tisdag 26 juli 2011

Like father like son

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

36 kommentarer:

  1. @Helena

    Nu övertolkar du nog. Varken du, jag eller Breiviks far har nog förstått vad som skett fullt ut.

    SvaraRadera
  2. Precis vad är det du tycker att jag övertolkar, Bertil? Och var får du intrycket att jag menar att någon har förstått vad som skett fullt ut?

    SvaraRadera
  3. Vi famlar efter förklaringar och jag är också böjd att luta mig mot den individuella psykologin. Att vara ensam är ett mycket farligt tillstånd.

    Även om det är lockande att analysera utifrån politiska miljöer kommer jag tillbaka till relationerna. Tanken på att starta ett eget heligt krig måste vara en narcissistisk dröm.

    Faderns skuld är svår att beskriva. Många föräldrar har övergivit sina barn - en del under förnedrande former andra av ren egoism. Men intervjun var ingen vacker läsning.

    SvaraRadera
  4. Mats, det finns nog ingen en förklaring. Men det är hjärtskärande när pappan ska bevisa sin oskuld genom fullständig distansiering. Det är också obehagligt att sorgen är störst när de gäller honom själv. Hellre då en förälder som skäller och slår än en som beter sig som om man inte finns.

    För mig som precis hade läst Breiviks ansträngningar att rentvå sina nära och kära från väntad kontamination blev kastet tvärt.

    SvaraRadera
  5. Jag vet inte om Helena och jag såg samma intervju? Pappan till den norske terroristen pratade i den inteervju jag såg om hur hemskt det måste ha varit för de drabbade och att han kände skam och sorg inför vad som hänt. Allt detta jag-fixerade babbel som du hört Helena hörde inte jag.

    Oerhört befängt att skylla på denne 76 årige man att det är hans fel alltihop. Visst går säkert personlighetsstörningar i arv, men hur kan du veta att det är just hans fars gener som innehåller anlag för det i så fall? Kan ju lika gärna ligga på mammans sida och kanske flera generationer bakåt. Du som är lärare, gör du likadant när du har hand om elever som har föräldrar du inte tycker vidare mycket om och applicerar dit hat mot föräldrarna på barnet? Jag skulle tro, med tanke på hur du skriver i denna sak, att svaret på den frågan är ja.

    Förälder och barn är två helt olika individer och det kan skilja oerhört mycket dem emellan. Läs du på lite genetik Helena så ska du se att det där med gener är långt mer komplicerat än att allt bara faller rakt ner i följande led. Dessutom påstår iaf de "lärda" inom området att det både är arv och miljö som ska till för att skapa en person som denna. Att bara rakt av, utan större kunskap om familj och släkt till terroristen, skylla på hans gamle far är patetiskt och okunnigt!

    SvaraRadera
  6. Human Lab Rat, jag skyller inte på pappan. Det finns mängder av barn som blir illa behandlade eller negligerade av sina föräldrar utan att begå brott. Men att ha en förälder som helt struntar i en är väldigt skadligt. Vissa tappar allt självförtroende och utplånar sig själva, andra får ett stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse.

    I intervjun använder pappan sin totala brist på intresse och föräldraskap som bevis på att han inte har någon skuld i det här. Just det som jag uppfattar som bevis på motsatsen. Det är den ironin jag lyfter. Den och hans självupptagenhet.

    SvaraRadera
  7. Viktigt perspektiv Helena, varje individ är ansvarig för sina handlingar, men det finns ändå en omgivning som också spelar roll.

    Pappans distansiering gör honom förstås inte skyldig till sonens uppträdande men hans uppträdande visar att hans inflytande inte har påverkat positivt. Älskar man sina barn så försvinner inte den känslan för att det gör något vidrigt och man vill vara med dem om så bara för att deras ånger ska kunna lindra något lite lite.

    SvaraRadera
  8. Bra intressant inlägg och intressant tråd med kommentarer. Jag håller med dig, Helena, om att det är intressant att notera hur pappan, till den som begått det mest avskyvärda brottet i nordisk modern tid, uttrycker sig i denna intervju. Jag är också intresserad av hur ditt blogginlägg uppenbarligen kan misstolkas ... kommunikation är svårt. Min bild, och det jag läser in i ditt inlägg, är att det är intressant att försöka förstå, eller åtminstone försöka få en viss inblick i, vilken bakgrund och vilka relationer denne Anders har och har haft. På det sätt som hans far uttrycker sig, så får man en viss inblick i hans barndom. Detta kan ju givetvis inte förklara eller försvara hur Anders formats till det han blivit, men det skapar en viss psykologisk kontext till hela skeendet... tycker jag ...
    /Mårten

    SvaraRadera
  9. Jan, vi vill ju gärna tro att föräldrakärleken är gränslös. I det här fallet verkar det förstås aldrig ha funnits någon.
    Det där med ansvarsfrågan är inte lätt. Den som saknar all empati och förmåga till ånger - något man kan se som ett handikapp - hur ansvarig är den personen för de handlingar som resulterar? Hur fria är våra fria val? Katastrofala föräldrar uppstår inte heller i ett vakuum. Det är kanske det som avses med att hemsöka fädernas missgärningar på barnen. Vi vet i allmänhet själva när vi kan bättre, men det är inte så lätt att veta om andra. Inklusive den här pappan.

    SvaraRadera
  10. Mårten, kommunikation är alltid svårt, men mest förstås när det finns starka känslor inblandade. Du har tolkat precis som jag tänker. Jag försöker samla pusselbitar, försöker förstå. Hela bilden får man aldrig, men man kanske kan komma den litet närmare.

    SvaraRadera
  11. En sak är då säker Helena. Det finns mer att jobba med i skolans framtid än enbart kunskap. Helheten är viktig nu! Frågor måste ställas och åtgärder måste sättas in.

    /Lennart Bladh

    SvaraRadera
  12. Lennart, det är sant. Familjen, skolan, vännerna, grannarna, samhället, allt det påverkar vem vi blir. Men det finns ingen motsättning mellan helhet och kunskap.

    SvaraRadera
  13. Det jag undrar är vad du tycker ABBs mor om sin son? Åtminstone för att jämföra

    /Haralampos

    SvaraRadera
  14. Hur vet du att det aldrig funnits någon föräldrakärlek från pappans sida? Nu läste jag precis i en intervju med kvinnan som pappan levde ihop med då pojken var liten att pappan och hon hade försökt få vårdnaden och att hon till och med velat adoptera honom. Det verkar snarare som det funnits en rejäl skism mellan mamman och pappan om pojken.

    SvaraRadera
  15. Haralampos, allt jag vet om mamman är att pappan avfärdar henne som en enkel människa. Det gör även sonen. Han talar om hjärnskador i sviterna av Mkönssjukdomar och säger att hon har en tolvårings intellekt av det skälet. Allt det säger mer om pappan och sonen än om mamman. Men min avsikt var inte att utmåla pappan som skurken i dramat. Bara att visa på att beviset för oskuld snarare är ett tecken på motsatsen.

    SvaraRadera
  16. Lena, det vet jag förstås inte. Det jag skriver om och reagerade mot var pappans egna ord i sammanhanget. Det de avslöjar är förstås bara en liten del, men ändå en pusselbit. Breivik skriver i manifestet om vårdnadstvisten och om sin uppskattning för styvmodern. Han kallar henne mycket intelligent och har till och med henne på bild i manifestet. Det enda i uppväxten han själv klagar över är det han kallar sin " super-liberal, matriarchal upbringing". Han anser att den feminiserat honom.

    SvaraRadera
  17. Tragisk bakgrund och ganska typisk för en pojke som utvecklar stort förakt för sig själv och därmed utvecklar en narcissitisk störning, med längtan efter att hävda sig och ta revansch vilket lätt kan
    utvecklas till hat mot det främmande och kontrollbehov. Nu råkar han dessutom vara intelligent vilket hjälpt honom att förverkliga den hämnd han tycker han behöver ta för att återställa en obalans.
    Okända ytterligare komplicerande orsaksfaktor finns naturligtvis också men påverkan från de främsta anknytningsobjekten (biologiska föräldrar) kan inte helt bagatelliseras.

    SvaraRadera
  18. Barbro, intressant analys. Och analyser behövs från alla möjliga vinklar. Någon absolut sanning kan vi antagligen aldrig nå, men ändå en massa klokskap och erfarenhet på vägen.

    SvaraRadera
  19. Jag håller fullständigt med dig - även jag reagerade starkt på pappans märkliga uttalanden om sin son och drog paralleller mellan dem. Det är definitivt något här som inte stämmer, men vad, är svårt att veta.

    A.B.

    SvaraRadera
  20. Arvssynden lever i all välmåga! Vad har denne man med sin vuxne sons eventuella illgärningar att göra? Skall vi räkna denna synd i ytterligare sju led? Skäms!

    SvaraRadera
  21. A.B. Ja inte känner man att sonens frikännande av föräldrarna bekräftas av intervjun precis.Mig gjorde hans totala avståndstagande riktigt ont. Illa nog när om en förälder känner så, men att sätta det på en kvällstidningslöpsedel?

    SvaraRadera
  22. Anonym, hur får du in arvssynden i det här? Pappan försöker rentvå sig från delaktighet genom att bevisa att han varken bryr sig om sin son eller har haft något med hans uppfostran eller daning att skaffa. Min poäng är att föräldralikgiltighet, försumlighet och brist på uppfostran är riskfaktorer, inte framgångsfaktorer.Det är inte detsamma som att pappan har något med sonens illgärningar att göra. Däremot kanske han har något att göra med hur hans son utvecklades och tog sig an sitt liv.

    SvaraRadera
  23. Om en fars närvaro i ett barns liv betyder något, måste rimligen även hans frånvaro göra det.

    A.B.

    SvaraRadera
  24. Helena!

    Nog är tron på arvssynden alltjämt levande. Vi använder bara andra termer. Riskfaktor är ett ersättningsord. Socialt arv är ett annat. Jag tror mer på ren och skär ondska än att vi ska belasta föräldrar för eventuella illgärningar.

    SvaraRadera
  25. A.B. självklart är det så. Våra föräldrar och vår uppväxt påverkar oss hela livet. På gott och ont.

    SvaraRadera
  26. Anonym, inte konstigt att vi inte lyckas övertyga varandra. Ren och skär ondska tror nämligen inte jag på. Om man är född utan förmåga till empati, skam och moraliska avgöranden hur ond är man då? Om man förlorar dessa förmågor pga en tumör eller olycka hur ond är man då? Om man blir känslokall, våldsam eller på annat sätt skadad av sin uppväxt hur ond är man då? Vi är alla produkter av arv och miljö. Visst finns det en fri vilja i allt det här, men hur stor den är kan vi bara bedöma hos oss själva.

    SvaraRadera
  27. Där är vi ense igen, Helena. Ondska är inget användbart begrepp när man ska förstå hur människor agerar.

    A.B.

    SvaraRadera
  28. Helena!

    En människa som totalt saknar förmåga att känna empati och skam torde väl vara ond och en cancertumör kan väl ändå inte vara något annat än ond. Arv och miljö kanske förklarar hur en människa bryts ned och begår onda gärningar men det förklarar inte ondskans ursprung. Varför har just denna person valt, om han nu har det,det sämre alternativet av säkert flera valbara möjligheter. Sedan är det inte ens säkert att förövaren tycker att han har begått något ont utan snarare en välgärning.

    SvaraRadera
  29. Anonym, jag tycker att allt du skriver bekräftar min inställning. Det är oss själva vi har bäst förutsättningar att döma rättvist. Om empatibrist är ett medfött handikapp har man lika litet skuld till det som om man föds blind.

    SvaraRadera
  30. Ja, ja. Det är ju inne att diagnostisera det mesta idag. Jag undrar vilka diagnoser som skulle passa på våra tio-i-topp diktatorer och alla andra små vardagsdjävlar. Kan/kunde inte heller de rå för sina "handikapp"?

    SvaraRadera
  31. Men i en senare intervju har ju pappan också sagt att han "försökte". Han frågade sonen (16 år) ur han hade det i skolan, men när sonen inte svarade direkt, ansåg han att hans ansträngningar inte ledde någonstans. Den intervjun gör mig illa till mods. Pappan framstår som en känslomässig invalid med en mycket feg personlighet. Alla som har pratat med en inåtvänd 16-årig grabb fattar väl att det krävs mer engagemang och fantasi än så.

    SvaraRadera
  32. anonym, antagligen är det just så att Hitler, Hussein, Amin och Khadaffi borde ha satts på medicinering och tvångsvård.

    SvaraRadera
  33. Nimue, pappan ägnar sig uppenbart åt att försöka rentvå sig själv. Osmakligt, men mänskligt.

    SvaraRadera
  34. Helena!

    Vad led de av och vad led deras hantlangare av och vad led deras föräldrar i sin tur av? Jag tror inte på att diagnostisera människor till höger och vänster. Tanken att sjukdomsförklara alla människor som drivs omåttligt maktbegär, girighet och spikrak karriär är befängd. De allra, allra flesta människor som får en diagnos av något slag begår inte fler våldsbrott än andra och än mindre blir de maktfullkomliga ledare. Jag tror att de har fullt upp med sig själva och är inte kapabla att djävlas med några andra än just sig själva.

    Tvärtom tror jag att Pol Pot, Amin, Ivan den förskräcklige, Napoleon och resten av gänget har varit helt vanliga grabbar. Det kanske skrämmer oss mer att dessa historiska marodörer skulle kunna vara vanliga människor. Blotta tanken på deras normalitet skrämmer oss till att måla upp dem till demoner. Det gör det lättare att hantera det hemska.

    Likadant tror jag att det är med Breivik. Tanken att denne till synes helt vanlige norske gutt skulle kunna dräpa nästan nittio oskyldiga människor går inte in hos oss. Han måste vara sjuk, han måste tillhöra något obskyrt sällskap och framför allt måste det vara något fel på hans föräldrar.

    Jag tror att det är banalare än så: Han hade sin övertygelse och handlade efter den och att han gjorde rätt. I detta beslut vilar ingen annans ansvar än hans eget. Inte ens hans far.

    Janne

    SvaraRadera
  35. Janne, visst finns det en mänsklig tendens att demonisera för att distansiera sig själv, och diagnoser är inte alltid till nytta. Men gör inte du din egen lilla demonisering? Du tror inte att det är något fel på vare sig Breiviks "nature" eller "nurture", vad blir Breivik då om inte en demon? Vanliga människor är kapabla mycken skit av egennytta, feghet, bekvämlighet och rädsla. Ensamvargar som ägnar sig åt utstuderat skadliga och aggressiva handlingar när det inte behövs för deras eget skinn eller nytta är en annan femma.

    SvaraRadera