Studentexamen och Centrala Kunskapsmål eller Entreprenöriellt Lärande och Progressiva Lösningar?

Idag finns min replik på debattartikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” i Sydsvenskan. Den är ordentligt nerkarvad, knappt hälften av det jag ursprungligen skickade in, men det kändes helt okej när jag såg att man hade tagit in ytterligare en artikel om studentexamen; ”Studentexamen utvecklar eleverna”. Den är skriven av en Malmölärare som jobbar inom IB (International Baccalauréat). Han beskriver vilka konsekvenser examensprovet har för honom och för hans elever och jämför med den traditionella svenska skolan. En mycket bra och tänkvärd artikel. Stark läsuppmaning.  Mats berättar i Tysta Tankar att Sam Olofsson är hans dotters lärare och att artikeln inte fanns med i papperstidningen. Extra viktigt därför att sprida den.

När det gäller min egen artikel, var jag inte så glad över rubriken; ”Studentexamen är progressivt”. Att något är progressivt betyder inte att det är bra - lika litet som det som inte är progressivt med automatik är dåligt. För min del är jag villig att leta i Antiken efter lösningar om de verkar vettiga. (Johan Kants seminariemetod verkar för övrigt vara inspirerad  av Sokrates). Albert Camus skrev ett tackbrev till sin mellanstadielärare dagen efter att han fick Nobelpriset. I det förklarade han att hela hans författarkarriär berodde på läraren. Att forska i den lärarens elevsyn och metodik skulle inte vara progressivt, men antagligen matnyttigt. Filmen Hets har orättvist fått prägla backspegelbilden av den svenska skolan. Allt var varken sämre förr eller bättre förr.

I artikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” öser man friskt på med den typen av värdeladdade men intetsägande adjektiv. Studentexamen är till exempel inte ”en progressiv lösning för att göra skolan relevant”. Men det är verksamma lösningar vi behöver, inte progressiva.  Och skolan behöver inte göras relevant, det behöver göras bättre och mer likvärdig.
Man talar också  om ”framstående och kompetenta personer” som har ”både intressanta och inte minst bättre former av examination än det gamla provet”. Vad det skulle vara för personer nämner man däremot inte. Det är att hoppas att de skyndsamt ger sig till känna. Det vill säga om de verkligen är kompetenta och inte bara framstående och om formerna verkligen är bättre och inte bara intressanta. För att personerna är framstående och formerna intressanta är ungefär lika relevant som att lösningarna är progressiva. 

I den här artikeln som publicerades ungefär samtidigt som mitt blogginlägg om entreprenöriellt lärande målar man också upp ett motsatsförhållande mellan EL - något som enligt skribenterna står för att vi förväntas ta ett allt större ansvar för våra liv och livsval - och centraliserade kunskapsmål som påstås leda till fastställt innehåll och arbetssätt. Inte nog med att vi får ytterligare en definition för EL - en definition som skiljer sig en hel del från Skolverkets - förhållningssättet ställs dessutom mot centrala kunskapsmål. Orsaken till den här konstruerade motsättningen tror jag är egennytta. Flera av undertecknarna har nämligen karriärer knutna till entreprenöriellt lärande. Centraliserade kunskapsmål har vi haft i flera sekler. Det är det väl knappast någon utöver de här skribenterna som vill att vi ska avskaffa. Syftet med ett examensprov är att ta reda på i vilken utsträckning vi når de centrala kunskapsmålen, inte att kontrollera arbetssätten. Det entreprenöriella lärande man lyfter som en motsats till kunskapsmålen är däremot just en sådan centralt påbjuden arbetsform skribenterna utger sig för att befara. Ett statligt styrande av hur, istället för av vad eleven ska lära. Med en studentexamen får elever och lärare tvärtom en ökad frihet att välja metoder och arbetssätt och samtidigt ett redskap för att utvärdera de metoder man använt. Om entreprenöriellt lärande har en gynnsam effekt på elevernas motivation och kunskapsutveckling och om ämnesövergripande arbete ger stora synergieffekter kommer det sålunda att märkas när och om vi får en studentexamen. Givetvis också om det inte är så - vilket antagligen är vad skribenterna befarar.
Redan artikelrubrikens tes, att centralrättade examensprov skulle urholka lärandet, är ett häpnadsväckande påstående. Det finns forskning som visar att lärandet accelererar i en provsituation och att prov således är bra för inlärningen. Givetvis är det skillnad på prov och prov, men hur skulle ett prov kunna lyckas med motsatsen? Ett inlärningsminus?
 Påståendet får heller inte något som helst stöd i artikeln. Det upprepas bara som vore det en etablerad sanning.

 Det är det också i vissa läger.  Orden betyg och studentexamen är som röda skynken för många svenskar. En orsak till det är att man felaktigt associerar till sortering och klassamhälle.Vill vi ha ett rättvist och likvärdigt betygssystem måste vi först av allt frigöra oss från synen på betyg som intelligenstest eller kvalitetsstämpel på våra barn. Ett med rätta godkänt betyg är inget mer än ett kvitto på att målen har nåtts. De mål som är uppställda för lärare, skolledning och politiker i minst lika hög grad som för eleverna. Ett underkänt betyg kan lika gärna bero på en obehörig eller dålig lärare, stökig klass eller otillräckliga resurser som på elevens arbetsinsats och inlärningsförmåga. Bristande arbetsinsats är för övrigt en väldigt mycket vanligare orsak till ett underkänt betyg än inlärningsproblem. Elever kan underprestera, men det kan också lärare, kommuner, rektorer, politiker och lärarutbildare göra. Är det så att en lärare underpresterar skall det leda till fortbildning, handledning eller vad annat som krävs. Handlar det om en skola behöver man se över resurser, ledning, personal, etc. 

Vi har en skola som brottas med stora problem. Orättvisa betyg, sjunkande kunskapsresultat, en stor grupp elever som inte når målen, så kraftig brist på likvärdighet att föräldrarnas utbildningsnivå är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn - inte elevens begåvning, motivation, intresse eller skola, utan mammas och pappas universitetspoäng. Det trots att skolan har som uppdrag att fungera kompensatoriskt. Vi har ett antal skolor som är så undermåliga att de direkt har bestulit sina elever på den skolgång de har rätt till. Det här sammanfattas av de tio skribenterna på det här viset: ” Sverige vill självklart kunna visa upp en skola i världsklass. Med den tradition av respekt för unga vi har i landet och med de finansiella resurser som står till vårt förfogande är det naturligtvis pinsamt att vi hamnar så långt ner i alla mätningar.” Pinsamt? Vill visa upp? Förstår de att det handlar om våra barn? Att varje unge som blivit snuvad på kunskaper får hela sitt liv ödelagt? Förstår de inte att det är just de barn som har de sämsta hemförhållandena som drabbas hårdast i vår orättfärdiga skola? Vad spelar pinsamheter och hävdelsebehov för roll bredvid det?

Utan en bra och likvärdig skola kan vi aldrig få ett bra samhälle. Det målet når vi inte genom en skolinspektion vart fjärde år. Skolan måste kontrolleras elev för elev, lärare för lärare, skola för skola, kommun för kommun. Inget annat duger. Det räcker med inspektioner och stickprov när det gäller hygienen på gatukök men det duger inte för skolan. Vi kan ta risken att ligga magsjuka i några dagar. Men våra barns skolgång och framtid är en för hög insats. Där räcker det inte med procentsatser och hyfsade odds. Där måste vi faktiskt ha garantier.

Här är länken till en Newsmillartikel jag skrev i december och aldrig hann blogga om: "Partierna bör samarbeta om en ny studentexamen." Det politiska käbblet om skolan är så destruktivt och så onödigt. Vi vill ju alla att våra barn ska lära sig mycket, vara trygga, trivas och göras delaktiga i skolan och det går ju faktiskt att ta reda på om våra barn lär sig mycket, är trygga, trivs och görs delaktiga i skolan.