Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 2

Moderaternas åtgärd nummer 1: Varje elev ska bli sedd.

Det här är något man ofta hör i skoldebatten, och när det sägs nickar alla instämmande och förnumstigt. Varför? Vill eleverna bli sedda? Klagar de över att de inte blir sedda? 

När jag var barn ägnade vuxna oss sparsamt med uppmärksamhet. ”Ut och lek och kom inte hem innan middagen är färdig. Efter middagen är det läxorna som gäller”, så lät våra föräldrar. Det här var också det enda läxengagemang som visades. Föräldrar hjälpte aldrig till med läxorna. Däremot var de i allmänhet noga med att lärarna skulle åtlydas och respekteras – att eleven skulle se läraren.

Lärarna ägnade sig däremot varken åt att se eleven eller föräldrarna, de ägnade istället sin uppmärksamhet åt gruppen, ämnet och undervisningen. Jag minns inte att jag någonsin hade ett samtal på tumanhand med någon av mina lärare. Det hände heller aldrig att en lärare ringde hem till mina föräldrar, eller att mina föräldrar ringde någon lärare eller rektor. Det här berodde inte på att jag var en välartad elev. Jag har blivit utkörd från lektioner, haft kvarsittning, skolkat och gått på villkorskurs (konsekvens av underkänt betyg), men allt det sköttes mellan elev och skola. Föräldrarna informerades i skrift och skulle skriva under att de fått informationen. Det räckte.

Det här låter kanske kallsinnigt, men det var det inte. Varken jag eller mina klasskamrater önskade oss samtal med våra lärare, eller att bli mer sedda av dem. Villkorskursen lärde mig att sköta läxorna bättre, kvarsittningen att hålla tiderna bättre och utvisningen att respektera arbetsron, allt mer effektivt än genom något samtal. Men framför allt var systemet bra för likvärdigheten. Det märktes inte ens att vissa elever hade oengagerade eller frånvarande föräldrar. Skolan fungerade i alla fall, de här eleverna fungerade i alla fall. 

I den skola vi har skapat har det blivit en förutsättning att ha en god relation till eleverna, föräldrarna och kollegorna - att vara socialt kompetent. Det ska vi inte blanda samman med att en god relation är en förutsättning för lärande. Tvärtom är konsekvensen av vår fokusering på att elever ska bli sedda att svensk skola är full av sköna, godmodiga, lättsamma lärare som har goda relationer till alla sina elever, men ett betydligt lösare förhållande till ämne, undervisning, arbetsro och arbetsmoral – både till den egna arbetsmoralen och till elevernas. Omsorg framför kunskap, med andra ord. Så till den grad att klivet idag är kortare mellan sjuksköterska och lärare, socionom och lärare än mellan ingenjör, läkare eller advokat och lärare. 

Vi klappar oss i ryggen över att svenska elever uppskattar sina lärare mer än elever i andra länder. Men inte heller det är nödvändigtvis till gagn för kunskapsresultaten. Framgångsrikt bygge av individuella relationer påverkar elevernas lojalitet. Vi var snabba att anmärka på en lärare som inte kunde sina saker och som inte gjorde ett anständigt jobb, jag och mina klasskamrater. Svenska elever av idag är obenägna att ställa krav på lata, inkompetenta eller kravlösa lärare så länge de och läraren har en god relation (och så länge betygen är tillräckligt höga). De är också mer benägna att okritiskt acceptera lärares råd, omdömen och undervisning. De vet att deras lärare tycker om dem och vill dem väl. Omsorg trumfar kunskap här igen.

Kravet att läraren ska se varje individ går också ut över relationen till gruppen. Även det med allvarliga konsekvenser för lärandet. Lärare måste kunna bygga relation till en grupp och få en grupp att fungera. En bra grupp är heller inget som uppstår spontant utan det är skolans och lärarnas uppgift att forma bra grupper. Tyvärr har den konsten hamnat i skymundan. Många lärare talar som om bra och mindre bra klasser var naturfenomen ungefär som bra och dåligt väder. Jag har hört kollegor säga att en klass är jättejobbig/ fruktansvärd, ”men en och en är de (eleverna) jättegoa”. Det jag tänker när jag hör sådant är att den läraren har ägnat sig åt att skapa individuella relationer till eleverna på bekostnad av en relation till gruppen. Det jag tänker är också att någon inte har gjort sitt jobb. En fungerande grupp och en fungerande relation med gruppen är nämligen en förutsättning för arbetsro, arbetsmoral, värdegrund, dialog och demokrati. En fungerande relation med gruppen är helt enkelt en förutsättning för att kunskapsuppdraget ska kunna uppfyllas. 

Visst behöver lärare ha individuell kontakt med sina elever, men den individuella kontakten måste alltid vara underordnad gruppkontakten – precis som individen bör vara underordnad gruppen. Eleverna har rätt att få sina behov och önskemål tillgodosedda så länge de inte inkräktar på gruppen. Lärare ska ägna sig åt individuella elever, men bara då det inte inkräktar på gruppen och/ eller på undervisningen. I Sverige är det tvärtom vanligt med Jesus-stuket. Vi lämnar fårahjorden för att leta efter det förlorade lammet. Elevvård, brandkårsutryckningar, möten med socialtjänsten – allt det går ju alltid före undervisningen. Det brukar inte ens vara nödvändigt att lammet återfinns. Det viktiga är att vi har visat engagemang, att vi har försökt, att vi bryr oss. Omsorg igen, inte kunskap. 

Det är i kontakten med gruppen vi lärare ska tillämpa alla människors lika värde och praktisera skolans kompensatoriska uppdrag. Även här påverkar vårt individperspektiv negativt. Vi lärare ser eleverna så mycket att våra ögon går i kors, men de elever vi betraktar mest är de elever som har de mest skarpsynta och krävande föräldrarna. Skollagen stipulerar att skolan ska vara behovsstyrd, men i praktiken är det krav – inte behov – som styr. De elever som har de största behoven har sällan de mest kravfyllda föräldrarna så i praktiken ägnar vi lärare lejonparten av vår tid åt de elever som behöver och förtjänar tiden minst. På så vis bidrar det faktum att vi ser varje elev även till snedrekrytering och minskad likvärdighet … ja och dessutom till att vi signalerar att ”some animals are more equal than others” till både elever och föräldrar. Det trots att läroplanen tillhåller oss att lyfta och tillämpa sådant som tolerans och alla människors lika värde. ... Vad man ska kalla det här fenomenet vet jag inte. Det handlar ju varken om omsorg eller om kunskap. ... Marknadskrafterna? Curlingsamhället med barnet i centrum? Individualismens mörka sida? En ny form av klassamhälle?

Så för att sammanfatta: Problemet är att eleverna inte lär sig tillräckligt av och med sina lärare – inte att de inte blir sedda av sina lärare. Prioriteringen att lärare ska se varje elev leder till sämre undervisning, arbetsro, arbetsmoral, värdegrund, likvärdighet, rättvisa, demokrati, solidaritet och trygghet för eleverna. Kravet på social kompetens och goda relationer gör läraryrket mindre akademiskt och mer omsorgsinriktat – även det till nackdel för kunskapsresultaten.

Vad menar då Tomas Tobé och moderaterna med att lyfta något vi redan uppfyller, något som antagligen ställer till med mer skada än nytta, som första punkt på sin skoldagordning och dessutom hänvisa till forskning när de gör det?  I artikeln på DN-debatt blandar Tobé ihop många saker under rubriken "Varje elev ska bli sedd". Fler specialpedagoger, tidiga insatser, elever ska inte lämnas ensamma med uppgifter, lärare ska med hjälp av hårt arbete och stort tålamod bygga upp elevers självförtroende. Riktigt hur allt det här ska inordnas under rubriken undandrar sig mitt bedömande. Fler specialpedagoger behövs där elever med speciella behov inte får behoven tillgodosedda på grund av brist på specialpedagoger - ingen annanstans. Elever behöver ibland lämnas ifred med uppgifter - det att ha en vuxen som ständigt sneglar över axeln och lägger till rätta är till skada för både motivation, självförtroende och inlärning – andra gånger behöver de en samarbetspartner eller handledning. Det är när elever uppmuntras att ägna sig åt hårt arbete och att visa tålamod som de själva bygger upp ett gott självförtroende, det är däremot inte sannolikt att lärarens hårda arbete och tålamod får något sådant resultat.

Varför halkar Moderaterna så fel i dessa förslag? En orsak är att de ägnar sig åt detaljstyrning. Det Tobé föreslår är redskap och åtgärder lärare och rektorer kan överväga. I sådana överväganden bör givetvis elevernas individuella behov beaktas och värderas. Har undervisningen hållit god kvalitet och kunskapsresultaten kontinuerligt följts upp räcker det emellertid att man på det sättet ”ser” en ganska liten skara elever. 

  Den andra – och viktigaste - orsaken till att moderaterna – och andra partier – halkar fel är att det inte finns någon systematisk mål- och resultatstyrning i den svenska skolan. Det är här rubriken ”Varje elev ska bli sedd” bör komma till heders. Vi har inte rätt att acceptera att elever går i undermåliga skolor, undervisas av obehöriga lärare och får betyg och provresultat som saknar all verklighetsförankring. Förutsättningen för att svenska barn ska ha tillgång till den likvärdiga utbildning skollagen stipulerar är att staten kontrollerar att varje barn har haft förutsättningar att nå målen. Det är sålunda Tobé och övriga skolpolitiker som behöver lära sig att se varje elev, inte de svenska lärarna. Det som krävs är centralrättade nationella prov i kärnämnena i åk sex och nio och en centralrättad studentexamen. Kopplar man det till systematisk analys och uppföljning går det att skaffa sig en god bild av elevers, lärares, rektorers, huvudmäns måluppfyllelse och samtidigt av skolreformers effekt.

Det här förslaget har redan väckts och utretts av Skolverket och det föll på att det skulle bli för dyrt. Undrar vad det kostar att lämpa fler och fler nationella prov över lärarkåren och att ställa högre och högre krav på sambedömning och dubbelbedömning? Inte bara i pengar utan i försämrad undervisning. Undrar om någon har räknat på vad det kostar att ha en orättvis och undermålig skola? Och vad är kostnaden för en sjunkande kunskapsnivå hos befolkningen? Hur rimligt är det med ett skolsystem där forskningsrapporter utmynnar i att varken betyg eller nationella prov är fungerande kvalitetsindikatorer? I att varken betyg eller nationella prov är tillräckligt tillförlitliga för att användas som forskningsunderlag?

I Finland kan man nöja sig med en centralrättad studentexamen och centralrättade nationella prov i ett ämne och i en landsända i taget. De har ett stabilt system utan konkurrensutsättning. I Sverige där vi valt att marknadsanpassa skolan behöver vi ett betydligt mer finmaskigt nät om vi ska kunna närma oss en god och likvärdig skola – eller ens en lagenlig skola, betyg som innehåller rätt information och lärare med de kunskaper och förutsättningar som krävs för god bedömning och god undervisning.

Varje elev behöver inte bli sedd av varje lärare. Men varje elev har rätt att gå i en bra skola,  tillmätas samma värde, samma rätt till självförverkligande och ett gott liv.
   Det är tragiskt att vi är så bra på det vi inte behöver vara bra på och så dåliga på det vi borde vara bra på. Det är tragiskt, och det är kostsamt.