tisdag 24 juli 2012

3-0 till terrorismen

Så var det dags för vårt årliga Finlandsbesök. På en ö långt ute i Kvarken, så långt ute att man ser fyren på Holmsund utanför Umeå vid klart väder, ska vi plocka kantareller, bada bastu, lyssna på tranor, titta på sälar och glömma civilisationens krav. Vi åkte nästan samma tid i fjol. Det vet jag för vi åkte bara någon dag efter Utöya och jag satte en stor del av vistelsen på att läsa Breiviks manifest och skriva artiklar och blogginlägg om honom och om reaktionerna på dådet i svensk debatt. Om just det kan kallas att lystra till civilisationens krav kan man förstås diskutera.

Reaktionerna är i fokus nu ett år senare också. Det jag går och tänker på är hur effektivt det är med terror. Elfte september förändrade världen på många sätt, varenda ett av dem i linje med terroristernas våtaste drömmar. Tortyr, rättslöshet, krig, indragna friheter och rättigheter, övervakningssamhälle, rädsla, hårda tag, ökade motsättningar. Om det fanns något att lära av det som hände missade vi läxan. När det gäller Breivik är konsekvenserna mer lokala. Men tittar man på debatten här i Sverige har den mestadels haft som resultat oförsonlighet och ökade politiska motsättningar. Kanske också att integritetsdiskussionen tappade styrfart.Vem bryr sig om några futtiga mänskliga rättigheter när det finns galningar med bomber och automatvapen i buskarna? Våra svenska terrorister i Köpenhamn, ja peka finger på oss själva gillar vi inte så mot dem använder vi strutsmetoden. Vilka terrorister?

... Nu undrar jag bara: Varför får terroristerna sätta agendan? Varför låter vi dem jämt vinna?

13 kommentarer:

  1. Låt mig komma med en obekväm åsikt.
    Ett av skälen till att diskussionens vågor går höga är att att Norge och även övriga världen vill fortsätta att aktualisera tragedin.Varför högtidlighålla ettårsdagen av dåden? Man väcker främst nyfikenhet och sorgsna minnen framkallas utan att ens någon terapeutisk effekt kan förväntas.

    SvaraRadera
  2. Bertil, är det en obekväm åsikt? Det vi kan ha nytta av är att analysera hantering och konsekvenser. Att göra ettårsdagen till en bemärkelsedag känns inte sunt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med tanke på att jag har födelsedag på en mycket svart dag, då de flesta människor har varit och är fortfarande ledsna och bedrövade - den elfte september, har jag mycket svårt att fira min egen födelsedag. Men jag kan inte se annat än att norrmännen funnit ett sätt att hedra de som blev dödade av terroristen Breivik. Ser inte att de gjort den 22 juli till någon bemärkelsedag, utan snarare ett sätt att försöka få tillbaka någonting. Kanske man kan lära något av norrmännens sätt att hantera det här.

      Själv tittade jag inte - försökte se reprisen av minneskonserten, men klarade inte av det. Det väcker alldeles för många smärtsamma minnen.

      Radera
    2. Monika, jag tycker nog att det finns bättre saker att högtidlighålla än ett framgångsrikt terrordåd. Din födelsedag till exempel.

      Radera
    3. Helena

      Förstår inte hur du tänker - det är ju inte terrordådet man högtidlighåller, utan att man vill ära de som drabbats av det, t.ex. genom en minneskonsert. Ett sätt att hålla samman nationen dessutom. Ett år är en kort tid för norrmännen och de behöver säkerligen samlas kring något för att kunna gå vidare. Man kan inte bestämma vad som är rätt sätt för andra att hantera en sån här händelse på.

      Radera
    4. Monika, nej man kan inte bestämma sådant, men man får tycka kring det. Norrmännen? Har inte koll på deras hantering, bara på den svenska.
      Breivik verkar vara mycket intresserad av uppmärksamhet och publicitet. Hoppas han får mindre av den varan i Norge än här.

      Radera
    5. Helena

      Javisst får du tycka kring det. Det var bara jag som inte förstod hur du tänkte kring det. Men när du nu klargör att det är Sveriges hantering kring det, ja då vet jag att det inte handlar om att Norge samlas på denna dag som ses som ett högtidlighållande.

      Har inte märkt att Sverige gjort det heller, men visst har det handlat mycket om Breivik. Det är ju ofrånkomligt. Men det är svårt att veta hur man skall förhålla sig. Tiga ihjäl eller prata om det, och om att hitta balansen. Man kan analysera sönder saker och ting och speciellt Breivik själv eller också helt enkelt fokusera helt på handlingen. Kan vi någonsin få så mycket kunskap att vi kan förebygga att vissa gör sig skyldiga till sådana här brott. Och kan vi någonsin kunna få en sådan kontroll över varje individ, utan att detta blir ett förtryck i sig.

      Kanske vi inte skall vara så individfokuserade utan mer titta på de normer och värderingar som finns i ett samhälle och i världen och vilka handlingar dessa kan utlösa.

      En svår fråga ... !

      Radera
  3. läser som vanligt kloka ord från dig Helena. Även jag undrar: ”Varför får terroristerna sätta agendan? Varför låter vi dem jämt vinna?”. Vi - har FN, EU, Nato och en massa andra politiska ”institutioner”. Varför går man inte samman – mot terrorismen. USA har försökt, men får bara skit för det. Terrorismens låda innehåller enligt mig, bara en samling mördare och gangsters. En samling (mänsklighetens tickor) som genom terror och våldsinfiltration, bara är ute efter makt. Oftast på vårt samhälles mörka bakgårdar.

    SvaraRadera
  4. Jan, tack. :) En åtgärd mot terrorismen är ju också att fortsätta som vanligt. Syftet är terror och samhällsomvälvning. Man kan välja att inte låta sig terroriseras. Men vi har ett samhälle där rädsla är en mycket stark drivkraft. Tyvärr.

    SvaraRadera
  5. Ursäkta Helena men var de svenska terroristerna verkligen svenskar? I tidningar och övrig media brukar det ofta stå svenska medborgare,och inte svenskar, när deras verkliga etnicitet inte framgår.
    För vilka verkliga svenskar skulle planera att genomföra ett illdåd för att någon tidning låtit publicera en karikatyr på islams profet Mohammed? Det är nog mer troligt att svenska terrorister spränger sitt eget hus för att visa sitt missnöje.

    SvaraRadera
  6. Anonym, det där med verkliga svenskar är en öm tå i denna blogg. Efter att jag långständigt och detaljerat förklarat för min förste svärfar vad det innebar att som jag vara finlandsvensk sa han med stor inlevelse: "Jaha! Så du är inte någon riktig finne heller."

    Idag är jag svensk medborgare och väljer att se mig som en riktig svensk, en riktig finlandsvensk och en riktig finne.

    SvaraRadera
  7. Etniskt sett är du ju en riktig svensk. Ingenting annat. Finlandssvenskar är ju folk som hamnade på fel -eller rätt- sida efter delningen av Sverige/Finland. Precis som de finsktalande som var på båda sidorna av älven. Gränsen hade ju kunnat gå betydligt längre söderut om det det hade velat sig... Hade det däremot varit en tysk, britt eller finne hade det varit självklart att det hade stått den etniska bakgrunden. Så varför inte i detta fall?

    Janne

    SvaraRadera
  8. Intressant reflektion, Janne. Men eftersom finlandssvenskar av hävd uppfattat sig som för mer än andra rinner allt sådant förakt av oss som vatten av en gås. :)

    SvaraRadera