torsdag 29 mars 2012

Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.

Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.

Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.

När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.

I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft.  All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?

Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.

Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå  - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller?  Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.



Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to meLikaledes Mats Öhlin.

19 kommentarer:

  1. Lärarkollektivet har inte samma förutsättningar. Ettämneslärare på högstadiet, som tex bildlärare, har idag oftast helklassundervisning vilket innebär upp till ca 400 elever per vecka i en heltidstjänst, dvs samtliga klasser på en skolenhet. Det ger väldigt lite förutsättningar att "se" varje elev. Att under de förutsättningarna uppfylla läroplanens intentioner är tämligen omöjligt.
    Jag är väldigt trött på hur de sk prest-ämnenas situation nonchaleras och viftas bort till förmån för de "viktigare" teoretiska ämnena.
    Det har bemötts likadant under de 30 år jag arbetat.

    SvaraRadera
  2. Och andra lärare är istället trötta på de ämnenas demoniserig, ve den som lägger ett museibesök på slöjddagen... Ne, varför måste olikheter leda till att vi rangordnar viktighet? Jag tror att vi måste våga prata om de olika förutsättningarna, mellan årskurser och ämnen, men utan de självpåtagna offerrollerna. Det finns hur många problem som helst att lyfta fram för var och en men vi är betydligt sämre på att se sådant som är lättare i vårt eget ämne än i andras.

    SvaraRadera
  3. Anonym, jag tycker inte att lärare ska göra sig till tolkar för andra. Tvärtom behöver vi stötta och uppmuntra varandra - det är åtminstone så jag uppfattar begreppet kollegialitet. Jag har inte hört dina klagomål på "nonchalerade prest-ämnen" på mina arbetsplatser. Tvärtom är det prest-ämnena som är "heliga" vid schemabrytande aktiviteter. Tror därför inte att man kan generalisera som du gör. Om ditt ämne nonchaleras och viftas bort på din skola behöver du ta upp det med dina kollegor.

    SvaraRadera
  4. Anna, så väl formulerat. Jag kan bara skriva under på alltsammans. Det är ett stort problem att lärare klumpas ihop i så hög utsträckning. En mattelärare på ett storstadsgymnasium måste få beskriva sin verklighet och en förskolelärare i glesbygd sin.

    SvaraRadera
  5. Jag kan bara instämma med Helena och Anna. Förra året hade jag en sexa med bara 18 elever. En fantastisk klass och underbara elever, men jag saknade dynamiken som uppstår i en "normal"stor klass. Nu är vi 27, snart 28, och det fungerar alldeles utmärkt. Har dem i sv och so. Just nu arbetar vi med temat lag och rätt och vi har sådana fantastiska lektioner, tom utan handuppräckning. GRYMT!//Malin Jeppsson

    SvaraRadera
  6. Ljuvligt, Malin. Det jag har upptäckt är att det går mycket lättare att få elever att göra kunskapsresor - dvs att gå från G till MVG eller från F till B i en stor grupp med spridning och dynamik. Bejakade olikheter och en känsla av att det mesta är möjligt med motivation, god vilja och antingen hårt eller lustfyllt arbete. :)

    SvaraRadera
  7. I en ideal värld har man gott om tid att förbereda lektioner väl för små klasser, men tvingas jag välja mellan välförberedda lektioner och små klasser föredrar jag definitivt det förstnämnda alternativet.
    För övrigt kräver individualisering inte bara ett begränsat antal elever, det förutsätter också förberedelsetid.

    SvaraRadera
  8. Niklas, jag skulle inte välja de små grupperna, jag föredrar grupper runt 25. Det jag däremot skulle vilja slippa är en stor del av dokumentationen och mentorsarbetet.
    Så sant att individualisering kräver förarbete. Att bereda ett genomtänkt smörgåsbord för sina elever är inget man gör på en kafferast. Man tänker också ofta lärarstyrt när det gäller individualisering - att läraren ska tala om vad varje elev behöver varje gång. Men målet måste vara att initiativet ligger hos varje elev och många elever vet både vad de vill och vad de behöver i ett tidigt stadium om de bara får frågan. Individualisering kräver dessutom mycket efterarbete. Betydligt mer än när alla gör samma sak.

    SvaraRadera
  9. Håller verkligen med dig Helena! Får besök av elev nr 28 på måndag. Mamman undrade när hon skulle börja, tex efter sommarlovet? Dumheter kom direkt ;). Hoppas att det blir direkt efter påsklovet. Då kan hon göra ett snyggt avslut och ha en bra bit kvar av terminen för nya vänkontakter. Ha de bra helg!//M

    SvaraRadera
  10. Malin, vi verkar vara litet besläktade lärarsjälar. Hoppas vi träffas IRL någon gång. :)

    SvaraRadera
  11. Helena,

    Vill bara göra dig uppmärksam på att länken till Svenska Dagbladet går till en rapport från skolverket. Rätt adress för Fjelkners artikel ska vara:

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lagstifta-om-mindre-skolklasser_6954603.svd

    Fredrik

    SvaraRadera
  12. Gruppstorlek är ju ett mycket mer dynamiskt begrepp än bara en siffra. Elevernas relationer, gruppdynamiken, elever med utåtagerande beteenden, elever med stora behov av individuell anpassning, ofta med mer eller mindre lättbemött diagnos.

    Den tekniska nivån i klassrummet. Hur många datorer som finns och fungerar. Hur väl utrustad lokalen är för ämnet i fråga. Det finns många fler oarametrar som gör arbetsbördan i olika skolor, i olika klasser, så oerhört varierande.

    Därför anser jag att man måste se till större perspektiv än en siffra på ett papper.

    Har själv en klass i 5:an, 29 elever, som blir 31 om ett par veckor. Två elever med diagnos autislm, 4 elever med diagnos ADHD, en elev med diagnos ADD. Undervisar i 9 ämnen. Vill påstå att gruppstorlek visst, spelar roll. Hattie, eller inte.

    SvaraRadera
  13. Björn, det är besynnerligt att det så ofta är större klasser på mellanstadiet än i högstadiet. Rimligtvis borde det vara precis tvärtom. Håller också med om att det finns mycket som spelar in, men om man ändrar gruppstorleken ska det vara med ett visst mål och förändringens konsekvenser bör utvärderas mot målet. Mindre grupper kan vara rätt åtgärd i vissa situationer, men varje lärare ska ha möjlighet att säga vilka resurser som bäst gagnar elevernas måluppfyllelse - det rektor och huvudman ska kontrollera är just måluppfyllelsen.

    SvaraRadera
  14. Min sjua, som jag tog över i sexan, har en salig blandning av ungdomar med många olika specialiteter. Av de nu 28 st är det 7-8 som har olika behov som kan betraktas som extra ordinära. Jag tror, eller vill tro, att det arbetssättet som jag har hjälper till för att få den härliga dynamik som vi har i gruppen. Jag tror dessutom att så ser klassammansättningarna ut i många fall. Något som skulle vara kul att diskutera är hur barn/ungdomar diagnostiseras "högt och lågt" och till vems nygga? //Malin

    SvaraRadera
  15. Malin, jag lyckas också bäst med en salig blandning. Skolan ska inte handla om att infria förväntningar utan om att överträffa dem. Förvåna, förbluffa, skaka om och kasta upp i luften. :)

    SvaraRadera
  16. Som nyfrälst läsare är jag inne och kollar gamla inlägg och vill bara kommentera ämnet klasstorlek lite kort:
    I många skolor saknas det plats rent fysiskt i klassrummen för de 30 elever man av ekonomiska skäl fyller varje klass med. Min gissning är att något äldre skolbyggnader helt enkelt är byggda för elevgrupper om kanske 25, och att klämma in ytterligare fem bänkplatser ger i vissa fall löjligt trånga klassrum där främsta elevraden placeras mindre än en meter från whiteboarden. Det är åtminstone vad jag har erfarit.

    SvaraRadera