Mitt i allt hittar jag mig i en vecka utan kvällsmöten och utan helgåtaganden.  Firade med zombie-film och ett glas rödvin i går kväll när jag upptäckte detta härliga faktum.
Valrörelser är sådana lustiga fenomen för oss som är inblandade. Först springer, springer, springer man från dörr till dörr, från debatt till debatt, från möte till möte. Ett kort lugn tar vid (om man inte är rösträknare vill säga), och sedan springer, springer, springer man igen. För nu måste man träffas i varje konstellation och komma överens om vem som ska samarbeta med vem och vem som ska få vilka poster.  För min del har det också varit en hel del annat. Bildningsdebatt i ABF:s regi i Stockholm, språkdebatt i LR:s regi på bokmässan i Göteborg, Label-jury-möte på Skolverket, styrelsemöte för Språklärarnas riksförbund i Uppsala och granskarkonferens för Qualis – även den i Uppsala. #Skolchatt har jag ändå hunnit med, men båda bloggarna har fått en lång viloperiod i detta hoppande från tuva till tuva.
Så hur ser det politiska livet ut så här på andra sidan valet för en folkpartist i Valdemarsvik?  
Först och främst känner jag både tacksamhet och ansvar inför alla personkryss jag har fått. 186 kryss i riksdagsvalet, 55 i landstingsvalet och 25 i kommunvalet. På riksdagslistan fick jag flest kryss efter Mathias Sundin (Norrköping) och Rebecka Gabrielsson (Linköping). Det känns litet bra för en kandidat som kommer från en kommun med 7000+ invånare. 55 i landstingskryss i vår lilla Valdemarsvik-Söderköping-Åtvidaberg-Kinda-krets var ännu mer förvånande. Vi hade inte ens flygblad att dela ut förrän precis på slutet.
Samtidigt var det en kalldusch att FP tappade så många röster – både på riksnivå och i vår kommun. Jag tycker Jan Björklund gör bra ifrån sig i debatterna och att en stor del av vår politik är klok, men i de viktigaste frågorna har vi inte haft tydliga och trovärdiga lösningar. Kärnkraft är inte lösningen på våra miljöproblem. En pappamånad ger oss inte jämställdhet – däremot är det precis den sortens staten-vet-bäst-politik som får många liberaler att rygga tillbaka.  Och skolan … vi behöver en statlig skola, eleverna behöver arbetsro och tydliga besked om sin kunskapsutveckling, men inget av det här kan vända skolans kräftgång. Jan Björklund förtjänar tack för mycket av det han har uträttat, men jag delar inte hans förvissning om att det viktigaste redan är gjort, att skolan kommer att bli bättre om vi bara har litet tålamod. Jag tror varken att vi kan få en bra skola eller ett bra samhälle innan vi återigen börjar blanda våra barn med varandra.
I förra valrörelsen var kärnkraften den enda profilerade frågan där jag hade annan uppfattning. Den här gången var det kärnkraften, pappamånaden och det fria skolvalet. Inte helt lätt att bedriva en bra valrörelse under sådana omständigheter. Det är definitivt inte okej att skjuta sitt eget parti i sank under en valrörelse. Men det är heller inte okej att predika budskap man själv inte tror på.  Många politiker börjar som idealister och slutar som karriärister.  Det är ett pris jag inte är villig att betala. Det är nog också ett pris jag inte tycker att man borde behöva betala. 
Min politiska ambivalens för dock det goda med sig att delar av den nya majoritetens politik kan falla mig på läppen. Mer miljöfokus, mer likvärdighet i skolan står högt på min önskelista. Estetiska ämnen på gymnasiet, satsningar på komvux likaså. Men som ordförande för Språklärarnas riksförbund hoppas jag ändå mest av allt på mer gehör för lärarna och mer och fler språk i skolan.