torsdag 25 oktober 2012

Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.

I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.

Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete.  Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?

”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?

Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”,  ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”

Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.

 I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.

Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.

Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.

Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser.  Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.

 Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ...  Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.

Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäktAftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".

... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...


20 kommentarer:

  1. Helena, det känns lite grann som att du här skrivit två artiklar. Men jag gillar bägge två! :D

    SvaraRadera
  2. Vi jublar jag och min kollega. "Hon verkar så klok Helena" sa min kollega helt spontant när jag läste högt i vårt lilla lärarrum.

    SvaraRadera
  3. Du har nog rätt där, Henrik. Men de hör ihop, för utan arbetsro - inga goda resultat - utan uppbackning uppifrån ingen arbetsro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst hör de ihop; du tog ju bara steget fullt ut då du knöt an till en högaktuell lönepolitisk fråga. - Och nej, det är inget dåligt att ställa lite krav på sina läsare heller. ;)

      Radera
  4. Gertie, tack för den peppen. Nu har jag energi för kvällens föräldramöte. :)

    SvaraRadera
  5. Jag är ju för lönedifferentiering och mer av att resultat syns i lönekuverten men skolans absurda flykt från formella kriterier och ersättande dem med löst tyckande utan riktig uppföljning innebär öppningar för rent patetiska förslag som bara upplevs genuint orättvisa.

    SvaraRadera
  6. Det handlar dock framför allt om långsiktighet. Läraryrket ska drivas av inre motivation och då är en bra löneutveckling ett sätt att öka den genom att visa att skolans syfte är viktigt, men kortsiktiga belöningar av småprestationer eller sånt som kan vara ren slump det skadar bara.

    Egentligen handlar det här med arbetsro också om långsiktighet och att skolledningar ska stötta sina lärare. De måste ha tid att känna sina medarbetare och inte tveka om att agera när någon individ har problem eller missköter sig men å andra sidan ska de stå där tillsammans med sina medarbetare när det blåser. Egentligen gäller det inte bara skolledningar utan alla om vi ska ha en bra skola. Lärare och elever brukar sällan ha några problem och när det hettar till så är det nästan alltid en vuxen i bakgrunden. Mobiltelefoner var inget problem och det var inga som beslagtogs, lärare sa bara lugnt och stilla till när någon misskötte dem. Sen var det dock några vuxna som sa "att lärare har inte rätt att ta mobiltelefoner, och du ska stå på dig mot lärarna" och så fick vi i skolorna jätteproblem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jan, jag var för lönedifferentiering när den infördes, men jag har kommit att bli alltmer tveksam. Läraryrket är av tradition ett samarbetsyrke - inte ett ensam-yrke vad SKL än påstår. Vi behöver samarbeta med eleverna, vi behöver samarbeta med och hjälpa varandra - det allt mer glömda ordet kollegialitet. Alla barn är ju vårt gemensamma bord - inte den egna klassen framför alla andra.

      ... När det gäller föräldrainflytandet är det sant att alla effekter inte är godartade.

      Radera
    2. Jag tyckte också för många år sedan att lönedifferentiering lät rätt och riktigt. Men det är många år sedan.

      Håller helt och hållet med dig i ditt sätt att resonera här, Helena. Individuella lönesättningen tillmäts låg legitimitet bland lärare av flera skäl, inte minst att lönesättande rektorer ofta har minst sagt bristfällig insyn i enskilda lärares prestationer. Det som syns och hörs får uppmärksamhet medan "marktjänsten" bara förutsätts fungera. Ändå är det som oftast "marktjänsten" som förutsätter den förra. Kortsiktighet belönas framför långsiktighet. I horribla fall blir elevernas betyg lönegrundande.

      Radera
    3. Känner igen allt du beskriver, Henrik. Till det får läggas att en lägre lön än kollegornas sänker motivationen betydligt mer hos den förfördelade än den höjs hos den gynnade.

      Radera
    4. Jag ser den enorma orättvisan i att den erfarna läraren ska hjälpa den okunnige och det utan att det skiljer i lön. Jag förespråkar lönedifferentiering på formella meriter, baserat på skillnader som upplevs som rättvisa. Kortsiktiga belöningar är dåliga för samarbete då den som skryter får mer än den som gjort jobbet men direkt orättvis lönelikformighet är destruktivt för samarbete.

      Radera
  7. Apropå inlägg om arbetsro. Jan Sjunnesson skriver i http://sjunne.com/2012/09/12/arbetardottrar-post-progressivism-och-den-forvirrande-lararutbildningen/ att lärarutbildningen inte ger studenterna de verktyg de behöver för att hantera stökiga klasser.

    Han tar upp Skolverkets rapport "Attityder till skolan 2009", i vilken man t ex kan läsa följande: "För drygt hälften av eleverna i årskurs 4–6 kännetecknas arbetssituationen i skolan av att det bara ibland är lugnt i klassrummet på lektionerna och att de bara ibland har arbetsro [...]".

    SvaraRadera
  8. Marcus, tack för länken. Jag har läst Jans text. Tycker nog att han lägger för mycket tyngd vid lärarutbildningen. Allt kan inte läras teoretiskt. En faktor som spelar in är ens eget temperament. En blyg viol måste hitta sin väg, den temperamentsfulla sin. Det som framför allt krävs är insikten att arbetsro är elevens rätt och elevens och lärarens plikt. En attitydförändring, med andra ord.

    SvaraRadera
  9. Håller med dig helt och hållet i ditt inlägg! Däremot vet jag inte om jag håller med dig när det gäller kommentaren om att det borde vara lika lön. Jobbar själv i ett yrke där det är individuella löner. Visst kan jag ibland tycka att det är orättvist att x tjänar mer än jag, men då får jag väl bita ihop och visa framfötterna. Att sura ihop och få bristande motivation är något jag och mina kollegor inte hinner med och det är också något som skulle kännas främmande och lite barnsligt, ärligt talat. Individuella löner får vi nog alla tugga i oss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nog inte att det ska vara lika lön för alla, det var det inte förr heller, men jag skulle föredra ett mer transparent och objektivt system. Exempelvis, tillägg för extra och relevant utbildning, ett årstillägg som bildar lönetrappa, tillägg för arbete i glesbygd, tillägg för arbete i tunga områden, gärna också en premie för särskild yrkesskicklighet. Inget sådant skulle skapa konkurrens eller avundsjuka, men det skulle ändå premiera önskat lärarbeteende - att stanna i yrket, att vidareutbilda sig, att arbeta där läraryrket är extra krävande, eller där det är svårt att få tag på behöriga lärare... De individuella lärarlöner vi har nu är alldeles för godtyckliga.

      Radera
  10. Anonym, kan resultatet av ditt framföttervisande mätas rättvist i ditt yrke? För om så är fallet är det väl självklart och det tror jag att de flesta lärare också tycker. Problemet är att det är så godtyckligt och till och med slumpmässigt. Ett sätt i skolvärlden (vet dock inte om jag egentligen är positiv till det för det skulle vara väldigt uthängande) skulle kunna vara att elever anmälde sig till vilken lärares kurs de skulle vilja gå. Då skulle det bli tydligt hos vem eleverna tycker att de lär sig mest. En förutsättning för detta skulle givetvis vara att man själv som lärare inte satte betyg utan det skulle endast handla om kunskapsutvekcling med externa bedömare. Att lönesättning fortfarande kopplas ihop med betyg, som löntagaren själv sätter, är absurt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur fungerar detta system i lägre årskurser? Dessutom vet ungdomar inte alltid sitt eget bästa. Ofta har elever en attityd som handlar om att komma undan med minsta möjliga ansträngning. Rätt så generellt kanske då vi alla antagligen vill komma undan på samma sätt. Finns det då inte risk att man skulle välja den lärare där man skulle lättast kunna glida igenom?

      Radera
    2. Tänker själv utifrån gymnasiet. Om man lätt kan glida igenom men ändå få bra resultat på EXTERN BEDÖMNING är det väl OK tycker jag. F ö har ju eleverna valet att glida igenom med minsta möjliga marginal även nu i den dagliga verksamheten. Detta går tyvärr inte upp för vissa förrän när betyget är satt. Jag tror faktiskt att, generellt sett, åtminstone gymnasieelever skulle välja lärare som har rykte om sig att "där lär man sig mycket". Och jag betonar återigen: lärarna skulle givetvis inte sätta sina egna betyg.

      Men däremot håller jag med Helena om att det vore förödande för samarbete och gemensam utveckling kollegor emellan. Så därför är det nog ingen bra idé. När det gäller brist på likvärdighet vet jag dock inte om jag håller med att det skulle vara ett problem i praktiken.

      Radera
  11. Anonym, intressant tanke där, med elever som röstar med fötterna och extern bedömning. Det skulle antagligen leda till en konkurrens som får en kvalitetshöjande effekt, men ett problem med förslaget är att skolan ska vara likvärdig - lika bra för den som inte är på hugget, ett annat är att det skulle göra lärare till riktigt arga konkurrenter. Hur skulle det kännas när eleverna flockas hos konkurrenten som har snott och nödtorftigt anpassat ditt bästa material?

    SvaraRadera