var underkända. Då ledde de nämligen till jobbiga villkorskurser och risken att behöva gå om klassen. Däremot kommer jag ihåg att vi pratade om sådant vi lärde oss. Vi pratade om genetik, Pavlovs hundar, vänskaps och biståndspakten med Ryssland och även om jag aldrig tog matten utanför klassrummet kunde jag inte undgå att märka att jag hade klasskamrater som diskuterade matematiska formler över skollunchen. Svenska elever pratar inte om det de lär sig. De pratar om bedömning och de pratar om betyg.

Hoppas att min dotter klarar sig genom vår hostmedicinsskola utan att ha fått avsmak för allt vad studier heter. Hoppas att hon kastar köttbullar och drygar sig mot sina lärare hellre än lydigt böjer nacken och lämnar in prydliga rapporter på utsatt tid för att kvittera ut ett A.

Ska vi få en bra skola måste vi uppmuntra flickorna att ansluta sig till pojkarnas revolt, inte tvinga även pojkarna till underkastelse.



"It is important that students bring a certain ragamuffin, barefoot irreverence to their studies; they are not here to worship what is known, but to question it. ..."

Jacob Bronowski

Bloggar: Gertie skriver klokt om bildning. Lästips.

Raketbränsle eller grus i maskineriet?

I tisdags bjöd Norrköpings kommun sina lärare på obligatorisk fortbildning. Rubriken var Bedömning för Lärande. Föredragshållaren hette Christian Lundahl, pegagogikforskare vid Uppsala Universitet - känd från ett otal ettriga debattinlägg mot Jan Björklund i allmänhet och betyg i synnerhet.

Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.

Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.

Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.

Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.

Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser.  Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.

Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.

Mer frihet till folket - och mindre frihet till politikerna!

Idag försvarar jag Nyamko Sabunis kvoteringsförslag på Newsmill. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har med stort ogillande sett hur mer kompetenta kandidater fått stå tillbaka för kvoterade kvinnor på olika universitetsfakultet och jag tycker att det är odemokratiskt och diskriminerande att män kvoterats in på veterinärsutbildningen i Uppsala och att kvinnor som bäst kvoteras in till polis- och brandmansutbildningar. Åtgärdar man orättvisor med orättvisor kallas åtgärden hämnd - och det vet vi alla att hämnd inte leder till något gott.

Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.

Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.

Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.

Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!



Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.

Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).

Tro, hopp och kärlek i betygsdiskussionen

De flesta inlägg i betygs och bedömningsdebatten gör mig irriterad och frustrerad. Orsaken är den akuta bristen på kunskap och allt det troende och tyckande som uppstår i vakuumet. Nu senast var det Johannes Åman som flummade iväg i ”Betyg: Bredd och djup viktigare än jämförbarhet” (DN 9.8.). Jag har ärligt talat svårt att förstå varför han fått rollen som skolsakkunnig på en liberal ledarsida. Själv undviker jag hans texter av omsorg om blodtryck och sinnesfrid. Jag känner sällan igen mig i hans verklighetsbeskrivning och håller i princip aldrig med om hans lösningar och slutsatser. Men nu är vi återigen DN-prenumeranter efter en lång tid med SVD och då är Åmans skolbetraktelser till frukostkaffet det pris man får betala.

Åman är en okritisk friskolekramare som stadigt argumenterar mot behovet av likvärdighet. Båda ingredienserna finns även i den här artikeln. Åman börjar med att försvara friskolorna mot teorin att konkurrensen drivit på betygsinflationen. Han tror istället att social hänsyn är den viktigaste orsaken till betygsinflationen. Som belägg anger han att den största skillnaden i resultat mellan nationella prov och betyg ligger i botten av betygsskalan.
För det första är det här ett rent nonsensargument som inte på något sätt stöder Åmans teori. Att inte ha underkända elever är av stor betydelse för en skolas konkurrenskraft och påverkar betygssnittet dubbelt så mycket som elever som rör sig mellan VG och MVG. Godkänt betyg ger nämligen 10 poäng, VG 15 och MVG 20. För det andra är inte resultaten i de nationella proven mer tillförlitliga än betygen. Det är ju samma lärare som rättar dem som sätter betygen och det är lika lönsamt att skarva uppåt på det ena som på det andra.

Så till det häpnadsväckande påståendet att djup och bredd är viktigare än likvärdighet. Åman menar att priset för ökad likvärdighet är "endimensionella betyg utan innehållslig bredd och kvalitativt djup”. Hur motiverar han det? Inte alls vad jag kan se. Efter att ha läst artikeln har jag precis lika svårt att förstå varför priset för likvärdighet skulle behöva betalas i kunskapsdjup och bredd. Åman nöjer sig med att konstatera att det är omöjligt att konstruera nationella prov som fångar alla aspekter av kursplanen. Uppenbarligen tror han att diskrepansen mellan elevernas kunskaper som de uppfattas av högskolorna och bedöms i internationella undersökningar och betygen och NP resultaten beror på någon typ av ospecificerat djup. Lika vilse som Åman hamnade i sin första tes hamnade han alltså i den andra.

Eleverna har rätt till likvärdiga och rättvisa betyg och det är statens skyldighet att försäkra dem den rätten. För det krävs inte prov som kontrollerar varje del av kursplanen - det räcker gott med prov som kontrollerar de viktigaste målen och färdigheterna. När det gäller just djup och bredd i kunskaperna är det precis det en studentexamen skall kontrollera. Vad är skolsystemets slutprodukt när årtal och andra detaljer fallit i glömska? Har studenterna fått en allmänbildning? Kan de tillämpa, reflektera över och sätta sina kunskaper i ett större sammanhang? Kan de skriva en läsvärd, logisk och vettig text? Förstå och kritiskt granska en ledarartikel, eller en vetenskaplig text?

Vad föreslår då Åman istället för studentexamen, inträdesprov till högskolan och centralrättade nationella prov? Jo, ”eftersom betygsättning är en svår och krävande uppgift kan lärare behöva mer stöd”. I vilken form bryr han sig inte om att ange.
Med tillräcklig utbildning, tydliga kriterier och brist på påtryckningar tycker jag inte att betygsättning är en svår och krävande uppgift. Då är det bra mycket mer svårt och krävande att skriva omdömen som ger en rättvis bild av måluppfyllelsen samtidigt som de är uppmuntrande och självförtroendehöjande, inte för personliga, men ändå inte opersonliga. Vi lärare är inte heller några vankelmodiga stackare som behöver klappar på huvudet eller i ryggen utan vi är professionella akademiker som i likhet med Åman förtjänar att bedömas efter vad vi presterar. I vårt fall handlar det om elevernas kunskaper, trivsel och trygghet. I den prestationen ingår för övrigt såväl likvärdighet som djup och bredd i kunskaperna.

Jag skulle egentligen ha skrivit om den här artikeln i SVD också, men som tur är har Plura redan gjort det i sin blogg - och dessutom väldigt väl.Ett annat lästips är P.J.Anders Linder. Han spar tron, hoppet och kärleken till kungahuset och ägnar skolan enbart sunt förnuft och kritisk granskning. Han utgår ifrån det lilla vi vet, drar logiska slutsatser av det och efterlyser konsekvent mer vetande och mindre tyckande. Så befriande i vårt absurt känsloladdade och ideologiska skoldebatt.Här är länken till en av hans skolartiklar. En annan debattör som undviker tro och ständigt letar efter vetande är Jonas Vlacos. Här är länken till ett blogginlägg och här till en strålande artikel i Axess skriven av Örjan Hansson, Jonas Vlacos och Magnus Henreksson.