måndag 31 mars 2014

LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.
   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 
  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.
Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

onsdag 26 mars 2014

Att välja med hjärtat eller rösta med fötterna?



”Om jag hade lyssnat på mitt hjärta skulle jag ha gått på Rytmus”, det var min dotters replik efter att hon hade hört min analys av debattartikeln i tisdagens NT: Välj gymnasieprogram med hjärtat” författad av rektorn för Rytmus i Norrköping. Medan jag fördjupade min analys förtydligade hon att de har sådana härliga rum och sköna soffor att softa i på Rytmus. "Vet du hur många timmar jag har pluggat kemi bara idag? Och matteprovet sabbade hela förra helgen.”

Från sådana lidanden vill Rytmus rektor Johan Lundberg helt befria våra barn:Min uppfattning är att det i princip är omöjligt att göra strategiskt riktiga val när man är så ung och jag anser också att det är orimligt att förvänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt på det sättet. Gymnasievalet är stor (rektorns stavfel) och svårt som det är och man behöver inte lägga last på bördan genom att även väga in strategi och långsiktighet. Jag förespråkar i stället att eleverna tillåts gå på känsla och att välja med hjärtat. Frågor som ”Vad gillar du?” ”Vad är du bra på?” ”Vad vill du hålla på med nu – inte om fem eller tio år?” anser jag bör få ta större plats och vara vägledande i valet av gymnasieprogram.”

Undrar hur rektorn får artikeln att gå ihop med gymnasieskolans styrdokument – styrdokument som tydligt gör klart att uppdraget är att förbereda eleverna för framtida studier och arbete? Personlig tillväxt ska också få utrymme, men inte precis genom att eleverna dansar, sjunger eller sminkar varandra. Så här står det i Gymnasieboken 2011: ”De ämnen som huvudsakligen bidrar till att ge en god grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i samhällslivet är de gymnasiegemensamma ämnena, tidigare kallade kärnämnen eller allmänna ämnen, medan karaktärsämnenas huvudsakliga syfte är specialisering mot ett yrke eller mot högskoleförberedelse.”

Jag gissar att det ser mörkt ut till hösten för Rytmus då skolledningen letar efter gratiskanaler för sin marknadsföring. Drar budgeten ned mot minus? Drar elever och föräldrar öronen åt sig? Har de registrerat att det är rörmokare, läkare, serveringspersonal, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare marknaden skriker efter – inte singer-songwriters?
Skulle inte tro att den här artikeln leder till många nya ansökningar till Rytmus. Den som läser debattsidor och morgontidningar lär vara bekant med arbetsmarknadens behov och även med hur det går för de elever som struntar i att väga in strategi och långsiktighet i sina val. Men just här håller jag med rektor Johan Lundberg. Det är orimligt att vänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt. Därför ska det inte vara möjligt att leka sig fram i tre år på skattebetalarnas bekostnad. Därför behöver yrkesutbildningarna på gymnasiet dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Därför ska man inte  - för att använda rektor Johan Lundbergs ord: ”liksom på köpet bli behörig till vidare studier”. Det är ju ingen som ”liksom på köpet” skaffar sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Tyvärr skaffar man sig vid vissa skolor betygen ”liksom på köpet” och det är ett otyg vi snabbt måste göra upp med. Betyg utan innehåll är ett fruktansvärt svek mot eleverna och dessutom stöld av skattemedel. 
 
Visst är det bra om lärares arbetsbörda minskar, men det är inte det viktigaste skälet till att vallöftet centralrättning av nationella prov är så välkommet. Det viktigaste skälet är att vi som samhälle är skyldiga att kontrollera att varje unge har fått möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att försörja sig och forma sin egen framtid. Den kontrollen fullgör vi helt uppenbart inte idag. I så fall skulle inte betygen gå rakt uppåt samtidigt som kunskaper och färdigheter barkar rakt neråt. Så länge det ser ut så finns det ingen reform jag längtar så mycket efter som studentexamen och centralrättade nationella prov. Allt vare sig behöver eller ska kontrolleras, men ingen elev ska kunna gå genom vårt skolsystem utan att få de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta sig fram i tillvaron. Ingen elev ska luras på sin framtid.
… Den här artikeln publicerades samma dag som Kalla Fakta sågade svensk matematikundervisning i: Den stora felräkningen, en sågning som avslutades med en genomgång av tre åttonde-klassares framtidsdrömmar. Gossen i Hong-Kong planerade att bli läkare, flickan i Finland ekonom eller flygvärdinna. Den svenska flickan? … Gissa tre gånger…. Precis. Hon ska gå på musik och dans-gymnasium. 

lördag 8 mars 2014

Peace, love and jämställdhet

Det är något konstigt med tidsandan. När man befinner sig i den känns den så konstant och svårföränderlig. Ändå är den helt uppenbart inte det. När jag var tonåring – sjuttiotal – var det omöjligt för kvinnor att bli piloter, byggarbetare och många andra visslade efter snygga tjejer, vi blötte våra jeans för att få på oss dem och ingen av oss ägde en bh. Man hade omöjligt kunnat bli anklagad för lössläppthet. Möjligen för frigiditet eller hämningar. Jag kände inte av någon konflikt kring jämställdhet. Alla jag träffade och kände tyckte att det var självklart att män och kvinnor skulle ha samma rättigheter. Trosvisst och litet naivt vandrade vi där med våra peacemärken och unisexkläder på väg mot vårt jämställdhetsnirvana.

… Hur mycket av det känns bekant idag? Om tidsandan fortfarande var den här härliga Woodstocks-sorglösa optimismen – skulle Sverige utmärka sig med mer våld mot kvinnor, mer könssegregerad arbetsmarknad och färre kvinnliga chefer än i många andra västländer? Jag tror inte det.
Jämställdhet är ett väldigt, väldigt viktigt mål. Men det målet kan vi inte kriga oss till. Vi måste gneta och vi måste samarbeta- pojkar och flickor, mammor och pappor, gummor och gubbar ända tills varenda kotte har samma friheter, rättigheter och möjligheter oberoende av kön.


Mer om Lego-reklamen från 1981 och om könade leksaker: The little girl from the Lego-ad is...


Självklart skat arbetet  starta med de kvinnor som har de sämsta möjligheterna till frihet, trygghet och självförverkligande. Därför är jag väldigt glad över de handlingskraftiga förslag för att stävjavåldet mot kvinnor som Jan Björklund presenterade idag. Han har så rätt när han säger: ”Det är inte den skräckslagna kvinnan som ska leva sitt vardagsliv i bojor, det är mannen som hotar henne som ska göra det!”