Den konflikträdda brandfacklan

Det finns folk som gillar strid. Sådana som piggnar till, får en glimt i ögat, vrålar av sig och som efteråt känner sig uppfriskade och rensade som en trädgård efter en regnskur. Sådan är inte jag. Jag avskyr bråk. Redan en höjd röst eller en smälld dörr får mig att må dåligt. Under de senaste veckorna har jag fått känslor att svalla på Newsmill både när det gäller jämställdhet och Mellanösternkonflikten. Jag har också retat upp folk på Norrköpings Tidningar, diverse lokalpolitiker och en hel del folkpartister. I bloggen har det varit gott om oförsonliga och hätska kommentarer. Jag får också mejl och Facebookmeddelanden som inte alltid är så roliga. Någonstans där i början av förra veckan märkte jag att jag hade så stort obehag för min egen blogg och min Newsmillsida att jag fick ont i magen. Så jag lät helt enkelt bli att logga in.

Det är ju en paradox att ha en sådan talang för att framkalla upprörda känslor både muntligt och i skrift, men inte klara av konsekvenserna. Men så är det och det är inget att göra något åt. En vän skrev det här rådet: ”Stå på dig, men var också rädd om dig. Eller kanske är det samma sak.” Det tyckte jag var insiktsfullt. Det finns så många saker att vara rädd för. Vad skrämmer mest? Bråk, feghet, hårda ord, lydnad, våld, utanförskap, arga blickar, jantelag, smällande dörrar, självförakt, knutna nävar, hjärnor i ledband, ensamhet.

Hur gör man när man är rädd om sig? Det beror nog på vad man är rädd för...