I morgon är det Förintelsedagen. På min dotters skola bryter de schemat och har en hel temadag om Förintelsen. På min mans skola har de friluftsdag, pimplar, skidar och promenerar. På min skola har vi föredrag för niorna och i övrigt gör vi som vi tycker. Stora skillnader med andra ord.
En ursäkt är kanske att det börjar kännas tjatigt för oss lärare. En annan förklaring är den växande oviljan mot Israel och avståndstagande från deras bosättarpolitik och andra missgärningar. En tredje kan vara hänsyn till palestinska eller andra arabiska invandrarelever.
Inget av det här duger. Historielöshet av hänsyn - vilken absurd tanke. Hela poängen med den här dagen är att vi inte får glömma för att det inte får hända igen. När är risken störst för att det händer igen? När det finns konflikter, motsättningar och hat eller när det inte gör det? Ju mer obekvämt det är att prata om Förintelsen desto troligare är det att det behövs. Att tala om ett lidande är inte att förminska ett annat. Tvärtom är det att öka förståelsen för allt lidande.
Jag misstänker också att det snarare är feghet än hänsyn som håller oss tillbaka. Feghet förklädd som hänsyn.
Tjatigt? Känns det så föreslår jag att man ställer ett litet batteri frågor till sina elever. I min åtta var det bara några stycken som visste vad ett koncentrationsläger var. Det eleverna vet mest om är Hitler och om honom har de förbluffande mycket gott att säga. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har sett samma film eller hört samma sak. Varenda årskull måste lära sig vår historia.
Det blir också allt vanligare att Förintelsedagen blir en allmän antirasism eller ”vi-bryr-oss-dag”. Det är helt uppåt väggarna. Det är vår förbaskade skyldighet att behandla och motverka rasism och alla andra sorters diskriminering varje lektion, varje dag. Förintelsedagen har ett annat syfte och ingenstans är det viktigare att vi hanterar Förintelsedagen rätt än i skolan. Inte bara så att vi får eleverna att se och känna med offren, utan vi måste också försöka få dem att se och känna med förövarna.
Det bor en fånge och en SS-officer i oss alla och det gäller att få syn på dem båda. Det är bara då vi kan förstå historien och oss själva.
Media: Missa inte den här artikeln i Sydsvenskan, Weideryd på Brännpunkt SVD,
Bloggar: Agneta Berliner, Erik Svansbo, Mathias Sundin,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack Helena för att du skriver om detta!
SvaraRaderaJag blev helt kall inombords när jag fick negativ respons på min statusrad på fb vid förintelsens minnesdag förra året. Argument som att "det finns så många andra folkmord som aldrig blivit uppmärksammade så varför alltid tjata om förintelsen?" eller "USA är inte mycket bättre de" gör att vi har anledning att bli oroliga tycker jag.
Att minnas och förstå hur vanliga människor kunde drivas till något så hemskt som Förintelsen är verkligen viktigt. Att det sker många hemskheter i vår värld och att det är mycket vi behöver motverka nu ökar bara behovet av att ha med oss historian. Pro-palestinierna, vänster eller höger vi behöver samla oss med hjälp av historien för en ständig kamp mot extremismen.
SvaraRaderaVill gärna tillägga att dina slutord är så viktiga och ack så sanna.
SvaraRadera"Det bor en fånge och en SS-officer i oss alla och det gäller att få syn på dem båda. Det är bara då vi kan förstå historien och oss själva."
Skrev ett eget inlägg om att hedra offren och uppmanar flera bloggare att uppmärksamma dagen med sina reflektioner.
SvaraRaderaGertie, det är ju faktiskt alltid oförskämt att jämföra lidande. Men när det gäller Förintelsen finns det inte ens något som jämför sig. Folkmordet är ju bara en del av det. Till det får man lägga så mycket annat. Rasbiologin, den systematiska propagandamaskinen, den vetenskapliga forskarivern och den absurda utilitarismen för att nämna några exempel. Har du läst De Ofrivilliga av Jonathan Littell? Om inte är den ett hett tips.
SvaraRaderaVäl formulerat, Bombadill. Förintelsen är mänsklighetens lågvattenmärke. För varje kommande generation måste det vara en medveten ambition att inte hamna där igen.
SvaraRaderaGertie, det är så trevligt att vara den som förfasar sig över de dumma och tycker synd om de patetiska offren. Det är något helt annat att försöka vara offret och den dumma. Det är inte ett skvatt trevligt, men ack så nyttigt.
SvaraRaderaTack för tipset, Jan. Jag ska läsa.
SvaraRaderaHomosexuella, psykiskt sjuka, politiska fångar, romer m m dödades också i lägren. Varför talar du inte om dom?
SvaraRaderaAnonym, det gör jag. Jag skriver allmänt om Förintelsens offer utan några specifikationer.
SvaraRaderaJag tycker att du kan fundera litet över varför du ställer en sådan fråga? Vilka glasögon läser du med?
Nu hoppas jag att det är OK att locka tillbaka dina tankar till en mindre fråga, dvs. skolan. Kunskap hos våra unga är ett viktigt steg bort från att upprepa denna hemska del av (o)mänsklighetens historia. Själv kastar jag mig inte lika beredvilligt ut från det trygga skolområdet även om jag skrivit ett anta inlägg kring förintelsen. Jag erbjuder dig tankar kring en ödmjuk orubblighet i lärarattityd och ett paradigmskifte mot arbetsmarknad, utveckling och utbildning att fundera kring men framför allt mitt Newsmill-inlägg om "Lärarskicklighet men hur?". Mycket av inspirationen till detta kommer från Helena.
SvaraRaderaJan, nu har jag läst ditt blogginlägg med stor behållning. Du för en viktig diskussion vidare. Jag ska nu läsa Newsmill-inlägget som nattlektyr.
SvaraRaderaMinnesdagar i all ära. Men vad spelar de för roll om vi bara försöker minnas? Det är ju mycket som sker med andras goda minne och alla vet att utresningsaktioner genomförs så gott som dagligen. Det är människan i ett nötskal. Alla tänker bara på sig och jag tänker bara på mig själv. Det är bara att acceptera. / Janne
SvaraRadera@Anonym/Janne
SvaraRaderaAtt hedra offren för förintelsen stärker vår medmänsklighet och har en viktig funktion i enbart detta. Vi människor är mer än rena egoister och det är det vi ska odla mer av.
Sen får vi ökad kraft att göra något åt alla dagsaktuella frågor.
Anonyma Janne, jag uppfattar inte minnesdagen på det sättet. Vi människor har kapacitet för ondska och godhet. Hur långt vår ondhet kan sträcka sig, det fick vi ett mått för under Förintelsen. Avhumaniseringen, rasförädlingstanken, propagandan, den institutionaliserade desinformationen, utilitarismen, tortyren, våldet, dödandet, allt nådde ett klimax här. Det märket på termometern behöver vi minnas så att vi aldrig sjunker dit ner igen.
SvaraRaderaDu har helt rätt, Helena von Schantz.
SvaraRaderaFörintelsens minnesdag kan aldrig avskaffas.
Explosionen av extremt samhällsvåld och deportationerna till lägren: följderna av detta kommer kanske att hänga kvar i minst hundra år till. Rasande folkmassor som jagar gamla judar i storstäder, tjutande och vrålande folksamlingar under stora klappjakter. Misshandel och tortyr på gator och torg. Självmord i massor. För dom andra: deportationerna till lägren.
Mycket stort tack för ditt inlägg till Förintelsens minnesdag.
Tack för dina uppskattande ord, anonym.
SvaraRadera