Världens Bästa Skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

… Världens Bästa Skitskola var det…

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

Så från elever till politiker.

Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”

Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 

Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 

Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.

Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.