lördag 30 oktober 2010

Den högsta lönen till den bästa läraren?

Det är upprörda stämningar på min skola just nu. Orsaken är att beskeden om de nya lönerna har kommit. ”Det känns som om jag fick MVG på lönesamtalet och G - i lön” sade en kollega. Jag fick lust att gråta sa en annan. En tredje var sprutarg och färdig att ta vilket annat jobb som helst.

Poängen med individuella löner är att de ska fungera som morot och piska. Goda insatser ska löna sig och de lärare som sköter jobbet med vänster hand ska känna av det i lönekuvertet. Men på hur många ställen fungerar det så? Ofta är det framtidsprojekt och annat man gör utöver undervisningen som premieras, men ju mer annat man tar på sig desto mindre krut lägger man i allmänhet på dem verksamheten finns till för - eleverna. Utpressning, eget beröm och smicker är också alltför ofta viktigare lönekriterier än hårt arbete och yrkeskunnande.

I ett kollegium är man i allmänhet på det klara med vilka arbetsmyrorna är och även vilka de skickligaste lärarna är. Upprörda stämningar är en naturlig konsekvens när utfallet inte uppfattas som rimligt och resonligt. Då blir effekten osäkerhet, frustration, minskad arbetsglädje och en sämre arbetsinsats.

Fram tills nu har jag varit en av vinnarna på det individuella lönesystemet. Ändå har jag hela tiden varit tveksam till det. Jag inser det rimliga i att goda prestationer premieras, men dels är det inte alltid rektorer vet vilka lärare som gör goda prestationer, dels har de individuella lönerna också flera negativa konsekvenser. Systemet gör lärare till konkurrenter och kan leda till missunnsamhet, minskad hjälpsamhet och en allmänt sämre stämning i lärarrummet. Låga lönepåslag kan också göra färdigt halvdana lärare sämre. De kan tycka att det inte spelar någon roll vad de gör för de blir ändå aldrig uppskattade.

En rektors främsta uppgift är att rekrytera bra lärare. Den nästviktigaste att göra sitt yttersta för att alla på skolan har förutsättningar och incitament att göra sitt allra bästa, varje lektion, varje dag. Individuella löner är ett redskap för att åstadkomma det här. Men piskar man arbetsmyrorna och ger morötterna till latmaskarna får de individuella lönerna rakt motsatt effekt.

”All the best things in life are free” heter det. Men de bästa lärarna ska inte tvingas lägga substans i det citatet genom att bjuda sina kommuner på en massa gratisarbete. Så länge vi har individuella lärarlöner ska den bästa läraren ha den högsta lönen. End of story, punkt, slut.

söndag 24 oktober 2010

Då ärat ditt namn flög över jorden...


Under lång tid präglades Sveriges historia av krigiskhet. Än den ena än den andra kungen valde att bryta tristessen vid hovet med små uppiggande och ibland lukrativa anfallskrig. Men under det senaste århundradet har det istället handlat om att hålla sig utanför både konflikter och allianser. Man ställde gärna upp med fördömanden, recensioner och rekommendationer, men utan deltagande och utan åtagande.

Det är ett helt annat Sverige vi lever i på 2000-talet. Vi är med i EU och vi intresserar oss aktivt för vad som är bra för hela vår kontinent och för andra länder. En viktig del av vår förändrade profil är deltagandet i FN-insatserna i forna Jugoslavien och i Afghanistan. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet längtar tillbaka till det gamla Sverige. Skulle Vänsterpartiet styra skulle vi stå utanför EU och ha som enda internationell insats stadiga och högljudda fördömanden av USA och Israel. Skulle Sverigedemokraterna styra skulle vi stå utanför EU och strunta i allt som inte direkt påverkar oss själva. Sköt dig själv och skit i andra verkar vara deras paroll.

Men vår förändrade roll i världen beror inte på ökad godhet och osjälviskhet utan den främsta orsaken till den är att det har blivit allt svårare att blunda för hur mycket vi påverkas av varandra. Vår miljö påverkas minst lika mycket av föroreningar i Polen och England som av våra lokala. Vi vinner ekonomiskt på en öppen europeisk handels- och arbetsmarknad och vi behöver samarbeta för att komma åt internationell brottslighet. Kriget i Jugoslavien hade stora konsekvenser för hela Europa. Terrorattacken 11 september påverkade i stort sett varje människa på hela planeten. Vad som händer i Mellanöstern, Iran, Pakistan och Afghanistan har också betydelse för oss alla. Det har helt enkelt blivit så att parollen sköt dig själv och skit i andra är ett tecken på enfald och ett recept på missväxt och nöd, inte den motorväg till ekonomisk blomstring sverigedemokraterna verkar tro.


Men när det gäller vårt åtagande i Afghanistan är det faktiskt inte bara egennytta det handlar om. Vi utnämns - åtminstone av oss själva - till det mest jämställda landet på jorden. Afghanistan, under talibanerna var det minst jämställda. Det är något poetiskt och rätt med att just våra soldater underlättar för afghanska familjer att skicka sina döttrar till skolan. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser och månader pappaledighet är rena rama skitsakerna bredvid den jämställdhetsinsats våra soldater är inblandade i i Afghanistan.

Vår insats i Afghanistan är faktiskt den enda orsak jag kan komma på att Sveriges namn skulle flyga ärat över jorden. Hoppas inte vänsterpartister och sverigedemokrater tillåts ta det ifrån oss.

Press: DN är mot och SVD är för våra insatser i Afghanistan. I DN argumenterar Peter Wolodarski mot "det omöjliga kriget". Ska vi bekämpa fundamentalistisk terrorism finns det andra ställen som är minst lika mycket värda vår uppmärksamhet. Här vill jag säga två saker. Vi är i Afghanistan för att Ryssland, USA och FN alla bär skuld till situationen där och även ansvar att hjälpa landet på fötter. Vi är i inte i Afghanistan för att vinna något krig utan för att hindra talibanerna från att ta makten och för att skydda civilbefolkningen och möjliggöra bistånd och uppbyggnad av infrastrukturen. Allt det har man lyckats helt hyfsat med. Läs gärna den här artikeln i DN:"Katastrof om svenska soldaterna lämnar oss", SVD, "Man måste kunna se sig i spegeln" (ledare i SVD). En annan mycket läsvärd ledare är "Var inte naiva om talibanerna" (Expressen), Expressen, DN, Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Zacs åsikter på ett fat, Min klon är snyggare än, Victor Zetterman, Olov Lindqvist, Ärrhå, Christoffer Fagerberg, In Your Face.

tisdag 19 oktober 2010

Civilkurage och SKL, eller skärpning Anders Knape!

Ofta när man läser om något chockerande, såsom mutskandalen i Göteborg, lustmördarsoldaterna i Afghanistan, eller om gamla människor som ligger isolerade med maskar i liggsåren är orsaken till avslöjandet att någon modig människa klivit fram och berättat vad som hänt.

En sådan människa gör världen bättre på flera plan. Först förstås genom att vad det än är som pågått får ett slut, de skyldiga sitt straff och offren sin upprättelse. Men också genom att mörkläggningen tar slut. Att tiga är att samtycka, heter det. Alla som känner till något som är in i märgen fel är medskyldiga. Därför befriar en whistleblower inte bara offren, han eller hon befriar också alla som känner till vad som hänt eller pågår från en korrumperande och betungande position. En utomordentlig samhällstjänst, med andra ord.

Ett samhälle borde fungera så att det som är lönsamt för samhället görs lönsamt för individen. Whistleblowers är tveklöst lönsamma för samhället - i bra mycket högre utsträckning än fotbollsspelare och fotomodeller - ändå är det de senare vi sätter på piedestal, medan folk med civilkurage blir tjärade, fjädrade och drivna från byn. De här människorna - som vi borde hylla som hjältar - brukar bli av med jobb, samhällsställning och umgänge. Ibland blir de även utstötta, trakasserade och behandlade som förrädare. Ett utmärkt exempel är sälinspektören Odd Lindberg, som blev tvungen att lämna Norge efter sitt avslöjande.

Här om veckan var det en debattartikel i SVD just om whistleblowers. Mer specifikt om behovet av ökat skydd för den som avslöjar ett missförhållande eller en oegentlighet. I den artikeln fick SKL kritik för att man inte gjorde något för att skydda whistleblowers i stat och kommun. Idag skriver Anders Knape att man ”med intresse följer ett försök i Göteborg”. Vad är det för dumheter? Varför skulle det behövas en försöksverksamhet när det gäller att erbjuda skydd för den som påvisar missförhållanden och oegentligheter? Nej skärpning SKL. Egentligen borde man få medalj och stipendium som whistleblower, men det minsta man kan begära är att man får behålla sitt jobb - i all synnerhet i den verksamhet som bekostas och styrs av oss alla.

torsdag 14 oktober 2010

SLUTA MÅLA FAN I RIKSDAGEN

Sedan valet har det varit ett helskottas liv om sverigedemokraterna. Politiker, journalister, präster - hela etablissemanget tävlar om att ta avstånd i både ord och handling. Dessutom målas framtiden upp i dystra färger. Nu blir vi inte av med dem i första taget, det kommer att gå som i Danmark, nu kommer hela samhället att förråas och Sverige att bli präglat av intolerans och rädsla.

Alltsamman är beklämmande, odemokratiskt, flåsigt och falskt. Bryr vi oss inte längre om yttrande- och åsiktsfriheten? Är det okej att hetsa mot en folkgrupp om de är sverigedemokrater? Vad är huvudfokus för de indignerade? Att visa hur fantastiskt ofrämlingsfientliga de själva är, eller att verka för ett tolerantare och bättre samhälle? Och varför skulle sverigedemokrater i riksdagen pang bom göra vårt samhälle mer främlingsfientligt? Vi är väl precis lika toleranta eller intoleranta som vi var innan valdagen. Om något säger forskarna att främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Så tänker jag bekymrat som väljare och samhällsmedborgare. Som lärare och mamma blir jag rasande. Varför går det så bra för sverigedemokraterna i skolvalen? En orsak är att våra barn och tonåringar lever i en mer mångkulturell värld än vi vuxna, och upplever fler kulturkrockar än vi. Kulturkrockar som vuxenvärlden är dålig på att hantera och problematisera. Men den absolut främsta orsaken är just precis att vi reagerar som vi gör. Politik fick vilken tonåring som helst att himla med ögonen och sjunka ner i stolen ända tills vi gjorde SD förbjudna och intressanta. Nu är det lilla bakåtsträvande partiet det enklaste och snabbaste sättet att visa hela vuxenvärlden fingret.

Att revoltera mot föregående generation är inte särskilt lätt nuförtiden. Vi gäspar åt tonårsfylla, köper kondomer åt våra barn, lyssnar själva på Eminem och höjer knappt ögonbrynen när de kommer med nya kroppsdekorationer, hårfärger och trasiga nätstrumpor. Men nämn SD så går det som en skälvning genom hela vuxenvärlden. SD är förbjudna, farliga, marginaliserade. Säger man åt en lärare att man röstade på SD blir det genast liv i luckan.

Det är den ena sidan av myntet - vi har gjort SD förbjudna, spännande och farliga. Snäppet värre än cigaretter och knark. Den andra sidan är invandrareleverna. Ju mer vi vevar ut vår förskräckelse, fasa och indignation, desto räddare blir de. Vi signalerar att samhället har genomgått en allvarlig förändring, vi signalerar att nu är vi på väg mot mer intoleranta tider, vi signalerar att här finns det onda människor som vill dem illa, men vi de goda ska försöka skydda dem om vi kan. På så sätt skapar vi rädsla och otrygghet som dessutom drabbar barn som många gånger har haft för mycket av den varan innan de kom hit, eller innan de fick asyl.

Men vi visar också våra barn och ungdomar ett märkligt exempel. Prova att ersätta ordet sverigedemokrat med kvinna, invandrare eller hörselskadad. Jag vägrar vara talman om jag har blivit inröstad av kvinnor. Vi kan inte finnas på samma våningsplan som invandrare. Det är bra att de hörselskadade lämnar sina politiska poster. Ju fler vi skrämmer bort desto bättre.

Vad spelar det för roll om vi predikar tolerans för våra barn om vi talar och agerar så intolerant?
Vårt samhälle har genomgått en kännbar förändring till det sämre sedan sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Till det bär sverigedemokraterna själva än så länge ingen skuld. Men alla vi andra borde skämmas.

Skämmas och sedan skärpa oss.

torsdag 7 oktober 2010

Ofrivillig arbetsnarkoman

Bloggen ligger i träda, men det är inget emot läget i tvättstuga och trädgård. Däremot har jag föreläst om lärstilar i Jönköping, hållit ett föräldramöte, rättat drösvis med uppsatser, skrivit omdömen och många föräldramejl och sprungit som ett skållat troll mellan lektionssalarna i fåfänga försök att hinna hålla alldeles för många lektioner med någorlunda kvalitet. Det värsta är att mitt medan jag springer i mitt obönhörliga ekorrhjul vet jag att jag har mig själv att skylla. Åtta kurser, klassföreståndarskap, mentorskap, implementörsansvar, föreläsande och politik och varenda bit har jag själv tackat ja till eller tagit på mig och ibland till och med tagit initiativ till.

Nu har jag skamset fått lomma in till min rektor och be att få en kurs mindre och efter höstlovet blir det en mer hanterbar arbetssituation. Kanske rent av så att arbetet låter sig göras på 45 timmar i veckan?

Kollegor tagen lärdom av mitt sorgliga exempel.

söndag 3 oktober 2010

Den moraliska horhistorien och de omoraliska experterna

Tänk att det ska vara så himla svårt att komma bort från religiös och traditionell sexualmoral. Grannar , kollegor, skvallertidningsläsare som gottar och beskärmar sig åt andra människors misstag, snedsteg och kärleksaffärer. Underhållningslitteratur där ett starkt libido i allmänhet går hand i hand med ondska, själviskhet och psykopatiska drag. Folk som självbelåtet kallar andra för slynor, slampor och bockar och som inte inser att det är de själva som ägnar sig åt omoral – inte deras offer.
Ett moraliskt liv lever man om man vill och gör sina medmänniskor väl och om man efter bästa förmåga försöker göra världen till en bättre plats. Ärlighet både mot sig själv och andra är ytterligare en viktig ingrediens om man vill leva ett rättrådigt liv. Hur många man har sex med och hur ofta har däremot inget med moral att skaffa.

I fredagens Expressen berättar Linnea 55 år om sitt liv som prostituerad. När man läser hennes berättelse hittar man en välorganiserad och metodisk kvinna med stark moralisk kompass. Hon valde sin bana efter moget övervägande och rådslag med vänner och familj. Alla som kan anses förtjäna att känna till hennes extraknäck gör det . Hon väljer sina kunder med omsorg och är nöjd med hur hon har inrättat sitt liv:
”Syftet var inte främst att tjäna pengar, och det är det fortfarande inte. Jag vill ha sex, närhet och beröring i mitt liv. Och jag vill ha det utan att skada någon, men utan att vara tvungen att ställa in mig i samma fåra som jag har levt i under 20 år.”
Förstår jag henne rätt vill hon helt enkelt ha flera sexpartners samtidigt utan någon djupare relation, men för en kvinna i hennes ålder är det inte accepterat och begripligt så att ta betalt är bästa sättet att få männen att fatta att ett knull är ett knull och inget frieri.

En riktig solskenshistoria, med andra ord. Men se experterna skakar dystert på huvudena. Prositution leder till tidig död och annan problematik, förklarar de, och de ifrågasätter att det finns någon fritt val inblandat: ” - Det är sällan så enkelt att de själva valt det. Många har tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp, det finns en överrepresentation där.” ”Köparna betalar för makt över någon annan människa, de utnyttjar någons svaghet”

När jag läser det här blir jag så in i märgen förbannad och faktiskt också personligt kränkt. Att uttala sig på det sättet om halva befolkningen borde fan ta mig räknas som hets mot folkgrupp. ”Någons svaghet”, det är kvinnans svaghet, kvinnans oförmåga att fatta genomtänkta beslut över sin egen kropp, att väga för- och nackdelar, att tänka och agera förnuftigt. ”Sällan så enkelt att de själva valt det”: De tror alltså att de väljer själva, men experterna vet bättre. Ja men om de är traumatiserade, kanske någon invänder. Än sen då? Att ha varit utsatt för sexuella övergrepp skadar inte hjärnan. Offren behöver inte överförmyndare, de är fortfarande kapabla att bestämma över sina egna kroppar. Det är så in i helvete fräckt att tala om kvinnor som om de vore menlösa barn som samhället måste ta under sitt beskydd.

Dessutom har de ingen rätt att underkänna Linneas berättelse. Vi har alla samma värde och samma rätt att inrätta våra liv som vi finner bäst – oberoende av hur stort segment av befolkningen vi tillhör. Somliga beskriver individualism som sköt dig själv och skit i andra, och det stämmer på ett sätt: Vi ska sköta oss själva och skita i att fördöma, begränsa och moralisera över andra. Varje person har samma värde, är lika viktig och ska beaktas vid lagstiftning och annan myndighetsutövning med samma tyngd. Det är liberalism och det behöver vi baske mig mer av i det här landet.



Media: Artiklarna jag refererar till är länkade i texten. Men en närbesläktad historia är Katarina Wennstams artikel om en våldssexrättegång och de reaktioner den har fått: Aftonbladet, Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet,läsarkommentarer.

Bloggar: No Size Fits All, Niklas Dougherty, Ann-Maris blogg, Zacs åsikter på ett fat, juristens funderingar och till sist berättar Don Christo om ett extraknäck på Swingerklubb.