Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.