lördag 27 augusti 2011

Vem har roligt i skolan?

Det har varit bråda dagar här i början av terminen, med skoljobb som äter sig långt in i kvällarna. Bråda dagar och korta nätter. Helgen har jag ägnat åt att sätta ihop och igång vår nya dator.(Word to the wise: Akta er för partitioner om ni inte vet vad ni sysslar med.) Det är därför jag först nu har upptäckt att Mats i Tysta Tankar skrivit om skolstarten på Newsmill. Mer specifikt om pojkar och om deras rätt att få gå i en skola som möter deras intressen och behov och som tillvaratar deras styrkor och inte bara lyfter deras svagheter.

Morrica lyfter upp bollen och nyanserar diskussionen. Hon påpekar att även flickor har rätt att ha roligt i skolan och att det enkla faktum att det är få flickor som tuttar eld på papperskorgar, kallar sin lärare din jävla fitta och sprutar ketchup i skolbespisningen inte kan tas som intäkt på att de har roligt.

Jag skulle vilja gå ett steg längre än Morrica. Min uppfattning är att det är fler flickor än pojkar som lider i skolan. De biter ihop och gör som de blir tillsagda, ängsligt väntande på bekräftelse på att de inte är korkade, på att de duger. Pojkarna är mindre benägna att ifrågasätta sig själva och även mindre benägna att lyssna på sina lärares omdömen. De kommer till skolan med en god självbild och lämnar den med självförtroendet tämligen intakt. Men framför allt accepterar de inte i samma utsträckning att ha tråkigt. En utdragen maktkamp med läraren kan liva upp den segaste lektion och vem blir inte uppiggad av att spruta ketchup på sina kamrater?

Jag uppfattar pojkarnas reaktion på skolan som sundare än flickornas. De går ut med sämre betyg, men de låter sig varken kuvas eller uttråkas i samma utsträckning. Tror man att vi i framtiden behöver en massa lydiga personer med snygg handstil som lämnar in rapporter i tid, som gnetar på självständigt med meningslösa uppgifter hur länge som helst utan att protestera då ska vi hurra över flickornas skolframgångar och knuffa våra gossar i samma riktning.

Min dotter har precis börjat på gymnasiet. Hon berättade om sin första lektion i samhällskunskap. Först fick de läsa kursplanen och kunskapskraven. I grupper fick de sedan skriva om styrdokumentet till ett enklare språk. Avslutningsvis ombads de skriva ner sina egna mål för kursen. Inte önskemål, förhoppningar eller intressen utan betygsmål.
Min gissning är att de redan nästa vecka sätts att arbeta i grupper med ett självständigt arbete som de får välja att redovisa muntligt eller skriftligt. Så här ser det nämligen ut i den svenska skolan. Ett oändligt ältande av mål och bedömning som dödar den lilla lust till ämnet eleven möjligen hade från början. Om något har det här blivit värre sedan man kom på det här med formativ bedömning. Nu ska det pratas mål och vägen dit oupphörligen. Tänk så inspirerande! Jag gick i en skola där vi hade betyg från första klass och jag minns inte att vi någonsin pratade om betyg annat än när de var underkända. Då ledde de nämligen till jobbiga villkorskurser och risken att behöva gå om klassen. Däremot kommer jag ihåg att vi pratade om sådant vi lärde oss. Vi pratade om genetik, Pavlovs hundar, vänskaps och biståndspakten med Ryssland och även om jag aldrig tog matten utanför klassrummet kunde jag inte undgå att märka att jag hade klasskamrater som diskuterade matematiska formler över skollunchen. Svenska elever pratar inte om det de lär sig. De pratar om bedömning och de pratar om betyg.

Hoppas att min dotter klarar sig genom vår hostmedicinsskola utan att ha fått avsmak för allt vad studier heter. Hoppas att hon kastar köttbullar och drygar sig mot sina lärare hellre än lydigt böjer nacken och lämnar in prydliga rapporter på utsatt tid för att kvittera ut ett A.

Ska vi få en bra skola måste vi uppmuntra flickorna att ansluta sig till pojkarnas revolt, inte tvinga även pojkarna till underkastelse.



"It is important that students bring a certain ragamuffin, barefoot irreverence to their studies; they are not here to worship what is known, but to question it. ..."

Jacob Bronowski

Bloggar: Gertie skriver klokt om bildning. Lästips.






38 kommentarer:

  1. Många tänkvärda synpunkter och träffsäkra iakttagelser som vanligt!

    Jag tar särskilt fasta vid det du berättar om din dotters första lektion och om förhoppningar och intressen mm. Nog känner även jag igen mig i min iver att försöka skapa en förståelse av mål och betygskriterier för eleverna och hur jag försöker hitta sätt som samtidigt snappar upp olika förväntningar och väcker nyfikenhet och frågor.

    En sak som länge har slagit mig är hur ofta mål och betygskriterier släpps efter första lektionen, ungefär som att nu har man gjort det som förväntas av en som lärare. Jag tror det kan ge mycket mer om man istället diskuterar målen lite längre fram i kursen satt i ett för eleven logiskt sammanhang, visar på progression, återkopplar till det man lärt sig, men framför allt i lagom dos och utifrån det positiva, nämligen den nya kunskapen och kanske ett nyväckt intresse.

    Mål är bra, tydliga betygskriterier likaså, men dessa får inte ta över själva kärnan i vårt uppdrag - undervisningen! Det skapas en paradox i skolan när man lyckas ta död på elevens intressen med hjälp av exempelvis "elevdemokrati" eller när säkringen av kvaliteten, även om syftet är berömvärt, bidrar till att just urholka kvaliteten. Varför diskuterar man inte prioriteringar mer när det gäller skolan i dag?

    SvaraRadera
  2. Gertie, det här blir så tydligt i ett ämne som engelska. Vi har elever som har nått alla de högsta betygsmålen redan när de kommer till gymnasiet utan några formativa betygssamtal. Brinner man för ett ämne, lär man sig något av intresse och nyfikenhet, då blir betyget den tämligen ointressanta biprodukt den borde vara. Jag kan inte förstå hur man kan påbörja en gymnasiekurs i samhällskunskap utan att ta upp det som är i luften: den ekonomiska krisen, euron, Grekland, USA:s skuldkris och frihetsrörelserna i allmänhet och Libyen i synnerhet.

    SvaraRadera
  3. Vad förväntar du dig? Så länge som majoriteten av lärare är just dessa kuvade flickor med böjda nackar, Tjejer och killar som själva bedömer sina yrkesdrömmar som utom deras räkhål eller ännu värre inte ens har något drömyrke till att börja med men i alla fall ju var bra på [vad de nu var de fått höra att de var bra, Sv/SO verkar vara vanligast], Utexaminerade från ett system som aldrig mätte deras förmågor eller ens lämplighet med vassare verktyg än närvaro och fullföljande. Tacka fan för att undervisningen inte direkt gnistrar.

    SvaraRadera
  4. Viktor, just min dotters SO-lärare är man. Jag kan inte heller påstå att jag har märkt att mina manliga kollegor är bättre på att tända raketbränsle och har djupare ämneskunskaper än de kvinnliga. Att lärarkåren håller på att bli enkönad är definitivt ett problem. Men det är långt ifrån det enda.

    SvaraRadera
  5. En stor del av problemet med icke stimulerande undervisning kan spåras tillbaka till den prioritet som själva lektionen har i skolan. Ansågs den av de styrande som det centrala, skulle mer lärartid avsättas till lärarnas förberedelse och efterarbete av lektionerna. Men lektionen är på de flesta skolor bara en position på schemat som ska besättas av en lärare (om det emellanåt inte är en lärarlös dito), och helst en så billig som möjligt. Därför är det ju ett steg i rätt riktning med kravet på ämnesbehörighet för att få undervisa. Men överdosen av kringarbete som inte är undervisningsrelaterad? Där har vi fortfarande en lång kamp kvar.

    SvaraRadera
  6. Pekka, jag håller med om varenda ord du skriver. Konferenser, dokumentation, föräldrakontakter, rastvaktande - allt går före undervisningen. Att hålla riktigt bra lektioner kräver för och efterarbete, uppmärksamhet, självkritik och mycket tankeverksamhet. Den tiden ges ingen idag. Men ska man kunna motivera och inspirera krävs det också att man själv har både kärlek till och djupa kunskaper i sina ämnen. Kravet på behörighet är ett steg i rätt riktning, men när man betänker hur skolan har avakademiserats de senaste tjugo åren (det är den tid jag kan uttala mig om) är det ett ganska futtigt sådant.

    SvaraRadera
  7. *bah* min långa kommentar försvann!

    I korthet: även ett futtigt steg bär framåt.

    Ingen kommer att GE lärarkåren den tid som behövs, vi måste erövra den själva, och vi måste göra det tillsammans, dra åt samma håll allesammans ty annars tröttar vi ut varandra i onödan.

    SvaraRadera
  8. Underbart, Helena!
    Skolan ska inte kväsa utan lära ut revolt också!

    SvaraRadera
  9. Morrica, been there done that och vet hur sjuuukt irriterande det är. :(
    När det gäller lärarnas frihet tycker jag som du att det är bättre att tända ett ljus än att bara förbanna mörkret, men jag är inte lika optimistisk som du när det gäller vad vi kan åstadkomma i våra yrkesroller. I Finland har lärarna eoner av frihet, medan vi knappt har någon. Inte beror det på att de varit bättre på att dra åt samma håll, samarbeta och erövra tiden. Den främsta orsaken är att lärarna där granskas efter elevernas kunskapsresultat, delaktighet och trivsel.

    SvaraRadera
  10. Bertil, det är så befängt att tro att man ska lära elever kritiskt tänkande samtidigt som de förväntas göra som de blir tillsagda. En dryg elev som käftar och argumenterar är i allmänhet en kritisk tänkande sådan.

    SvaraRadera
  11. Helena, det är inte optimism. Tvärtom. Men om vi inte gör det, om vi väntar på en frälsare eller en tapper ledare som med macheten muntert svingande ska röja väg åt oss, då kommer vi att sitta precis där vi sitter nu om 20 år också. Kanske lite bittrare till och med =/

    Ingen annan än lärarna själva kan ge lärarna fokus på kunskapen och undervisningen, och om vi inte fokuserar på kunskapen och undervisningen blir det inte mycket roligare än det är idag för eleverna.

    SvaraRadera
  12. Morrica, det är politiska beslut som har ställt till det och det krävt politiska beslut för att rätta till det. Men samtidigt som vi kämpar för frihet och manöverutrymme skall vi givetvis använda den frihet och det manöverutrymme vi har kvar på rätt sätt.

    SvaraRadera
  13. Bertil!

    Lära ut revolt? Vilken slags revolt ska vi lära ut och vilken slags revolt är den rätta? Pojkarnas så kallade revolt är en katastrof för dem själva. Inget gott kan väl emanera ur deras uppkäftighet och studieblyghet. Har sätt så många exempel på grabbar som är tykna och frispråkiga men inget konstruktivt har kommit ur deras strupar.

    Janne

    SvaraRadera
  14. Pekka!

    Undervisar man på en skola? De hade jag ingen aaaning om! Nä, vi ska upprätta 999 åtgärdsplaner för studieblyga elever och deras ibland fullständigt oförstående föräldrar. 99 procent av dessa åtgärdsplaner leder absolut ingenstans.

    Läs Franz Kafkas Processen så förstår du problemet med den svenska skolan. Vad är det som händer? Vad är vi lärare anklagade för och vad händer härnäst?

    Janne

    SvaraRadera
  15. Janne, revolt mot meningslöshet, orimliga krav, undermålig undervisning, betygshets,friheten att välja bort sin egen framtid när man är för ung för att inse konsekvenserna, dödtid, folk som skriver i alla omdömen att de vet att man kan bättre om man bara försöker.

    Men tro för all del inte att jag menar att all uppkäftighet är berättigad revolt och att allt utåtagerande är en sund reaktion på tristess. Kritik, invändningar och önskemål ska tas emot i konstruktiv anda. Sabotörer av arbetsro och arbetsmoral brukar jag sätta i ensamarbete utanför klassrummet.

    SvaraRadera
  16. Tack för att du (och Morrica) nyanserar den här diskussionen. Efter haveriet i Newsmilltråden tappade jag för en kort sekund tron på internet och mänskligheten.

    Frågan om vem det är mest synd om är förrädisk. Jag inser att jag spelar ut offerkortet lite lättvindigt och tar chansen att backa offentligt. Mitt politiska projekt är att lyfta frågan om könsbalans i lärarkåren och då handlar det inte enbart om pojkarnas behov av att bli sedda eller få förebilder.

    De största vinnarna på en heterogen lärarkår menar jag är flickorna. Kanske lyckas de hitta andra identitetsvägar än den linjära imitationen enfaldiga logik. Jag tror att de flesta pojakr lyckas ta sig igenom skolan med någon form av självkänsla i behåll - de hittar på knep att skydda sig. När det gäller flickorna är jag mer osäker. Många hamnar i ängsliga positioner där de bevakar sig själv och varandra.

    Skolan är i värsta fall stolt över det.

    SvaraRadera
  17. Helena, vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg.

    Även om det är viss ålderskillnand och landskillnad undrar jag över det du skrev. Betyg har jag ju alltidf haft. Men några formativa bedömningar vet jag inte av. Om inte det min "fröken" sa i mellanstadiet (3-6), han kan bara han vill....

    SvaraRadera
  18. Och ibland händer det!

    https://twitter.com/lararforbundet/status/107912540301963264

    SvaraRadera
  19. Lyssnar på Sabuni på P1morgon och är inte nöjd.

    1) argument om vad som är "naturligt" känns inte trovärdigt. Biologis en i ny tappning
    2) argument om att männen behövs som förebilder - förebilder för vadå? Nu tycks det viktigaste vara att visa de de här männen också kan visa omsorg.
    3) sedan dra diskussionen över på lön och status.

    Ingen diskussion om innehåll eller vad som händer när olika tolkningar av uppdrag möts.

    Suck.

    SvaraRadera
  20. Ibland är Newsmill bra. Jag ser fram emot många kommentarer där!
    http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/29/s-begraver-sveriges-radio-fr-gan-om-m-n-i-f-rskolan

    SvaraRadera
  21. Mats, jag förstår vad du menar. Jag har en artikel om Breivik och feminismen som jag ruvat på i flera veckor för att jag inte är säker på att jag pallar trycket. :)

    Det behövs mer män i skolan av en lång rad skäl. Men det behövs också fler akademiker.

    SvaraRadera
  22. Plura, nej den här konstgjorda skiljelinjen mellan formativ och summativ bedömning är ett rätt nytt påfund. Framhålls av många som skolans nya frälsningslära. Jag är högst skeptisk.

    SvaraRadera
  23. Mats, tråkigt att Sabuni väckte besvikelse. Som du vet har jag inte varit alls lika nöjd när det handlat om skolan som när det handlar om jämställdhet.

    Vi har ett eldfängt kommunfullmäktige i Valdemarsvik i kväll. Det har nämligen precis utförts en kommunkupp och vi har från och med nu ett nytt röd-grönt styre. Hinner inte lyssna på Sabuni och läsa din artikel förrän i morgon kväll. Men då kliver jag upp på barrikaden. :)

    SvaraRadera
  24. En kommunkupp! Så uppfriskande? Eller inte.

    Jag blev ganska paff när Sabuni beskrev män i förskolan som något naturligt. Kanske har jag levt alltför länge i en värld där just det ordet inte är användbart.

    Formativ beskrivning/stödjande återkoppling? Jag tror inte heller på det här med att blanda två begrepp. Eleven måste veta i vilken roll hon möter läraren - examinator eller handledare!

    SvaraRadera
  25. En kommunkupp? Åh hej och hå, det skulle behövas här och där i landet, men hur det är med den saken i just Valdemarsvik måste jag erkänna att jag har lite dålig uppfattning om. Jag önskar er lycka till!

    Men Mats, jag måste fråga, klarar inte eleverna av att greppa att läraren faktiskt är både handledare och examinator? Är det inte snarare två sidor av samma mynt än två helt väsensskillda roller?

    SvaraRadera
  26. Jag minns en mycket olustig diskussion med en tidigare rektor där jag hävdade att vi måste bryta ner målen så att de är lättare att förstå och ha fokus på vad som är motivationen för att det ska vara spännande och intressant att lära sig ämnet. Roligt använder jag sällan, det kommer som en följd av att det är spännande och intressant. Rektor hävdade att vi var skyldiga att ha en slavisk genomgång av målen exakt som de är skrivna. Bättre kan vi, bättre vågar vi lärare.

    Sen när någon som Bertil hävdar här ovan tycker att skolan ska "lära ut revolt också" då är jag inte riktigt med längre. Ifrågasättande ja tack men jag lägger nog min kraft på att hjälpa eleverna att använda sin revoltlusta mot det som de har störst chans att ha nytta av. Jag respekterar också elever som inte visar mycket av revoltlust lika mycket som de andra. Skötsamhet är inget negativt och det går bra att kombinera med både kreativitet , reflektion och ifrågasättande.

    SvaraRadera
  27. Morrica!
    En del studenter klarar bra av att hantera dubbelheten - men i längden tror jag att det ligger som en hinna i alla möten. Högskolans bild av att skilja mellan undervisning och examination är ganska lömsk och många studenter är skadade av en skola som bedömer dem hela tiden.

    De ler och är aktiva i diskussioner och försöker lista ut vad läraren har för åsikter - eftersom det har varit en framgångsrik strategi genom grundskola och gymnasium. Därför är jag för anonym rättning av prov ( i alla fall i teorin)

    SvaraRadera
  28. Mats, du har säkert rätt. Jag kan bara inte låta bli att fundera över om det faktiskt är just studenterna som besväras av och upplever denna dubbelhet du pratar om.

    SvaraRadera
  29. De ledyrådsskickliga studenterna besväras nog inte av det här spelet. Tvärt om!

    Det har liksom knäckt koden och väntar sigvatt skörda frukterna i form av höga betyg.

    Men ibland räcker det liksom inte att vara lagom till lags. En del kurser ställer högre krav på självständigt tänkande.

    SvaraRadera
  30. Mats, jag undrar om vi pratar om olika saker eller bara ser det från väldigt olika utgångspunkter? Kanske beror det på att jag inte undervisar på högskola, där så mycket ligger på studenternas eget ansvar?

    SvaraRadera
  31. För några år sen var det en debatt om att kvinnor skrev sämre på högskoleprovet än man hade kunnat förvänta av deras betyg från gymnasiet. Slutsatsen var förstås att högskoleprovet på nåt sätt var könsdiskriminerande. Den motsatta slutsatsen, att gymnasiebetyget inte var helt rättvist, låg inte lika nära till hands, trots att det ingår ett element av subjektiv bedömning i alla betyg från gymnasiet.

    Även det faktum att kvinnor har lägre lön än män och att det är färre kvinnliga professorer (trots att kvinnorna är i majoritet bland studenterna) tolkas ofta som ett tecken på könsdiskriminering. Det du beskriver, Helena, kanske kan ge en delvis förklaring på de här iakttagelserna. Kanske är det en stor grupp elever, därav de flesta flickor, som lägger allt för stor möda på på att konformera till ett torftigt utbildningssystem istället för att lära sig tänka själva.

    Däremot tror jag att du gör ett misstag när du fokuserar på eleverna som tänder eld på papperskorgar och sprutar ketchup. För varje elev som utagerar finns det tio andra som står ut med gymnasiet, som ser fram mot de enstaka ämnen som inte framstår som alldeles meningslösa, och som räknar dagarna fram till examen. Kanske är deras uppfattning av undervisningen inte helt rättvis, deras tid i grundskolan (särskilt de första åren) har kanske byggt upp en bild av skolsystemet som faktiskt är sämre än verkligheten.

    Ibland framförs åsikten att betygen inte i första hand testar elevernas kunskaper utan deras självdisciplin. Tråkiga studier är en utmärkt förberedelse för arbetslivet. Vem har roligt där?

    En film om arbetslivet.


    kapten haddock

    SvaraRadera
  32. Mats och Morrica, Valdemarsvik har haft borgerligt styre i nästan trettio år och nu har det brutits. Inga små saker som händer i vår kommunpolitik, och vilka konsekvenserna blir får vi väl se. Just nu tycker jag mest att det känns intressant och litet uppfriskande. Jag tror att det passar mig att vara i opposition. Det känns som min stil. :)

    När det gäller de två bedömarrollerna kan jag inte säga att jag har upplevt det som ett problem. Vi lärare är väl litet som tränare som ger en massa träningsråd och hejar på och som också tar tiden när det väl gäller. Det jag vänder mig mot är den osunda fokuseringen på mål, betyg och bedömning. Elevernas världsbild ska skaka och skifta i skolan. För det behövs inga omdömen, IUP, åtgärdsprogram eller betygssnack. Däremot kan allt det komma ivägen för det som är vårt verkliga uppdrag. Hur skulle det vara att diskutera SMS-lån, svarta hål, Sokrates död, Shakespeares äktenskap eller huruvida delfiner är lyckligare än människor istället?

    SvaraRadera
  33. Jan, motivation behöver gå först, för vet man inte varför man ska lära sig något, är man inte intresserad spelar det ingen roll hur många gånger man läst kursmålen. Men det finns förstås också motiverande sätt att attackera kursmålen. Till exempel kan man be eleverna värdera och analysera dem.
    Skötsamhet är det inte jag har varnat för. Det jag ser och förfäras över är oreflekterande lydnad kopplad med ångest och tristess.

    SvaraRadera
  34. Kapten Haddock, mina exempel var inte helt seriöst menade. Jag skulle nog bli rätt förfärad om min dotter tände eld på papperskorgar. De fall av sådant jag upplevt styrdes av en gravt kriminell gängledare.
    När det gäller diskrepansen betyg och högskoleprov tror jag att det är just som du skriver. Vi sätter betyg på lydnad, ordning och rättning i ledet, men vi har inte med de grenarna i högskoleprovet. Än.

    Tråkigt som förberedelse för arbetslivet? Det är för sådant vi har Prao. Jag hoppas alltid att mina elever får hålla på med skitiga, bullriga, monotona saker från sju till fem om dagarna. Att studera är däremot riktigt kul. Lyckan när man ligger i sitt studentrum med en stor kanna kaffe, en hög jordnötsmackor och Shakespeares samlade verk. :) Låt mig citera Thomas Edison: “I never did a day's work in my life. It was all fun.”

    SvaraRadera
  35. Det obligatoriska måste komma först. Ifall vi eller omgivningen hymlar med att det är meningen att eleverna SKA lära sig det vi undervisar om så får vi aldrig chansen att skapa motivationen för något nytt som innehåller några som helst kunskapströsklar.

    Jag förespråkar ingen lydnad inför tristessen och min olydnad mot den obehöriga okunniga läraren fick henne att tröttna på skolan så att de blev tvungen att anställa någon som kunde något. Sen är det inte alltid så lätt med olydnad när orsaken till problemen sitter högt upp i hierarkin och olydnaden bara eskalerar situtationen i klassrummet. Det som jag är fullständigt allergisk mot är skolledare och skolbyråkrater som uppmanar till olydnad. Ska eleverna revoltera mot sin lärare, när problemen skapats högre upp av den som sen uppmanar till revolt?

    SvaraRadera
  36. Jag har också haft härliga lustfyllda perioder av studier, kaffe många vackra böcker och fin utsikt, men dessemellan har jag stått nedanför en kunskapströskel och det har varit väldigt svårt och krävt mycket självövervinnelse för att klättra upp.

    SvaraRadera
  37. Tänk om skolan frågade eleven: "vad gillar du, vad är du intresserad av, hur kan vi på skolan hjälpa dig och bli bättre i dina intressen, kan vi på skolan hjälpa dig hitta nya intressen".

    Jag tror annars det är dumt och tävla i vilket kön som mår sämst i skolan. Alla är nog överens om att skolan glömt av det där med att stimulera och motivera eleverna.

    Problemet för killars trivsel ligger nog främst inom samhället. Naturliga drifter som motiverar pojkar att prestera motarbetas av samhället i stort. Allt som innebär en risk vilket ofta sammanfaller med en del pojkars drömmar, förhindras, belägs med förbud eller på annat sätt får ganska kraftiga restriktioner.
    Samhället anpassas mer och mer efter de rädda som läst förmycket kvällstidningar om hur farligt det är på stan.

    Angående killar och tjejer så är det stor skillnad på hur man uttrycker att man mår dåligt. En kille kan bli aggressiv, bli elak mot andra mm där orsaken är personliga problem. Inte lika vanligt med samma beteende hos tjejer. Killar håller oftare käft, det är mer accepterat för tjejer och prata om att de mår dåligt.

    SvaraRadera
  38. Revolutionsromantik är tröttsamt i längden. Såg du för mycket på Lördags som liten? Du kanske har en Che-t-shirt, vad vet vet jag.

    Tråkmagistern

    SvaraRadera