måndag 5 december 2011

En lärare måste kunna ta skit

Det har kommit intressanta kommentarer i samband med mitt föregående blogginlägg om kritik. Kanske du skulle sopa rent framför egen dörr, verkar en person tycka. Kritik ska vara blandad med beröm för att inte vara för sänkande, tycker en annan. Att kritisera är att höja sig själv på någon annans bekostnad, tycker en tredje.

Självklart kan kritik vara sårande. Kritik gör nytta bara om man vill mottagaren väl. Är kritiken avsedd att såra eller förminska är den lika skadlig som baktal. Det gäller i synnerhet i de fall då man vet att det som för den oinsatte framstår som konstruktivt kritik eller ett vänligt råd i själva verket är ett tjuvnyp eller en kniv i ryggen. Det tror jag de flesta har varit med om. Det man behöver fråga sig är har man själv delat ut sådan illvilja maskerad som hjälpsamhet?  Det kan vara frestande om man tycker att någon behöver sättas på plats eller få igen för gammal ost, men det är en sällsynt otrevlig blandning av småaktighet och feghet.

Tyvärr är det här något elever råkar ut för. De blir straffade för kritik och annat som uppfattas äventyra lärarens auktoritet på något listigt vuxensätt så att bara de själva och läraren vet om det. Ofta också på något sätt som är svårt att bevisa eller komma åt. Betyget är ett sådant redskap för hämnd, men det finns andra maktredskap en lärare med bristande integritet kan använda. I nya skollagen står det att man inte får utsätta elever för repressalier i samband med kränkning eller anmälan. Det borde vara förbjudet att utsätta elever för repressalier punkt slut.

För även om elever kan brista i respekt, undergräva lärarens auktoritet, ifrågasätta både omdöme, heder, intellekt och kompetens - kort sagt bära sig riktigt illa åt - finns det ingen ursäkt för att använda en maktposition för revansch. Ändå har jag haft goda skäl att misstänka att flera av mina tidigare kollegor har gjort precis det. En gång har jag haft bevis för saken och då talade jag både med den läraren och med rektorn. För det mesta stannar det vid misstanke, men det är illa nog. För sådana lärare ställer nämligen till med väldig skada. Inte bara den skada som uppstår av själva handlingen. Vad händer med elevernas tilltro till vuxenvärlden, till samhället, till rättvisa, till demokrati när de utsätts för sådant? ”Du behöver nog inte vara rädd att framföra din kritik till den läraren”, sa mentorn till ett av mina barn. Det hon menade var att han var inte en av de hämndlystna lärarna som tar kritik som början på ett krig. Att man kan säga något sådant under ett mentorssamtal säger något om vidden av problemet.

Därför erbjuder jag här mitt bästa lärareexempel på förgörande men ändå framåtsyftande elevkritik. Författaren är en gymnasieelev jag hade för snart tio år sedan. I många år använde jag brevet i mina föreläsningar om lärstilar och individualisering.

fÖR LÅR FÖR ATT JAG HATAR ENG
FÖRLÅT FÖR JAG BLIVIT MOBBAD AV MINA ENG LÄRARE!
TÄNKER BÖRJA PÅ SPRC ENG

DU BA VI SKA TA DE LUNGT SÅ ALLA HÄNGER ME DU BA SLÄNGER PÅ OSS MASSA PAPPER VI SKA LÄSA!
OCH FATTA!
DU BA DE DÄR FATTAR DU VÄLL!
MEN TÄNK OM JAG INTE GÖR DE DÅ?
OCH OM JAG INTE FÅR BÖRJA PÅ SPEC ENG
HOPPAR JAG AV SKOLAN OCH DE MENAR JAG!
JAG SKITER I VA DU TROR!
FÖR JAG KOMMET GÖRA DE!
DE E INTE MITT FEL ATT JAG HAR LÄST LÄTTARE ENG SEN 7:AN!
&SÅ GER DU EN VÄRSTA SVÅRA ENGELSAN
ENLIGT MEJ MEN DE SKITER DU FAN I!
MIN LÄRARE I 9:AN SA ATT JAG SKULLE FÅ X-TRA HJÄLP MED ENGELSKAN!
MEN DE HAR JAG FAN INTE FÅTT!
Å DU KAN BAAR INTE SÄTTA IG PÅ MEJ
+ ATT JAG GÖR VIST SAKER PÅ DINA LEKTIONER
OM DU SÄGER ATT JAG INTE GÖR DE E DU FAN HELT BÄNG!
JAG HAR GJORT ALLT DU SAGT ÅT MEJ OCH GÖRA
INTE MITT FEL ATT JAG KANSKE FRÅGAR VA DE BETYDER?!
OM DU  KOMMER FORTSÄTTA KLAGA PÅ MEJ HOPPAR JAG AV SKOLAN SOM JAG SA! OCH DE E ÄRLIGT!
MEN DU BRYR DEJ VÄLL KASNKE INTE OM JAG HOPPAR AV ELLER INTE! MEN DE E PGA DEJ JAG HOPPAR AV ISOF!
DE E TILLRÄCKLIGT JOBBIGT SOM JAG HAR DE I FAMILJEN!

mm nu vet du va jag tänker göra iaf jag inte får börja på spec eng å du har sagt till angelica att hon kan få börja där men inte mej!
asså den stilen du har mt mej GILLAR JAG FAN INTE jag har försökt vart snäll och så! men du fan trackar mej iaf ska du oxå börja mobba mej för min eng eller va då? jag börjar undra!

jajaj vaa fan! heejs

När man läser det här brevet och inte är lärare tänker man kanske att den här eleven verkligen måste ha hatat mig. I själva verket skulle hon aldrig ha satt en kväll på att plita ihop det här brevet om det var så. Hon hörde till den elevkategori som upplever hela vuxenvärlden som fiendesidan. Föräldrarna, socialen, polisen, skolan - alla.
Ändå hade hon gjort sig besväret att skriva ett långt, utförligt och medvetet brev. Varför? Vad ville hon åstadkomma? Hur gick hon tillväga? För det första spelade hon på många effektiva lärarsträngar. Hon vädjar till medlidande och föräldrainstinkt, hon använder sig av hot på flera nivåer och hon försvarar och rationaliserar skickligt sitt eget beteende. Hon berättar också mycket om sig själv. Trasslig familjebakgrund, trasslig skolbakgrund, en skoltillvaro i liten grupp med lätt material, en stämpel i pannan vare sig det var hon själv eller omvärlden som placerat den där.
   För att väcka medlidande - visst. Men också för att förklara.

Hon säger också något om hennes och mitt förhållande. Hon skriver att jag kanske struntar i om hon hoppar av. Men i själva verket är hela brevet ett bevis på att hon trodde eller hoppades på att jag brydde mig. Annars skulle hon inte skrivit det. Hon klagar på att jag ger henne för svårt material. Det är ett påstående. Men det är också  en fråga. Kan jag klara det här? Vågar jag ta risken att försöka och kanske misslyckas? Försöker man inte kan man inte misslyckas och det är den strategin hon hade använt sig av dittills.

Sista meningen är bäst: ”jajaj vaa fan! heejs”

Jag blev glad när jag fick det här brevet, för då förstod jag att vi var på väg att komma någonstans. Jag fick också ledtrådar till hur jag skulle hantera henne. Information om vilka frågor hon ville ha besvarade. Det blev avstampet till ett helt nytt förhållande mellan oss. Hon fick inte G i engelska för hon skolkade för mycket och hade för mycket som drog i henne för att hon skulle hinna lära sig tillräckligt. Men hon gjorde ordentliga framsteg i engelska och hon fick allt bättre självförtroende. Det var inte bara hennes och min relation som blev god, det  påverkade hela klassen.

Hur man reagerar på ett sådant brev beror på många saker. Hur trygg man känner sig i sin yrkesroll, vilken distans man har till den. Vet man med sig att man är omtyckt av eleverna blir det lättare. En stöttande rektor och bra kollegor är ytterligare friskfaktorer. Men det spelar ingen roll hur otrygg och utsatt man känner sig som lärare, hur illa man tycker om kritik. Om man mosar till en elev av det här  skadskjutna slaget, en elev som redan innan ser sig som varande på förlorarsidan i ett smutsigt krig. Ja då gör man faktiskt något oförlåtligt. Därför måste varje lärare lära sig att ta kritik. Vare sig den är berättigad eller inte. Vare sig den är trevligt presenterad eller inte. Det hör helt enkelt till jobbet.



Lyssnade på dethär medan jag cyklade hem. Jag frös som en hund och sjöng med i "Lustlos fasse ich mich an, und merke bald ich bin schon lange kalt, so kalt, mir ist kalt..." och kände en sådan där helt oförklarlig och stark lyckoilning.

19 kommentarer:

  1. Vilket underbart brev! Sån kraft, sån styrka, sån gnistrande vilja att både leva ett värdigt liv och att lära sig! Och vilket enormt förtroende att ge dig allt detta!

    Tack för att du delade det med oss, och tack för att du berättade historien omkring det också!

    /Morrica

    SvaraRadera
  2. Självklart att en lärare måste kunna ta kritik från elever. Och jag tolkade brevet från eleven mer som att hon berättade hur hon upplevde det. Jag skulle inte ta det som kritik.

    Här håller jag helt med dig.

    I det andra inlägget svarade jag att det är riktigt att kritisera om någon gör fel i lagens mening, vilket hämnd från lärare mot elever är. Men det försvann nog i bruset.

    För övrigt står jag fast vid det jag skrev om kritik mm det förra inlägget.

    SvaraRadera
  3. Det här är ett solklart exempel och precis som du säger ger det en chans att göra något positivt för en ung människa. Det blir svårare när bilden inte är så entydig när eleven berättar om sin "pappa som tjänar många gånger mer än dig", när eleven kränker klasskamrater och när eleven startar skitprat bakom ryggen. Många av de elever som var öppnast och ärligast arga är de som med glada utrop hälsar på mig efteråt.

    SvaraRadera
  4. Heléna,
    De personer som inte kan hålla isär sak och person, som inte kan ta en elev som agerar på detta sätt kanske inte ska vara lärare, eller också ska de vara lärare i skolor som inte har några större problem.

    Det är klart att man som lärare måste vara så professionell att man måste se bakom handlingarna en ung människa gör. Att bygga relationer som gör att en elev vågar skriva brev av denna karaktär visar på ett förtroende, för man får inte glömma maktbalansen mellan lärare och elev. Jag har fått ta mycket skit genom åren (även från vuxna och kollegor), men det måste man ta om man vill ha en fruktbar relation med sina elever.

    SvaraRadera
  5. Vilket vackert brev och du beskriver bakgrunden på ett oemotståndligt sätt. Kanske kan du ge oss en ledtråd om vad som hände sedan? Jag gillar lyckliga slut.

    Idag har jag varit på VFU-besök och insett att det finns många nyanser att gräva i. Det finns en skillnad mellan att vara kritisk (negativ?) och allmänt ifrågasättande som jag tror är svår att sätta ord. Våra studenter måste nog vänja sig vid att deras VFU-lärare ställer frågor som "varför gör du detta" - men på skolor med stark tradition framstår de här (oskyldiga?) frågorna som ganska hotfulla.

    SvaraRadera
  6. Morrica, visst är det ett häftigt brev. Hon är ju en mästare på att kommunicera. Samtidigt som man märker att hon varken är en läsande eller skrivande person. Ett stort IG till hennes grundskola/skolor, var vad jag tänkte.

    SvaraRadera
  7. Monika, det verkar som om vi skriver om olika saker i den andra kommentarstråden. Det jag propagerar för (som vanligt) är mer civilkurage - dvs att man kommer med kritik också när det kan kosta en personligen. Inte bara dra den när objektet inte kan höra synpunkterna.

    SvaraRadera
  8. Jan, det finns situationer när elever försöker använda härskartekniker mot en lärare. Det ska man agera kraftfullt mot, men att hämnas eller "lära någon en läxa" är alltid fel. Inte bara för lärare för den delen.

    SvaraRadera
  9. Johan, lärare som hämnas på eller sätter åt elever borde inte vara lärare överhuvudtaget. Jag tycker att vi borde markera mot sådant med kraft så fort det dyker upp.

    Visst är det ett förtroende med att komma med kritik på det här sättet. Det är att sticka ut hakan och ta en risk. Och sådant ska helst löna sig.

    SvaraRadera
  10. Mats, i engelska blev det ett lyckligt slut för hon tentade upp sitt IG efter sommarlovet. Du får nöja dig med det, för mer vet jag inte. :)

    Intressant det där med VFU erfarenheterna. Man måste ju kunna ta kritik i det läget. Kanske skulle en lösning vara att låta eleverna ge kritik medan de auskulterar för att kunna ta den när rollerna är ombytta?

    SvaraRadera
  11. "Visst är det ett förtroende med att komma med kritik på det här sättet. Det är att sticka ut hakan och ta en risk. Och sådant ska helst löna sig." Framför allt det sistnämnda är så viktigt.

    Jag brukar ofta reagera på att det sällan lönar sig för elever som sticker ut hakan och det utan att det nödvändigtvis handlar om hämnd från lärarens sida. Hur vanligt är det inte att elever med attityd ses som problem som bör valsas runt på ett otal klasskonferenser.

    SvaraRadera
  12. Gertie, mina elever brukar bli kritiska och modiga och det har så ofta straffat sig. Det har både handlat om hämnd och att det bara möter likgiltighet eller tystnad. Jag tycker inte att det är så på min nuvarande skola och det är jag väldigt glad över.

    SvaraRadera
  13. Hoppas att du har ramat in det och hängt upp på ett mkt synligt ställe! //M

    SvaraRadera
  14. Jeppis, :) jag har en öm punkt för rebeller och bråkstakar i alla åldrar så låt oss säga att jag håller det levande.

    SvaraRadera
  15. Det borde ingå som ett obligatoriskt moment att man som lärarstuderande skriftligt samlar in kritik av elever vid ett lektionstillfälle. Allt uppföljt med ett samtal tillsammans med handledaren förstås, där man diskuterar hur lärare ska hantera uppkommen kritik. På varje brev som en lärare får av det slag du visade upp går det långt fler elever som aldrig vågade ta steget fullt ut. Därför kan det vara lämpligt att läraren åtminstone vid något tillfälle per undervisningsgrupp samlar in synpunkter från eleverna vid slutet av någon lektion.

    SvaraRadera
  16. Pekka, jag håller nästan med dig, med en liten reservation - det borde ingå som obligatoriska kursmoment. Plural, så att lärarstudenten får tillfälle att reflektera över sina egna reaktioner och vid behov lära sig hantera dessa på ett lämpligt sätt. Med lämpligt menar jag ett sätt som är konstruktivt för såväl lärarstudenten som för eleverna.

    /Morrica

    SvaraRadera
  17. Är det inte så att när en lärare sätter ett lågt betyg eller kritiserar en elev misstänkliggörs läraren direkt. Det pratas om hämnd och trycka ned.Varför är elever så heliga och oberörbara?

    Har varit med om att sitta och försvara min betygsättning för föräldrar och elever. Det går inte in hos en del föräldrar att deras barn inte så fantastiska som de tror. När man förklarar att Kalle är frånvarande såväl fysiskt som mentalt och de gånger han infinner sig så är han trött och hellre snackar om COD eller dylika ting.

    Tror att lärare borde ha lite mer råg i ryggen och stå på sig, tro och lita på sina bedömningar
    Men då måste man chefer som kan stå upp för sina medarbetare och lita på dem. Tyvärr är det inte så idag./ Janne

    SvaraRadera
  18. Pekka, du har helt rätt i att man behöver träna på att ha en professionell inställning till professionell kritik. Det skulle nog fler än lärare behöva, för övrigt. Morrica har också rätt i att en gång inte räcker.

    SvaraRadera
  19. Janne, visst förekommer sådant. Inte alls sällan heller. Men det är en annan fråga än det jag skriver om. Jag skriver om lärare som missbrukar sin makt, du skriver om föräldrar och elever som missbrukar sin makt.

    När man utsätts för sådant gäller det precis som du skriver att ha råg i ryggen och helst stöd från kollegor och skolledning.

    SvaraRadera