Helena von Schantz: Skoldöden i glesbygden

I Valdemarsvik har vi som bäst en av de strider som förs och förts på så många håll i Sverige. Föräldrar och elever kämpar för att ha kvar en uppskattad byskola eller skärgårdsskola. Kommunen vill stänga och bussa eleverna till närmaste tätort. Motivet är förstås ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att elever i en liten glesbygdsskola kostar mer än elever i tätort. Enkel matematik ger vid handen att det finns pengar att spara om man lägger ner sådana skolor. Men enkel matematik kan leda fel. Försämras elevens skoltrivsel och resultat av besparingen blir vi förlorare på kuppen. Leder nedläggningarna till utflyttning och minskad attraktivitet för orterna blir vi dubbla förlorare.

Det är inte lätt att vara kommunpolitiker i en fattig glesbygdskommun. I uppdraget ingår att fatta obekväma och impopulära beslut om man anser att det behövs för det gemensamma bästa eller för en bättre framtid. Jag tror att det är det här den S-ledda majoriteten anser sig göra i samband med Gryts skola i Valdemarsvik. Men tänker de rätt?

Cizzie Kemle har skrivit om de komplicerade sambanden i ett mycket läsvärt blogginlägg: http://cizzieensam.blogg.se/2014/november/kan-vi-verkligen-fortsatta-sitta-ner-i-baten-nar-den-haller-pa-att-sjunka.html.

Ett av mina favoritavsnitt är det där Cizzie skriver om varför hon är så engagerad i den här frågan trots att hon bor nästan så långt ifrån Gryt man kan komma inom kommungränserna: ” Vi i andra delar i kommunen kan sitta o säga att det inte berör oss men det gör det i högsta grad.”

Cizzie har helt rätt. Vi påverkas alla.

En aspekt är pengar. Gryts skärgård är en inkomstkälla och turistmagnet som gagnar oss alla. Dessutom är Gryt en kommundel där vi har dyra, attraktiva fastigheter och tomter. Påverkar neddragen kommunal service turismen och in-utflyttningen av goda skattebetalare berör det oss alla på ett ställe där det träffar hårt – i plånboken.

Det handlar om konkurrenskultur gentemot samarbetskultur. Vi bor i ett län där de två största städerna konkurrerar, i en kommun där kommundelarna konkurrerar – ja hela vårt samhälle är konkurrensinriktat: Vi konkurrerar med omvärlden, tävlar skolor emellan, rankar det mesta och bevakar noga våra rättigheter: ”I, me and myself” är det som får styra. Men det är samarbete, hjälpsamhet och empati som ger oss ett gott samhälle, som får oss att må bra. Dessutom är samarbete i många lägen mer lönsamt än konkurrens. Så här träffar det oss både i hjärtat och i plånboken.

Det handlar också om hur vi behandlar varandra, ser på varandra. Kommuninnevånare emellan, givetvis, men jag tänker särskilt på förhållandet mellan kommuninnevånare, tjänstemän och politiker. Det behövs mer transparens i de politiska diskussionerna och besluten, mer dialog, mer kompromissande. Beslutsunderlaget ska vara sakligt och korrekt och inställningen gentemot kommuninnevånarna – vi är här för er, vi tjänar er – inte tvärtom. Ibland måste man som sagt fatta obekväma och impopulära beslut. Sådana gånger spelar det väldigt stor roll om de som berörs uppfattar att de haft insyn, att beslutsunderlaget är korrekt, att det funnits kompromissvilja och gehör för sakliga argument och att bemötandet präglats av vänlighet, förståelse och vilja att nå ett gott – eller åtminstone acceptabelt slutresultat.

Sist men inte minst handlar det om rikspolitik. Det är inte av en slump Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten i Europa. Landsbygden blir helt enkelt styvmoderligt behandlad. Det handlar om prioriteringar i infrastruktursatsningar, jordbrukets villkor, utjämningssystemet mellan kommuner, decentraliseringen av skola och sjukvård. Vem flyttar till en ort där det inte finns tillgång till god skola, vård och omsorg?

Just när det gäller glesbygdsskolorna har kommunaliseringen haft en förödande effekt. Visst kunde glesbygdsskolor stängas även när skolan var statlig, men då gällde skollagens paragraf om alla barns rätt till en likvärdig skola oberoende av geografi och samhällsklass. Det fanns riktlinjer när det gällde elevantal och kvalitet, men det fanns även riktlinjer när det gällde en rimlig skolväg. 45 minuter var vad Skolöverstyrelsen angav för högstadieelever. Huvudfokus då var elevernas rätt och elevernas bästa. Fokus i den kommunala skolan är budget i balans. Ur huvudmannaperspektiv har skollagen gått från att vara ett förpliktande styrdokument till ett vackert men orealistiskt visions- och strävansdokument.

Det som smärtar mig mest både i den här frågan och på ett större plan är att vi i Sverige tar så lätt på elevens rätt till en god och likvärdig utbildning. Vi verkar uppfatta en av de viktigaste paragraferna i skollagen som en ouppnåelig utopi. Samtidigt går likvärdighet och goda skolresultat hand i hand. Pasi Sahlberg (som brukar föreläsa om den finska skolframgången) visade i ett diagram att de länder som hade goda resultat i PISA alla placerade sig högt när det gällde likvärdighet, medan de som hade låg likvärdighet även hade dåliga resultat. Våra två länder illustrerar väl den poängen. I Sverige har sjunkande resultat och sjunkande likvärdighet följts åt. I Finland har ökande likvärdighet och stigande resultat följts åt.

Vi har inte en bra skola innan den är bra för alla, skärgårdsungar som stadsungar, elever i behov av omfattande stöd eller assistans och mer eller mindre självgående sådana. I ett sådant system tittar man inte på vad en enskild elev kostar. I ett sådant system tittar man på vad varje enskild elev behöver för att ha tillgång till en god och likvärdig utbildning.

En bra skola för varje barn, överallt i landet. Det är det mål Finland har haft för sin skola i trettio år. Ett statligt mål i en skola där staten styr resurser och följer upp resultat på individnivå. Så ser det inte ut i Sverige. Här konkurrerar vi med varandra såväl som med andra. Om elevers och föräldrars gunst, om resultat, om utrymme, om resurser. Här är det gräddfil för kommuner och skolor med elever med högutbildade, anställda föräldrar som bor i tätort. Alla elever som av en eller annan orsak kostar mer än andra undanbedes.

... Är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen så vi ska ha det?