söndag 5 januari 2014

Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 1


Jag börjar med huvudmannaskapet och betar därefter genom Tomas Tobés tre påstått forskningsbaserade skolutvecklingsförslag.

Det jag har allra svårast att förstå i svensk skolpolitik är oviljan att utvärdera och rätta till misstag.  Hur skulle det se ut om vi lärare fungerade likadant? Ponera att du planerar en lektion eller ett moment som visar sig bli ett riktigt stolpskott och sedan bara framhärdar? Det är sant att effekten inte blev den jag förväntade mig. Eleverna lär sig inte ett skit och de verkar snarast få avsmak för ämnet, men det betyder inte att jag lägger av med upplägget. Det skulle krävas alldeles för mycket resurser att skapa ett nytt. Dessutom finns det inga garantier för att det nya skulle vara bättre. Återgå till föregående koncept? Nej hu så bakåtsträvande.

Undrar om det finns lärare som resonerar så? Man kan omöjligt bli en skicklig – eller ens kompetent – lärare utan att fortlöpande utvärdera effekten av sin undervisning och justera den därefter. Det som fungerar i en grupp fungerar inte i en annan, det som fungerar på förmiddagen fungerar inte på eftermiddagen och en vacker dag visar det sig att kanonkonceptet som gått hem i varje klass i fem år har blivit suck, gäspning och 54 himlande ögon.  Det fantastiska är dock att varje gång man prövar något som inte fungerar lär man sig något nytt om eleverna, om inlärning, ämnet, åldern, sig själv. Misstag är utvecklande – så länge man uppmärksammar dem, insuper lärdomarna och rättar till dem.

När det gäller svensk politik i allmänhet och svensk skolpolitik i synnerhet talar man som om reformer var huggna i sten. Till och med skribenter som sågar reformer jäms med fotknölarna avslutar ofta med att konstatera att reformen, hur dum den är visade sig vara, är här för att stanna.

Att kommunaliseringen var en korkad reform och en reform som har ställt till med mycket skada – därom är de flesta överens. Är den naturliga konsekvensen av den insikten att göra om och göra rätt? Inte då. Så här skriver Tomas Tobé på DN-debatt: Nu är inte tiden för fler reformer som tar tid ifrån lärarnas huvuduppdrag, att undervisa sina elever. Därför är ett förstatligande av svensk skola inte prioriterat.” Snacka om svag motivering. Det är sant att vi lärare fick en kraftigt ökad arbetsbörda i samband med kommunaliseringen. Men det var inte reformen i sig som gav oss bekymmer utan bristen på förtroende, kompetens, resurser och kunskap hos våra nya huvudmän. Ett återförstatligande skulle nog ge Skolverket och tjänstemännen på departementet en hel del både arbete och huvudvärk. Vi lärare skulle jubla, gneta på med de uppgifter vi har i gott hopp om att de med tiden ska bli både färre och mer relevanta för huvuduppdraget.

Kommunaliseringen fick ingen av de positiva effekter som förutspåddes. Den svenska skolan har inte blivit billigare. Ökat lokalt inflytande har inte lett till högre motivation för studier eller bättre kvalitet. Däremot har samtliga domedagsprofetior infriats. Lärarnas status, löner och professionella ansvar och frihet har urholkats, likvärdigheten har försämrats och kunskapsresultaten sjunkit som en gråsten.  Med ett sådant facit, hur kan man försvara ett kommunalt huvudmannaskap? Det borde vara självklart att man efter att så grundligt ha trampat i klaveret gör om och gör rätt. Men framför allt borde skolan vara statlig för att utbildning är vårt mest angelägna gemensamma uppdrag. Det är rimligt och angeläget att vården, rättssäkerheten och omsorgen är likvärdig i landet. En hjärtinfarkt ska inte få olika konsekvenser i olika län. En åldring ska inte vara inlåst med maskar i liggsåren i en kommun och bli väl omhändertagen i en annan. Men om vården är sämre i Pajala påverkar det inte mig i Valdemarsvik och om en åldring far illa i Norrköping drabbar inte det stockholmarna. När det gäller skolan påverkas vi alla av dåliga skolor oberoende av var de befinner sig. Utbildning är inte bara ett gemensamt åtagande, utan en gemensam framtidsförutsättning.

En likvärdig och bra skola för alla våra barn är förutsättningen för vår framtida demokrati, välfärd och utveckling som nation. Däri ligger också det mest grundläggande i ett demokratiskt och liberalt samhälle – allas möjlighet att med vilja, uthållighet och hårt arbete bygga upp en god och produktiv tillvaro. Hur kan man vifta bort allt det med en fullkomligt falsk premiss – att ett ändrat huvudmannaskap skulle ge lärarna merarbete?

19 kommentarer:

  1. Tobé, likt flera andra, verkar inte kunna skilja på arbetsro för lärarna och arbetsro för byråkraterna ovanför dem. Helt säkert skulle ett förstatligande temporärt innebära extra arbetsuppgifter för kommunledningar, statliga organ och andra inblandade, men det är inte självklart att lärarna får extra arbetsuppgifter. Tvärtom kan det vara så att när byråkraterna är upptagna med andra processer får lärarna mer arbetsro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Niklas, antingen handlar det om oförstånd eller också om bristande uppriktighet. Att förstatliga skolan kostar. Det gör ju i allmänhet det att rätta till misstag. Men inte lika mycket som det kostar att låta bli.

      Radera
  2. Helena, du driver stenhårt kravet på att skolan åter igen ska bli statlig. Och vad ska man säga, du kanske har rätt? Men självfallet förväntar man sig i så fall att du kan argumentera för att en statlig skola skulle bli bättre än vad faller är idag. Enl. t.ex. Inger Enkvist är det ett stort problem med sv. skolan, att det finns för många mellanled. Ponera att hon har rätt i detta: brukar det bli färre mellanled när verksamheter blir statliga?
    Varför kan inte Sverige ha en kommunal skola när Finland kan?

    Du skriver att svenska skolan tappat mark sedan den blev kommunal, och det är svårt att inte hålla med dig på den punkten. Men det hände ju även lite andra saker där i början av nittiotalet, inte minst att Sverige bestämde sig för att bli först i världen med att tillåta en storskalig vinstgenererande friskola. Du tror inte att det är ett större och politiskt svårare problem att skolan har blivit en affärsidé och eleverna kunder? Eller du har kanske tänkt dig att reformera hela friskolesektorn, så att det blir omöjligt att göra vinstuttag?

    Slutligen: du är inte rädd att vi projicerar för mycket av våra förhoppningar om den goda skolan över på tanken på ett statligt ägarskap, och att vi därmed riskerar att förenkla det som i själva verket är komplext?

    (Det får bli en så pass kort kommentar här. Kommentarsfältet är väldigt smalt ;)).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henrik, jag tror inte alls att det räcker med ett återförstatligande och jag är som bekant lika kritisk till valfrihetsreformerna som till kommunaliseringen. Men skolan är ett nationellt åtagande och ett åtagande kommunerna visat sig oförmögna att axla och därför är jag övertygad om att ett återförstatligande behövs. Den viktigaste åtgärden i ett ökat statligt ansvarstagande är emellertid en systematisk, oberoende kontroll av de viktigaste kunskapsresultaten. Det finns ingen ursäkt för att man inte redan har infört en sådan. Centralrättade NP i kärnämnena i åk 6 och 9 och en centralrättad studentexamen i slutet av gymnasiet.

      Radera
  3. Tyvärr är det i politiken en dödsdom att misslyckas, trots att misslyckanden är så lärorika. Media hetsar upp stämningen och drevet går, istället för att vi säger vilken reko kille (för så många tjejer är det ju inte) som vågar ändra sig när det visade sig att han hade fel. Ett antal enskilda politiker har ju ändå haft modet att säga att det blev fel, men för partierna är det omöjligt att ändra sig. Ännu värre är det på kommunal nivå när det blir fel.
    Nu tror jag ändå att vi får ett kontinuerligt ökat statligt inflytande och ansvar över skolan, men vi ska kanske ändå komma ihåg att skolan aldrig var helstatlig förut heller. Vi får nog uppmuntra dessa försiktiga steg, för rikspolitikerna är beroende av hemmastöd, och för kommunerna handlar det om makten över väldigt mycket pengar - och det släpper de aldrig frivilligt hur inkompetenta de än är.
    Tyvärr finns det även andra stora pengar inblandade med svenskt näringsliv, deras signalhorn "Metro" m.fl. som ser ett förstatligande som ett hot mot friskolorna och skolpengen, men det är ämne till en hel lång krönika till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ulrik, jag delar din analys och även slutsatsen att vi alla är ansvariga. Väljarna och medierna har ju faktiskt möjlighet att premiera önskat beteende. När det gäller graden av statligt ansvarstagande - det viktiga är att staten håller i resursfördelningen, lärarnas arbetsvillkor och uppgifter och i en systematisk, oberoende resultatuppföljning.

      Radera
  4. Som specialpedagog säger jag nej till Nya moderaternas skolpolitik. Den bygger på för mycket snack och för lite verkstad. Med andra ord så verkar de "nya moderaterna" lika trötta som Bea Ask och de gamla moderaterna i skolfrågan. Att inte skriva ska är klara glidningar och undanflykter. Var finns ambitionerna och kreativiteten hos Tobe´? Tobé skriver att "I dag råder det en allmän mening om att vem som helst kan bli lärare". Han skriver däremot INTE att vem som helst kan bli skolledare. Det är värre om skolans verksamhet leds av vem som helst som saknar rektorsutbildning. Varför gör han inte det?
    Varför duckar han i frågan gällande arbetsro och skriver att lärare ska se alla elever? Ska synsvaga förhindras från att arbeta i skolan? Jag inser att det inte är lätt att vara politiker, men om man vill fortsätta med oreglerade kommunala skola och friskolor som styrs av riskkapitalister med vinstintresse så förtjänar man inte att bli omvald.

    SvaraRadera
  5. R Svensson, det är lätt att kasta omkring sig icke-förpliktigande floskler. Vad betyder det att se varje elev? Och mer undervisningstid - vad hjälper det när hälften av mattelärarna är obehöriga och ungarna omotiverade? Men receptet för att komma åt läraryrkets låga status tar nog priset. Tobé vill göra det svårare att komma in på lärarutbildningarna när läget är att linjer och kurser dras in på grund av brist på sökande. Bristen på systematisk och central resultatuppföljning, huvudmannaskapet och valfrihetsreformerna är de mest angelägna politiska reformerna om vi ska få skolan på rätt köl.

    SvaraRadera
  6. Tack för en -- som vanligt -- läsvärd och välargumenterad artikel.
    När jag själv i olika sammanhang har kritiserat kommunaliseringen har jag ofta fått frågan hur jag kan vara så säker på att ett statligt huvudmannaskap skulle vara så mycket bättre. Självklart finns inte några garantier för att så är fallet. Men vi vet att det vi har idag definitivt inte har fungerat -- och då måste man faktiskt prova något annat. Och det finns många starka och goda skäl för att tro att ett statligt huvudmannaskap väsentligt skulle förbättra möjligheterna att uppnå våra mål om en bra skola för alla.

    SvaraRadera
  7. Lars, staten är vi. Hur väl en statlig styrning fungerar beror på hur duktiga medborgarna är på att hålla efter sina politiker och tjänstemän. Kommunaliseringen skulle aldrig ha kunnat få så negativa konsekvenser om den statliga styrning som finns var vettigt utformad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så varför tror du plötsligt det skulle bli bättre på den fronten då, dvs att en enväldig statlig styrning skulle bli bättre (och bättre "efterhålllen")?

      Radera
  8. Helena,

    du har flera bra poänger.

    En konstighet med alla skolreformer är just oviljan att utvärdera dem. Som det är nu mynnar alla diskussioner om skolan ut i en massa tyckande. Till exempel: hur stor betydelse har lärarens utbildning för elevernas resultat? Såvitt jag vet har ingen försökt reda ut detta. Skälet till att resultaten från PISA får så stor betydelse i den svenska debatten är förstås att det inte finns några andra jämförelser mellan svenska elever av olika årgångar.

    Det finns säkert goda skäl till att behålla den kommundrivna skolan (men just nu kommer jag inte på några) men att hänvisa till lärarnas behov av arbetsro ter sig lite svagt. Har Tobé frågat nån lärare eller är det bara som han tror?

    Min egen känsla är att skolan har varit på väg utför sen reformerna på 60-talet (bland de lärare som jag hade i matematik och naturvetenskapliga ämnen i högstadium och gymnasium fanns både de som utbildat sig före och efter reformerna så jag kunde jämföra). Men naturligtvis är detta bara mitt tyckande. Naturligtvis borde det finnas en noggrann utvärdering och jämförelse. Ack ja.

    Noterade förresten en relevant debattartikel i DN: http://www.dn.se/debatt/katastrofal-brist-pa-larare-i-no-amnen-och-matematik/

    kapten haddock

    SvaraRadera
  9. Jättebra och intressant debatt och skriftställning. Instämmer i det mesta hälsar Benny Åberg.

    SvaraRadera
  10. Om vi skulle vilja veta om statliga skolor är bättre eller ej så får vi genomföra en studie. Slumpa fram ett femtiotal kommuner och ett gäng friskolor och låt staten ta över. Gör sedan en aktiv kontrollgrupp som får någon lämplig behandling på nuvarande huvudmannanivå. Och slutligen en passiv kontrollgrupp som få fortsätta om de vill. Så räknar vi på resultaten om 20 år.

    SvaraRadera
  11. Kapten Haddock, om vi hade det jag ständigt tjatar om - en oberoende och systematisk mål- och resultatuppföljning skulle det falla sig bra mycket mer naturligt att utvärdera. Som jag konstaterar i blogginlägg nummer två har vi idag en så bristfällig uppföljning att forskarna förklarar sig oförmögna att utvärdera. Den artikel du refererar till passar fint ihop med moderaternas åtgärd nummer tre - strypa antagningen till lärarutbildningarna. Kommer i denna blogg inom kort. :)

    SvaraRadera
  12. Ola H, tänk om man hade gjort så med friskolereformen eller kommunaliseringen? När det gäller huvudmannaskapet uppfattar jag dock inte att tillvägagångssättet är relevant. Skolan är ett gemensamt åtagande. Ansvaret, resurserna och uppföljningen får inte delegeras bort.

    SvaraRadera
  13. Bra skrivet igen, något vi blivit bortskämda med av dig Helena.
    Jag har länge retat upp mig på rikspolitikernas tvärsäkra och prestigedryga sätt att driva skolfrågorna. Något större intresse att bolla idéer med verksamma lärare har väl knappast uppvisats.
    Du och ytterligare några kompetenta personer, gärna framröstade av lärarkåren, skulle behövas på riksnivå för att styra upp skolskutan. Den har vinglat tillräckligt mycket och länge.

    SvaraRadera
  14. Pekka, tack. :) Det du beskriver är en verksamhet som inte är målstyrd utan detaljstyrd. När detaljstyrning paras med brist på kontroll av måluppfyllelsen får vi den absurda skolsituation vi har i Sverige.

    SvaraRadera