tisdag 25 januari 2011

Den konflikträdda brandfacklan

Det finns folk som gillar strid. Sådana som piggnar till, får en glimt i ögat, vrålar av sig och som efteråt känner sig uppfriskade och rensade som en trädgård efter en regnskur. Sådan är inte jag. Jag avskyr bråk. Redan en höjd röst eller en smälld dörr får mig att må dåligt. Under de senaste veckorna har jag fått känslor att svalla på Newsmill både när det gäller jämställdhet och Mellanösternkonflikten. Jag har också retat upp folk på Norrköpings Tidningar, diverse lokalpolitiker och en hel del folkpartister. I bloggen har det varit gott om oförsonliga och hätska kommentarer. Jag får också mejl och Facebookmeddelanden som inte alltid är så roliga. Någonstans där i början av förra veckan märkte jag att jag hade så stort obehag för min egen blogg och min Newsmillsida att jag fick ont i magen. Så jag lät helt enkelt bli att logga in.

Det är ju en paradox att ha en sådan talang för att framkalla upprörda känslor både muntligt och i skrift, men inte klara av konsekvenserna. Men så är det och det är inget att göra något åt. En vän skrev det här rådet: ”Stå på dig, men var också rädd om dig. Eller kanske är det samma sak.” Det tyckte jag var insiktsfullt. Det finns så många saker att vara rädd för. Vad skrämmer mest? Bråk, feghet, hårda ord, lydnad, våld, utanförskap, arga blickar, jantelag, smällande dörrar, självförakt, knutna nävar, hjärnor i ledband, ensamhet.

Hur gör man när man är rädd om sig? Det beror nog på vad man är rädd för...

35 kommentarer:

  1. Helena

    Som jag ser det, har Du än så länge inte sagt något Du egentligen behöver skämmas för. Att saker däremot behöver belysas från många olika synvinklar är självfallet och absolut nödvändigt
    Är vi alla överens, stannar utvecklingen. Den drivs av de människor som inte någonsin är nöjda.
    Det är inte alldeles säkert att man någonsin får ett tack för den gärningen, däremot får man garanterat utstå otidigheter och råsopar, eftersom ingen vill bli väckt mitt i en trevlig dröm, men det måste till om alla skall gå vidare.
    Snälla Du, tappade sugar är världen full av, vi behöver inte en till...
    Lev väl

    SvaraRadera
  2. Och jag som är så glad för att du skriver så bra. Speciellt skolämnena du skriver om är intressanta för mig och jag tycker att du skriver precis som jag tycker men inte lyckas formulera. Jag rekommenderar alla mina kollegor att läsa din blogg. Fortsätt fortsätt fortsätt....och låt dig inte nedslås av upprörda känslor från olika håll. Man kan inte göra alla glada. Men det är viktigt att du uttrycker dina tankar och åsikter, för de är dina och de är bra...enligt mig.

    SvaraRadera
  3. Att skriva publikt i eget namn är en riskabel handling och jag anar att det är nödvändigt att analysera sina drivkrafter ibland. Särskilt när lusten saknas.

    Om man vill bli älskad av alla finns det antagligen bättre sätt än att skriva vassa debattinlägg i komplicerade ämnen. Ibland njuter jag av adrenalinets brus men för det mesta mesta är det dagliga skrivandet ganska stillsamt. En sorts dagbok som hjälper mig att lägga tankarna till rätta. Ibland kommenterar någon och då får jag anledning att tänka ett varv till.

    Jag försöker undvika det allra mest högstämda tonläget och är orolig för att det där engagemanget ska göra mig till utbränd rättshaverist.

    Olusten är ett varningstecken. Jag vet inte hur din vardagliga bas ser ut och tänker att även om bloggen är ett personligt projekt bör man inte vara helt ensam.

    Har du prövat lättsinne? Det är mitt knep när jag tycker att jag har varit arg och allvarlig för länge!

    Går det att beskriva vad du får ut av bloggen på ett personligt plan? (Märks det att jag går en kurs i coaching?)
    Kanske bryter den här typen av respons din bild bloggen som ett åsiktsforum? Men jag är verkligen nyfiken på hur andra bloggare tänker om personliga drivkrafter!

    Jag har nog inte full koll på mina egna (och det bör nog en bra coach ha...)

    SvaraRadera
  4. tack för dina uppmuntrande ord, Kristian. Jag ångrar inget jag skrivit och har inte svårt att ta kritik, det är känsloläget i kommentarerna, all ilska och hatiskhet som kryper under skinnet på mig. Jag tänker inte tappa sugen, men livet är väldigt fullt av plikter - somliga av dem tunga. Jag vill inte att mina bloggar hamnar i den kategorin.

    SvaraRadera
  5. Carina, tack. Jag blev verkligen glad över ditt beröm. Ibland är det faktiskt när man tycker annorlunda som man blir tacksammast över en åsikt, för det är ofta när man tänker, men vänta litet, som man halkar in på helt nya tankar som man annars aldrig hade fått.

    SvaraRadera
  6. Mats, stort tack för dina vänliga råd och också för det ljuvliga lärarkåseriet som hjälpte till att göra bloggen till en behaglig plats igen. Det ska jag sprida på skolan i morgon.

    När det gäller mitt bloggande, artikelskrivande, politiska engagemang är drivkraften framför allt pliktkänsla och uppfattningen att om man kan så skall man. Belöningarna? Vänner som kommit genom skrivandet, som du till exempel. Den vassare tanke man får av att skriva. Triumfen när något händer med opinionen, eller när man påverkar ett skeende. Den förtjusta förvåningen när man hamnar på ett helt nytt ställe i sin egen hjärna.

    SvaraRadera
  7. Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Och det är väl därför jag helst själv håller mig som anonym. Jag kan stå för mina egna åsikter, men när det blir hatiska kommentarer så är det ofta inte åsikterna som kritiseras, utan det blir på ett personligt plan. Och att attackeras på personligheten är alltid jobbigare. Jag är den jag är. Det tragiska med hätska och hatiska kommentarer är ofta bristen på saklig kritik också. Hur ska jag kunna ta till mig någons argument när de presenterar det på det sättet? I en diskussion vill jag gärna komma ut klokare än innan - med

    Så stå på dig, och bär med dig att vi är många som uppskattar det du skriver, och oftast håller med.

    SvaraRadera
  8. Välkommen tillbaka Helena, jag har saknat dig.

    Jag får också ont i magen av hårda personangrepp. Efter en elevkonflikt där jag blivit arg så är jag helt slut och kan inte göra något, det är tur att det inte är många. Det finns många debatter och ämnen som är viktiga och engagerar mig men där jag dragit mig ur då personangreppen blivit för svåra. Jag tror att det är bättre att lämna pajkastarna för sig själva. Jag känner att jag har många forum att verka i.

    För tillfället tar jag mycket avstamp i uttrycket ödmjuk orubblighet som något som ger mig kraft.

    SvaraRadera
  9. Kan bara hålla med i ovanstående kommentarer. Jag är också glad att du skriver så bra, ofta precis som jag tycker men inte lyckas formulera ;-)
    Är Valdemarsviksbo och anser att du har den i särklass absolut mest läsvärda bloggen i vår kommun (och kanske rentav i Sverige). Du behövs så väl, inte minst som motvikt mot andra bloggröster från vårt lilla hörn i världen. Stå på dig - men var rädd om dig!

    SvaraRadera
  10. Du har en award att hämta hos mig som tack för din underbara blogg i alla fall :)

    SvaraRadera
  11. Det är tråkigt att läsa om att du får ta emot obehagliga kommentarer. Det hör kanske till i de sociala mediernas värld när det är så oerhört lätt att kommentera. Jag ville bara säga att det borde finnas många fler som du. Som både har den intellektuella och verbala kapciteten att mycket skickligt ifrågasätta, problematisera och reflektera politiskt och allmänt. Jag har allra mest intresserat mig för det du skriver om skolan då det är där jag själv är verksam. Din förmåga att precis på pricken beskriva de dilemman som jag som lärare står mitt uppe i hela tiden har hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar. Jag hoppas verkligen att du fortsätter att skriva, både om skolan och om andra företeelser i samtiden./ Hillevi, adjunkt och högstadielärare

    SvaraRadera
  12. Trollan, tusen tack för din kloka kommentar och för dina stöttande ord. Jag uppskattar det och dig verkligen. För min personliga del är det hatet och hätskheten som är jobbigast - också när det inte är riktad mot mig. Det gör mig bekymrad och deprimerad. Det är ju faktiskt också möjligt att det är rätt att bli bekymrad och deprimerad. Har vi ett hårdnande samhälls- och debattklimat? Ser man människor med andra åsikter som fiender? Har vi ett könskrig? Vill vi se vinnare och

    förlorare i konflikter eller lösta konflikter? Är man liberal och tycker att folk ska låta varandra vara ifred ”don’t worry be happy” liksom - då är ju det faktiskt ett stort bekymmer. Jag tycker också att partipolitiken är jobbig. Revirpinkande, ryggkliande, hämnd, oskrivna regler, själviskhet och många mer eller mindre heliga allianser. Inte mycket låt folk vara ifred, tolerans och respekt i den miljön heller - i synnerhet inte i valrörelser. Men mitt i allt det här träffar man fantastiska människor. Det gäller att vara rädd om dem och om sin egen moraliska kompass.

    SvaraRadera
  13. Tack och tack detsamma käre Jan! :) Man får ta en hel del i vårt yrke. Elevkonflikter är dock inget mot riktigt otidiga och krävande föräldrar. Jag tror att du har rätt i att man måste kunna välja forum och backa om man far illa. Jag har svårt att göra det, för det är de mest otidiga jag helst vill nå - men det gör man kanske aldrig?
    Ödmjuk orubblighet låter som mer av en paradox än konflikträdd brandfackla. :) Jag ser fram emot att lära av ditt exempel.

    SvaraRadera
  14. Anonym, det betyder mycket för mig att få ett sådant vänligt tillrop hemifrån. Tack! Den politiska världen känns ovänlig och hård ibland. Är man som jag utböling går man dessutom lätt på grynnor. Du vet den sorten som inte finns på något sjökort, men som alla ändå verkar känna till. :)

    SvaraRadera
  15. Hillevi, tack för din uppmuntran och uppskattning. Jag blev glad. Du har säkert rätt i att snabbheten och lättheten att kommentera spelar in. Möjligheten att vara anonym också.

    SvaraRadera
  16. Du är viktig, och dina ord gör skillnad. Men bränn inte ut dig, då kan du inte hjälpa någon.

    *kram*

    SvaraRadera
  17. För uttrycket ödmjuk orubblighet så finns det en hel liten pedagogisk avhandling om hur lärare lyckas. Det är Magnus Blixt på lrbloggar som lett mig in på spåret.

    http://www.didaktisktidskrift.se/pdf/orubblighet.pdf

    SvaraRadera
  18. Helena, jag älskar din uppriktighet och finska perkele när du ser att analysen är fel.

    Din förmåga att se bakom det skenbara vill jag ser mer av. Läsa och triggas av för att bjuda motstånd till.

    De andra är bara de små själarna som tar ut sin frustration och till korta kommande på. Det säger mer om dem själva än något annat.

    Dialogförbättring är något som alla borde ägna sig åt.

    SvaraRadera
  19. Helena, jag har saknat dina inlägg. Nu förstår jag varför. Kan också bara säga: Stå på dig. Det är inte alltid jag delar dina åsikter, men du lyser upp det vanligtvis så gråa svenska debattklimatet.

    SvaraRadera
  20. Stå på dig..
    vet så väl vad du skriver om..
    tyvärr..
    och ibland orkar man inte med detta sk. näthat och beöver time-out.
    Så kallat eller så kallat, det är ju ett näthat som sprids i/under anonymitetens och feghtens tecken.
    Att dom som gör det inte också fattar att det ger vissa vatten på sin kvarn med ytterligare kontrollera och lagringar av vad vi gör på nätet är bara tragiskt.
    Ge inte upp, Helena, du behövs..
    Kramar/Maria

    SvaraRadera
  21. Tack Morrica, du kära bloggvän. Lärarjobbet har en tendens att äta upp en. Så har det visat sig att det är med politik också. Det som blir över måste man nog vara litet rädd om.

    SvaraRadera
  22. Tack för tipset Jan. Då finns det inget som hindrar att jag fortbildar mig i ödmjuk orubblighet.

    SvaraRadera
  23. Tack Plura, du har en hel del perkele själv, så det verkar finnas svenskt sådant också.

    SvaraRadera
  24. Evert, tack för dina vänliga ord. Jag blev glad.

    SvaraRadera
  25. Näthat är otäckt, Maria - även om jag inte är så hårt drabbad. Men å andra sidan slåss jag på många fronter samtidigt. :)

    SvaraRadera
  26. Helena, tack, mitt perkele är väl den del av mitt blod som härstammar från Norrland. Sägs att jag är ruskigt lik mina anfäder, både de norrlänska och sörmlänska:))

    SvaraRadera
  27. Att vara rädd är att leva :)

    SvaraRadera
  28. Per, rädsla känner de flesta säkert ganska ofta. Men det är en av våra farligare känslor och därför tror jag att man behöver analysera sina rädslor och hur man hanterar dem.

    SvaraRadera
  29. Självklart skall man analysera sina rädslor, gärna ta input från andra (som man litar på) eftersom det ibland kan vara svårt och "se rätt" när man analyserar sig själv.
    Men rädsla i sig är en livskrydda, utan den känslan hade livet varit oerhört torftigt.

    Viktigt och analysera reaktioner med, ibland (läs: oftare än vad man tror) kan en ilsken reaktion vara den bästa komplimangen. Typexempel är svartsjuka.

    SvaraRadera