söndag 20 december 2015

Om läxor, offertänk och räddare i nöden


Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html
Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.
 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.


Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King




20 kommentarer:

  1. EN diagnos är en förklaring till varför det är svårare inte en ursäkt för att komma undan - och jo jag vet vad jag talar om - ensamstående med en son med aspergers och en med dyslexi.

    SvaraRadera
  2. Anonym, du har rätt och jag har rätt. Ur mitt perspektiv handlar det inte om att "komma undan", utan om att få redskap, valmöjligheter och makt över sitt liv och sin framtid. ... Svårare är inte detsamma som omöjligt. Vissa har allt förspänt och rör sig i snigeltakt, andra har många hinder att ta sig förbi och uträttar storverk. Själv upptäckte jag arbetslinjen när jag på grund av sjukdom var borta från skolan i tre månader (tvåan i gymnasiet) och fick läsa in allt på egen hand. Mitt hinder blev min räddning.

    SvaraRadera
  3. MYCKET BRA Helena!!!

    Hälsningar (och god jul!)

    Lisen Cronstedt Gurenius

    SvaraRadera
  4. MYCKET BRA Helena!!!

    Hälsningar (och god jul!)

    Lisen Cronstedt Gurenius

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet! God jul, Helena!

    SvaraRadera
  6. Så välskrivet och huvudet på spiken, och med kärlek till våra elever som vi har privilegiet att följa en bit på vägen mot deras förhoppningsvis långa yrkesliv... Tack Helena!

    SvaraRadera
  7. Tack för kloka ord och spridande av insikt om vad som krävs för att värna kunskapen, istället för kundnöjdheten i skolan! Mer att läsa och jobba med behövs, inte mindre!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eddy! Mer jobb och mer kunskap - ja. Men framför allt måste varje unge lära sig sambandet mellan insats och utdelning och känna att framtiden kan påverkas.

      Radera
  8. Helena,
    som vanligt levererar du. Riktigt bra blogginlägg. Det är precis som du säger, att det är någon slags välriktad godhet som Pernilla Alm tror sig besitta, men som slutar i illvilja i värsta fall. Varje elevs fulla potential får man aldrig veta. Oavsett vad man varit med om och vart man kommer ifrån så är det eleven som ska lära sig och måste göra jobbet. Ett hästjobb i vissa fall, men det lönar sig. Bra Helena!

    SvaraRadera
  9. Tack käre Johan. Beröm från dig värmer extra mycket. Du har gjort mycket där på barrikaden medan jag slickat mina sår. Nu har du sällskap igen. :)

    SvaraRadera
  10. Välformulerat och instämmer till fullo i värdegrunden. För mig är det inte i läxorna detta ska gestalta sig, utan under hela skoldagen och med läxläsning (schemalagt eller hemma) vid behov och där det fungerar. Plockar bort läxorna i hemmiljö i de fall det, av olika anledningar, inte fungerar. Uppmuntrar och betonar alltid till extra läsning, både till vårdnadshavare och elev.

    SvaraRadera
  11. Malin, allt som fungerar ska få stå, allt som inte fungerar ska tweakas tills det gör det. :) Har du någon annan metod för att få pojkar från hem utan studietradition att plugga? För mig är läxor redskapet att få strulputtar att bli pluggputtar.

    SvaraRadera
  12. Har ingen universalmetod för vare sig flickor eller pojkar, tror heller inte att det finns en. Det vi gör under skoldagen, i undervisningen och samtalen, med eleverna är det som ska lägga grunden för att de ser sambandet mellan insats och utfall. Läxor är ett verktyg, och kan vara ett alldeles förträffligt sådant. Men, kan också vara ett felaktigt verktyg för en elev vid ett visst tillfälle. Det är inte för att jag tror mindre om den eleven eller dess förmåga/vilja, utan för att jag sett att just det inte fungerar och då prövar jag något annat, exempelvis att schemalägga tider för repetition/extra genomgång.

    SvaraRadera
  13. Om jag inte tittar så mycket på ditt inlägg ovan, utan på din gärning generellt som skoldebattör, tycker jag att du har många väldigt goda poänger.
    Det måste ha varit så i Sverige att 1968 innebar en rejäl strömkantring från något ganska så auktoritärt innan (?) Detta är min tanke eftersom jag har hört både här och där att påpekanden från pedagoger om att ordning och studiero måste råda för inlärning, tycks bemötas med ryggmärksreaktionen "auktoritär och repressiv hållning". Sådana reaktioner verkar hänga ihop med en allmän strategi att "fascistmåla" meningsmotståndare enligt devisen: "Högerextremismen börjar i den politiska mitten".
    Maciej Zarembas artikelserie om den svenska skolan var epokgörande, alldeles utmärkt. Det skulle förresten vara mycket intressant att höra dom brunmålande skoldebattörerna ta ställning till det faktum att med en sådan logik skulle demokratier med högre skolresultat än de svenska "egentligen" vara on the brink of - fascism!

    SvaraRadera
  14. Vad vi ser i skolans värld är verkligen följden av en mycket svensk historisk utveckling, i synnerhet från 1968. Med tanke på hur otroligt rotade och spridda föreställningarna är från det revolutionsåret, tror jag att skadeverkningarna kommer att fortsätta på bred front. Det är möjligen så att VISSA skolor, och VISST skolfolk, VISSA politiker är så besjälade av ett antal komponenter med bakgrund i Sveriges historia och året 1968 att några större förändringar i tänkesätt inte är att räkna med:
    1. Välståndets likgiltighet.
    2. Konsensus och konfliktundvikande till varje pris.
    3. Rädsla för överheten.
    4. En strävan efter annat än ordning i skolorganisation och cirkus
    i klassrummen är "fascism".
    5. Den fredsskadade naiviteten. Man är vare sig medveten om att man har den i en del kretsar, och tror dessutom att krigsdrabbade folk "egentligen" tänker på samma sätt.
    6. En sammanblandning mellan offentligt och personligt, mycket á la 1968.
    7. Egoism.

    SvaraRadera
  15. Det finns utmärkta kommunala skolor och det tycks finnas mycket sämre sådana också. Tyvärr har socialismen fortfarande ett sådant fast grepp om sinnena hos tongivande skolideologer på olika nivåer, och det ömsesidiga ryggkliandet hos dem i skolvärlden börjar bli allt mer tillkämpat och stelt, nu när verkligheten tränger sig på mer och mer. När så den uppenbara disharmonin mellan vänsterteori och cirkuslik, kaotisk praktik tränger sig på, blir aggressionerna kanske desto större: "Rör inte min ideologi!"

    Sådan är delar av vänstern: Alla föds jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra (Djurfarmen, av George Orwell). Tänk på hur det gick för östblocket.

    SvaraRadera
  16. När jag hittade Dr. Ogume, var jag i desperat behov av att föra tillbaka min exälskare. Han lämnade mig för en annan kvinna. Det hände så snabbt och jag hade inget att säga i situationen alls. Han dumpade mig bara efter 3 år utan förklaring. Jag kontaktar Dr. Ogume via hans kontakt och han berättade för mig vad jag behöver göra innan han kan hjälpa mig och jag gjorde vad han berättade för mig, efter att jag hade gett vad han ville, han kastade en kärlek för att hjälpa oss att komma tillbaka tillsammans. Strax efter att han gjorde sin förtrollning började min pojkvän att skicka mig igen och kände mig hemsk för det han gjorde mig igenom. Han sa att jag var den viktigaste personen i hans liv och det vet han nu. Vi flyttade in tillsammans och han var mer öppen för mig än tidigare och han började spendera mer tid med mig än tidigare. Ända sedan Dr Ogume hjälpte mig är min partner väldigt stabil, trogen och närmare mig än tidigare. Jag rekommenderar starkt Dr. Ogume till alla som behöver hjälp. E-post: ogumenspellcaster@gmail.com. du kan kontakta honom för något av följande problem:
    1) Kärleksformer
    2) Lost Love Spells
    3) Skilsmässor
    4) Giftermål
    5) Bindande stav.
    6) Uppdelningar

    SvaraRadera