På Bråvalla-festivalen

De starkaste lyckominnena är knutna till familjen och nära vänner. Barn som föds, bröllop, kärlek, närhet. På god andra plats kommer de där riktigt starka kulturupplevelserna. En Romeo och Julia framförd av brittiska teaterelever på Söder i Stockholm för trettio år sedan. Branaghs fyra timmar långa Hamlet tillsammans med Komvux-eleverna från Östhammar. Valdemarsviksoperans Lohengrin, Ein Deutsches Requiem i Konserthuset i Stockholm, Messias i en kyrka i Singapore, Roxy Music i Stockholm under tidigt åttiotal, Metallica i Hultsfred, konstmuséerna i Venedig, Rammstein i Globen, Ann-Sofie Mutter i Norrköping ...  När det är som bäst kan man känna en intensiv lyckokänsla, en känsla av förhöjd medvetenhet och av gemenskap med alla man delar upplevelsen med. När det är som bäst känns det som om man blir en bättre människa. ... Kanske blir man det också.

Någon sådan känsla infann sig aldrig på Bråvalla - vare sig för mig eller för 17-åringen. Vi har båda satt en hel del tid på att försöka reda ut varför Sonispheres konsertdag på Hultsfred, en dag då vi också satt i köer, en dag då det regnade tre gånger så mycket som på Bråvalla, blev så magisk och varför Bråvalla blev ett sådant jaså.

Den tveksamma logistiken hade definitivt del i det  Det tog oss mer än tre timmar att ta oss dit när det borde ha räckt med en timme och det tog ännu längre tid att ta sig hem. I mer än en timme satt vi praktiskt taget utan att röra oss i kö på parkeringsplatsen. Dåligt skyltat var det också så till den dryga halvtimmes promenad vi hade från bilen till festivalplatsen fick man lägga tid på att virra runt och försöka reda ut var ingången fanns.

De funktionärer vi träffade på utanför festivalen var varken trevliga eller hjälpsamma. Svårt att se vad de verkligen gjorde - förutom att stå där och se uttråkade ut. Mycket av kaoset i trafiken hade kunnat undvikas med litet smidighet och arbetsvilja.

Jämför man det med Hultsfred (Metallica och 37 000 besökare) var köerna där mycket lindrigare och aldrig stillastående, parkeringen lätt att hitta och genomtänkt med många infarter och funktionärer som visste precis vad de sysslade med och som var vänliga och hjälpsamma. Även där hade man en kännbar promenad till festivalområdet, men det var en vacker promenad och betydligt kortare än den vi hade i Bråvalla.

En annan stor skillnad är att Bråvalla är ett så trist och fult ställe. I Hultsfred är området kuperat, det finns gott om uppvuxna träd och sittplatser och så sjön som vacker bakgrund. Att se Metallica där med sjön glittrande bakom scenen - det var magiskt. Att stå på en leråker omgiven av leråkrar med en rad snabbmatsstånd och några karuseller att vila blicken på ... surrealistiskt - ja. Magiskt- nej.

Men kanske hade det gått att sublimera bort allt det där om bara musiken hade låtit bra.  Det var helt enkelt inte riktigt bra ljud på någon av de största scenerna. Värst var Blå scenen. Gogol Bordello lät sådär och när Eva Dahlgren sjöng lät det rent ut bedrövligt. Sådan obalans, sådant missljud. Att öka avståndet hjälpte, men även om ljudet blir mer rätt infinner sig inte den rätta festivalkänslan när artisterna syns som knappnålshuvuden i fjärran.

In Flames tröttnade vi på på tio minuter. Istället såg vi cirkusshowen med Burnt Out Punks. Den var fantastisk. Halsbrytande konster, ständiga överraskningar och massor av humor, fart och fläkt. Vete sjutton om inte det var hela festivalens höjdpunkt?

Nu var det förstås Rammstein vi hade bespetsat oss på och vi lyckades också skaffa oss alldeles utmärkta platser. Det var en fartfylld och humoristisk show vi bjöds på. Frikostigt med fyrverkerier och överraskningar av olika slag. Problemet var att det var samma show vi såg 2010 i Globen. Skumsnoppen, fyrverkerierna, dockorna - det enda vi inte kände igen var Mein Teil. Annars var det här en kortare och blekare variant av samma konsert vi redan hade sett. Det tycker jag faktiskt är sloppy av Rammstein när de kommer till ett land de besöker så ofta, där de har så många hängivna fans.  Det andra problemet är litet svårare att sätta fingret på. Musikupplevelsen - den riktiga som genast infann sig i Globen i Stockholm - den kom aldrig. Det lät aldrig riktigt bra. Berodde det på Rammstein? Berodde det på scenen, på akustiken? Kanske både och. Vi var i varje fall inte ensamma om besvikelsen. Det blev aldrig något riktigt drag. Vi sjöng med, vi slog våra två finger beslutsamt i luften, vi hoppade, vi applåderade, vi skrek. Men vi gjorde det litet lagom och utan att få för mycket lera på skorna.

Bloggar: Dotters recension av samma festivaldag,

Media: DN, SVD, NT, Aftonbladet,