fredag 26 juli 2013

Inget bra skolrecept på DN:s ledarsida

Egentligen hade jag tänkt ta en paus från bloggandet under semestern i Tyskland och Italien, men här sitter jag nu och plitar fast vi bara precis passerat Mjölby. Varför? Jo, Johannes Åman har skrivit en skolartikel: ”Lita aldrig på skolminnen”. Det är inte lätt att hitta budskapet i denna långa text där skolan bara dyker upp i den sista tredjedelen, men jag vågar mig på ett försök: Politiska visioner när det gäller skolan grundar sig på egna skolminnen. Dessa minnen är otillförlitliga och därför har skolan letts på villovägar.  

Villovägarna? Åman nämner inledningsvis tre sådana ”politiska slutsatser”: Skolan bör locka mer färgstarka personer, eleverna borde oftare få känna lärandets glädje, skolan måste vänja eleverna vid att anstränga sig.  
   Det är bara det att inget av det klingar bekant ur den svenska skoldebatten. Att eleverna bör få känna lärandets glädje är inskrivet i våra styrdokument och något ingen bestrider. Att skolan behöver vänja eleverna vid att anstränga sig är inte heller det något som väcker politisk stridsvilja och debatt. Och det där med mer färgstarka lärare, vem har lyft det i debatten? Vilket parti har dragit den slutsatsen? Alla politiska reformer under mitt vuxenliv har hjälpt till att strömlinjeforma lärarkåren. Social kompetens, samarbetsförmåga, förändringsbenägenhet, anpasslighet, lydnad – där har vi de egenskaper som premierats. Akademiker, personer som tänker själva, som säger ifrån när kejsaren saknar kläder har aktivt motats bort. De få som finns kvar håller som bäst på att gå i pension. Andra som inte platsar i skolan är människor som är blyga, ironiska, kyliga, tystlåtna, förlästa, långsamma … listan kan göras lång. Bland oss lärare finns det en och annan som ropar stopp och belägg, som pekar på den utarmning och orättvisa likformigheten och avakademiseringen för  med sig. Barn med icke-akademisk bakgrund som inte möter någon med intellektuella intressen och vanor i skolan blir bestulna på massor av valmöjligheter. Det är inte bara det att de knappast gör någon karriärmässig klassresa. De får heller ingen ingång i konst, klassisk musik, litteratur, filosofi. Ingen tillgång till den enorma kulturskatt vi har, en kulturskatt som ger tröst i sorg, nya tankar, en känsla av samhörighet med tidigare generationer och sekel, en djupare förståelse för människan och mycket mer. Eleverna förtjänar också att möta olika sorters vuxna, olika sätt att vara vuxna i skolan så att de själva kan hitta en modell som passar dem, så att de kan hitta någon som talar till och förstår dem. Gudarna ska veta att inte alla elever är socialt kompetenta, samarbetsvilliga, förändringsbenägna och anpassliga. Dessutom är lydnad, anpasslighet och trevlighet farliga läraregenskaper. Eleverna förtjänar att möta lärare med ryggrad, med beredskap att vara ansvarskännande och ibland obekväma, inte bekräftelsetörstiga kompislärare. 


I slutet av artikeln ger Johannes Åman sitt recept. Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. När jag läste det här frågade jag min man om han blev sedd av sina lärare när han gick i skolan. Vi var rörande överens om att vi inte hade haft en enda lärare som ”såg oss” och vi var lika överens om att vi heller aldrig hade önskat oss något sådant (Givetvis då med reservation för att vi kan dra oss helt fel till minnes båda två). Då sa min man något som slog mig som väldigt sant. Han sa att när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare, men min man är ändå något viktigt på spåren. Det är vuxna som ska fungera som modeller och förebilder för barn och unga och man får aldrig abdikera sitt vuxenansvar, hur illa det ibland än sitter. Nej, vi behöver inte lärare som ”ser eleverna mer”, snarare elever som ser och lyssnar mer på sina lärare, och lärare som har och håller fast vid sina principer.

Att få den hjälp man behöver är heller inte ett måste. En skola där alla alltid får den hjälp de behöver är knappast vare sig effektiv eller utvecklande. Frustration, egen tankeverksamhet, jakt på lösningar, att man frågar en klasskompis, letar i läroboken, på nätet eller i biblioteket, allt det kan vara mer utvecklande än att alltid få den hjälp man behöver. Det enda jag kan skriva under på är att eleverna behöver tycka att skolan är viktig. Och för att det ska ske behöver föräldrar, politiker och ledarskribenter tycka att skolan är viktig. Och den beklagliga sanningen är att vi inte har ett sådant samhälle idag. Bildning – allmän såväl som särskild – står lågt i kurs och vi är bara intresserade av förmågor som vi tror kan leda till framtida inkomster.  Istället för att se till att våra barn är väl rustade för den värld vi har idag ägnar vi oss ett evigt käbbel om vad vi tror ska komma att krävas i framtiden.


Mot slutet av artikeln lyfter Åman ytterligare villospår och recept: Det krävs inte mer mätande eller någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid. Istället ska skolans utveckling lämnas åt lärare och elever. Politiker och skolledare ska nöja sig med att ha tydliga förväntningar på att ”lärare tillsammans med sina kollegor ständigt ska sträva efter att förbättra sin undervisning.


Sverige är antagligen det enda västland där inte staten gör någon oberoende kontroll av kunskapsresultaten. Ska vi inte vara helt hänvisade åt Pisa och Timms måste vi förbättra vårt mätande.  Förslagsvis genom att införa centralrättning av de nationella proven i högstadiet. Någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid är det mig veterligen ingen som har föreslagit. Däremot en studentexamen som kontrollerar måluppfyllelsen i de viktigaste kunskaperna och färdigheterna. De vill säga en centralrättad examen som tar reda på – inte allt – men det väsentligaste om vad eleverna, lärarna, skolledarna och huvudmännen har gjort under elevens skoltid. Det instrument så gott som alla andra länder använder sig av för att utvärdera och följa upp sitt skolsystem och för urval till högre studier.


Finns det en sådan kontroll kan skolans utveckling gott lämnas åt elever och lärare. Utan en sådan ger jag inte många ruttna lingon för utsikterna att skapa en likvärdig och bra skola.

...  Och förväntningarna?  Jag betackar mig för skolledare som förväntar sig att jag och mina kollegor ständigt ska utveckla vår undervisning. Ständiga krav på ständig utveckling – det har vi haft länge och där har vi en av orsakerna till att det ser ut som det gör i skolan idag. Jag vill ha en rektor som ständigt frågar vad han eller hon kan göra för att underlätta, för att förbättra mina och mina kollegors förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag vill ha samarbeten som växer fram underifrån, födda ur egna behov och önskemål, inte uppifrån påbjudna sådana.


Sist vill jag problematisera Åmans påstående det gäller skolminnen. Visst kan det vara ett problem att alla uppfattar sig som experter på skolan, men det kan också vara en styrka. Det tycks mig som om det är en styrka vi inte använder oss av i tillräcklig utsträckning.  Det finns en svensk tendens att svartmåla det prövade och idealisera det nya och oprövade.  I den kollektiva bild vi har skapat oss var skolan förr auktoritär och ofri, präglad av korvstoppning, våld, pennalism och krav på lydnad. Jag vet att det inte var så i Finland, men jag har inga egna eller släktingars minnen i Sverige. Det jag har sett är emellertid många fantastiska äldre och nu pensionerade lärare, lärare som så gott som samtliga lämnade korridorer fulla av bölande elever när de gick i pension. Jag hade en kollega i Uppsala som fick tårar i ögonen när han beskrev vilken fantastisk lärare min svärfar hade varit (på sextiotalet) och om hur han aldrig hade blivit akademiker och mattelärare om det inte hade varit för honom. Den senaste minnesrösten var en insändare i DN som publicerades någon gång förra veckan. En äldre man berättade om sin gymnasietid, om deras spränglärde och skicklige svensklärare, om elevinflytande, om en skola som öppnade nya världar och som möjliggjorde klassresor. Tyvärr finns inte insändarna på nätet, så jag kan inte länka.


Problemet är inte att vi ägnar för mycket tid åt att minnas. Det är först när alla resultat så entydigt pekar i fel riktning som vi yrvaket börjat titta i backspegeln med något annat än förakt. Vad gjorde vi då som var bättre? Vad har vi infört som ledde fel? Den tunga sanningen är att vi alla som är vuxna i Sverige idag har ett ansvar för varje unge i vårt land, ett ansvar för att var och en av dem får en bra skolgång, får möjlighet att forma sitt liv, bli sin bästa version. Ska vi lyckas med det måste vi blicka både framåt, bakåt och åt sidan. Ska vi lyckas måste vi även skaffa oss redskap för att utvärdera vilka reformer som blir framgångsrika och vilka som bör förpassas tillbaka till ritbordet. Central och systematisk uppföljning av de viktigaste målen och resultaten i skolan.

14 kommentarer:

  1. Så sant som det är sagt! Hur många gånger har jag inte utbrustit: VVV! (våga vara vuxen!) Visst ska man "se" eleverna för att kunna stötta dem i deras kunskapsutveckling men vi måste också kunna ge eleverna det de inte visste att de ville ha!

    Men det värsta flummet är nog förpassat till den pedagogiska historiens skräpkammare: ”Undervisningen ska vara en attraktion”,"Det är ju bra om elev och lärare är på samma nivå, så kan de söka kunskap tillsammans.” (citat från en rektor i början på detta sekel).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marie, du har rätt i att det gått i rätt riktning. Ämneskunskaper och ämnesdjup är kanske inte de meriter de borde vara, men sådant hamnar i varje fall inte längre på minuskontot. För så sa en rektor till mig. Även det i början av detta sekel. Att du har så många poäng är verkligen ingen merit - snarare en nackdel. Jag kunde nämligen frestas till undervisning och till en tro att jag visste mer än eleverna.

      Radera
  2. Det här med hjälp är intressant. Att få hjälp är för mig att lära sig strategier för att själv kunna lära, men det kan vara kontroversiellt. Speciellt för föräldrar. Jag har jobbat med elever som har en massa diagnoser och självklart ska de få hjälp, men inte på det sättet att jag gör jobbet för dem. Hjälp för mig är att mina elever ska kunna lyckas trots svårigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linda O, tack för att du förstod precis vad jag menade. :) Det är en fantastisk sak att övervinna hinder, klara av svåra saker. Därför får inte skolan behandla elever som hungriga fågelungar som jämt ska få näbben full när de piper. Men det finns också lägen där elever absolut behöver hjälp. Grundfrågan ska vara vad gagnar eleven. Hur växer man mest, hur når man längst?

      Radera
  3. Intressant skrivning. Funderar på det här med varför man blir det ena eller det andra. Var och handla för någon vecka sedan. Sprang på min mellanstadiefröken i butiken, 80+. Vi kom att prata om skolan då och nu. Vad vi båda kunde konstatera var att det var mer av en idyll på 60-talet. Samtidigt som hon var en förebild och såg eleven.

    Det här med förbättringar. Inte är det någon sådan än den som är viktig för verksamheten på enheten (4 kap 7 §). Huvudmännen ska utveckla skolan utifrån ett down up perspektiv. Om inte har de lokala skolpolitikerna bristfällig kunskap.

    När det gäller det här med krav på ackumulerade resultat. Så länge jag sysslat med skolan och dess inspektioner återkommer denna punkt som nummer ett på tio-i-topplistan över återfallsförbrytning. 9 av 10 inspekterade skolor och huvudmän har ingen eller mycket bristfällig planering, utvärdering och förbättring baserat på fakta från er lärare. Frågar man en rektor hur betygen ser ut i samtliga ämnen för alla elever på skolnivå eller huvudmannanivå vet man inte svaret fast kravet finns.

    Man skulle kunna prata mycket om skolminnen. Men jag slutar här eftersom värmen gör sig påmind. Ha de i Dutchland.

    SvaraRadera
  4. Plura, tack för ditt skolminne. :) Det är förunderligt hur länge ens lärare kan finnas med en och på vilka sätt de kan påverka decennier senare.
    Tack också för en kort och bra definition på skolutveckling som den borde se ut. Jag tror att den bara kan komma att se ut så om det är vad som lönar sig för huvudmän och rektorer. Det vill säga om deras framgångsfaktor synas utifrån.

    SvaraRadera
  5. Du vet ju att jag brukar lyfta NPM som en bidragande orsak till den svaga ledningen(eller ska vi säga resultatlösa?) av skolan. Dock måste man såklart förhålla sig till vad som var målet med 90-talets nedskrivning av arbetsvillkor och en ledarstil som bygger på lönehotet. Om syftet var att få medgörliga, tysta och oroliga medarbetare, var det sannerligen inte resultatlöst! Den höjd i tak som kännetecknar goda och välpresterande arbetsplatser, har som du skriver bytts mot ledare som överlämnar ansvaret för utveckling till den enskilde samtidigt som ekonomiska förutsättningar kräver att färre lärare gör mer arbete! Inte direkt en utvecklingsboost att förvänta, vad?
    /LR radicals

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt att jag inte svarat käre LR radicals, jag har haft mycket dålig tillgång till Internet här i Italien.
      Jag tror att staten och huvudmännen har olika syften med individuell lönesättning och eftersom det för huvudmännen lönar sig bättre med lydiga lärare än med bra lärare ser det ut som det gör. Men redan den statspolitiska tanken att konkurrensutsätta lärarna till högre kvalitet är ett feltänk. LÄrare ska samarbeta, inte snyta tior av varandra.

      Radera
  6. Befinner mig f.n. i Schweiz och har precis läst din text för tredje gången. Känner igen det von Schantzska signumet (läste innan dess reportaget med Zadie Smith på svd.se samt tog del av Berglins reflektioner). Slutsats? Vet ej men ville blott uttrycka att jag är glad att du skriver, själv tycker jag nämligen om att läsa. ��

    SvaraRadera
  7. Är du i Schweitz, Henrik? Då är vi nästan grannar. Vi är i norra Italien, i en bergsby som heter Lana, mellan Bolzano och Merano. Något ställe i Schweitz du vill rekommendera för vår hemresa?

    ... Menar du att jag upprepar mig? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi befinner oss strax norr om Zürich i ett mindre samhälle (bekant med hembyte-konceptet?). Idag simmade vi i Rhinen (eller snarare: man låter sig drivas med), och imorgon blir det heldag i bergen. Det är vackert överallt.
      Idag var vi inbjudna till grannarna. En snubbe berättade att lärare i Schweiz tjänar 50-70000 SEK/månad, skatten är under 15%. Det är bara att gratulera.

      Om du upprepar dig? Ja, emellanåt, men, please, fortsätt med det. Inte många yrkesverksamma lärare skriver om kollegialitet som du gör (och som du förtjänstfullt lyfte fram i senaste UR), och den felande länken - elevens ansvar, på riktigt - talas det inte heller mycket om, på riktigt. Det känns i själva verket inte som att du i första rummet är ute efter att marknadsföra dig själv, då du skriver, utan ditt ärende är ett annat. Jag skulle önska att många fler utav av oss skulle orka att i detta avseende simma mot strömmen.

      Radera
    2. Det låter helt underbart, Henrik. ... Ja utom löneskillnaden då förstås. :)

      När det gäller upprepandet. Ibland handlar det om droppen som gröper ut stenen, ibland är det bara tjatighet. Det är inte alltid lätt att veta när det är vilket.

      Radera
  8. Bra att du ingående dissekerar Åmans tyckanden om skolan.
    DN:s policy nuförtiden är ju att läsarna inte ska kunna
    kommentera i DN. Ute i verkligheten, långt från Åmans redaktion,
    finns det alltid någon som är mer påläst och vet bättre. Det gillar
    inte Åman, som nyligen läst Hattie och på det viset kunna skriva
    några rader. Allt svårare att vara journalist. Vilka lärare
    vill undervisa Åman om hur han ska skriva?

    SvaraRadera
  9. Tack, anonym. :) Att Åman läser Hattie är ett steg i rätt riktning. Skulle han dessutom läsa Zaremba och titta sig omkring utanför det intellektuella Stockholm kan han kanske beskriva en skola vi som verkar i den känner igen.

    SvaraRadera