söndag 9 juni 2013

Vad är väl en knuff eller ett litet mordhot hit eller dit?

Det har skrivits en hel del om våldsutsatta och hotade lärare den senaste veckan. Först i DN:s reportage med uppföljning, men även på ledarsidorna. Det här är inget nytt. Vi har läst om det här många gånger tidigare. Skolrapporteringen följer en prediktabel ordning och samma ämnen återkommer som vore de nyheter med jämna intervaller. De dåliga resultaten, glädjebetygen och de dåliga lönerna. Varje höst skriver man om mobbning och beskärmar sig över alla flata och lata lärare som inte ingriper. Hot och våld mot lärare gör sig bättre på våren - ja om det inte har hänt något spektakulärt förstås. Analyser och utredningar - eller ens funderingar - kring varför lärare utsätts för hot och våld och varför de drar sig för att ingripa i slagsmål, mobbning och trakasserier, sådant får man däremot leta länge efter.

I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam.  Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.

De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.

Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.

Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.

 Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.

Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala.  Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna. 

Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.

På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.

Som gången då jag fick  se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket.  Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.

Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.

Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.

För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar  för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.

Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.

Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.

... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.


Media: DN,   SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DNLR

17 kommentarer:

  1. Kära Helena, än en gång sammanfattar du hela problematiken i en formulering:

    "En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt"

    Vi behöver agera tillsammans, vi behöver hålla varandra om ryggen och veta att någon håller oss om ryggen. Vi behöver ha lika tydliga och inövade rutiner vid mobbning, bråk, trakasserier etc som vi har vid brandlarm.

    Enade vi stå, söndrade vi falla.

    /Morrica

    SvaraRadera
  2. Det händer ju även att det är föräldrar som uttalar hoten och att rektor då tonar ned och uppmanar läraren att inte anmäla...

    SvaraRadera
  3. Morrica, precis så är det. Vi måste bli mer kollegiala, vi behöver rektorer som backar upp oss och huvudmän som backar upp dem. Det måste löna sig att göra rätt.

    SvaraRadera
  4. Anonym, visst är det så. Föräldrarnas förändrade roll och påverkan förtjänar ett helt eget blogginlägg och bra mycket mer medieuppmärksamhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ser jag fram emot:) Håller med om att det förtjänar större uppmärksamhet!
      /Karin

      Radera
  5. Dagens oacceptabla skolsituation har inte uppstått plötsligt utan har utvecklats gradvis... mha de små stegens tyranni. Den som inte stämmer i bäcken får inte sällan försöka dämma i den brusande älven. Vilket är mycket svårare... och kanske t.o.m. omöjligt.

    I den traditionella familjen så är fadern den gränssättande och modern den tillåtande.

    8 av 10 grundskollärare är kvinnor. Kan det ha bidragit (obs bidragit) till att dagens situation har kunnat utvecklats peu om peu?

    Är den kvinnodominerade, svenska skolan möjligen mer tillåtande (och mindre gränssättande) än vad en skola med en jämnare könsfördelning bland personalen skulle ha varit?

    Även om det är "olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa", så är det ändå svårt att förstå varför en skolas lärarkollegium i praktiken accepterar en arbetsmiljö med mordhot och våld som frekventa inslag. Och varför står man ensam, om man ingriper? Är arbetslösheten rel. stor bland lärare? (Det passiviserar ju lärarkåren om de vet, att de vore lätta att ersätta.)

    (Det skulle iofs inte förvåna mig om könsfördelningen bland lärarna är täml. likadan i Finland... men problemen f'låt utmaningarna för lärarna är ju mindre i Finland bl.a. pga en helt annan demografi inom elevpopulationen.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna, jag tror att kvinnodominansen är en faktor. Men bara en bland många. Konkurrensen är en ännu viktigare sådan. Det är den som har gjort föräldrar och elever till kunder. Till det får vi lägga en minskad respekt för auktoriteter i hela samhället, lärarnas låga status, många arbetsuppgifter, brist på resultatkontroll. Vet inte om arbetslösheten är hög bland lärare, men lärare har hittills gått att ersätta med vem som helst från gatan så det har gällt att sitta tyst i bänken.

      Radera
  6. Ursäkta om jag tar upp något helt annat i denna tråd! Skulle bara vilja höra med dig Helena som, vad jag förstår, arbetar på högstadiet. Jag jobbar på gymnasiet och en trend vi tycker oss se, åtminstone på min skola, är dels att eleverna blir mycket förvånade om de måste prestera något på plats i form av examination. Är det så att det mesta är i form av inlämningsuppgifter på högstadiet? Det andra är att elever vill ha längre och längre tid till saker. De verkar vana vid att få bearbeta saker i all oändlighet. Inser att du inte kan ge ett svar "så här är det på höstadiet" men det skulle vara intressant att höra om du känner igen detta. /Karin

    SvaraRadera
  7. Karin, mer inlämningsuppgifter på högstadiet? Det borde vara färre, för ansvaret ska växa med ökad mognad och ålder. Men vi har ju friskolor som jobbar så gott som helt enligt konceptet handledning och självstudier. Sådana uppgifter är dessutom ett sätt att hålla nere arbetsbelastningen för läraren så de är antagligen frekventa i hela skolsystemet. Allra helst sådana med muntlig uppföljning. Först arbetar eleverna självständigt i fyra veckor och sedan redovisar de i fyra veckor och du sitter där och lyssnar och bedömer under lektionstid.

    Jag använder själv sådana högst sparsmakat - och inte alls för betyg och bedömning.

    SvaraRadera
  8. Helena, efter att ha läst ditt inlägg blir jag chockerad och mycket nedstämd. Men DN-artiklarna om bl.a. hot i skolan mot lärare var hemska, och dom tycks vila på stadig grund. Så så illa som du beskrivit situationen ovan, kan det säkert vara.
    Ett sjukt skolsystem. Jag tror att det håller på att bryta samman, många tecken tyder på det. Hur kunde man avskaffa lärarnas auktoritet, det där jämlikhetstänkandet leder ju bara till att samhället brakar ihop till slut....!!
    Slapphet, curlande, resultat som faller som en sten, förakt mot lärare, hot från elever och deras föräldrar: gräsligt alltihop!!!

    SvaraRadera
  9. Det mest katastrofala som man från vänsterradikalt håll har gjort är att skjuta lärarnas auktoritet i sank. Vuxenvärlden har till stora delar abdikerat, ekvationen med ständigt ökande resursbehov och mindre pengar i skolan håller inte.
    Det mest sorgliga av allt: för kanske tio år sedan tänkte jag; "Vi går mot svåra tider i skolväsendet, det kan gå illa!". Jag hade fel; vi går mot en otrolig nationell kunskapskatastrof, med oöverblickbara konsekvenser.

    SvaraRadera
  10. Anonym, vi har ett sjukt skolsystem och de åtgärder som hittills satts in kan lindra vissa symptom, men inte leda till tillfrisknande. Ska vi få en bra skola måste vi först säkerställa likvärdigheten och återge lärarkåren auktoritet, stöd och inflytande över sin ytkesutövning.
    i den svenska skolan kan det vara väldiga skillnader mellan skolor. Det finns lärare som inte känner igen sig alls i den verklighet som beskrivs i DN-artiklarna och i mitt inlägg, det finns andra som ser betydligt värre saker. På skolorna har vi fått bättre verktyg i och med den nya skollagen. Frågan är bara hur de används? En annan fråga är vad huvudmännen gör när man på skolan har uttömt sina möjligheter?

    SvaraRadera
  11. Anonym, vi har bara börjat skörda vad vi har sått i den svenska skolan. Därför känner också jag pessimism och oro inför framtiden.

    SvaraRadera
  12. Helena, du kan tyvärr ha helt rätt i att vi "bara börjat skörda vad vi sått i den svenska skolan". Jag ser flera extremt oroväckande framtidsscenarion som jag verkligen inte hoppas besannas. Men hur menar du när du skriver så, hur tror du "sådden" kan fortsätta?

    SvaraRadera
  13. Jag ser för min del en mycket oroande brist på bildning och ansvarskänsla i debatten om den svenska skolans nedgång och fall. Är rädd för att utvecklingen mot avgrunden inte går att stoppa, eftersom skadeverkningarna är för stora; 1968-rörelsens tolkningspriviliegium, en del avarter inom friskolebranschen, avsmaken mot kunskap och lärdom.

    SvaraRadera
  14. Anonym, likvärdigheten behöver blir ett verkligt och övergripande mål, resultaten behöver följas upp systematiskt och oberoende, läraryrket behöver återupprättas - frihet, ansvar, samarbete lärare emellan. Men precis som du skriver har vi också ett samhällsproblem i ointresse för bildning, snäv nyttofokus och brist på ansvarstagande - hos vissa elever, hos vissa föräldrar, hos vissa lärare och hos vissa politiker och skolledare. Men framför allt vänder jag mig mot att staten inte tar sitt ansvar. Att alla barn får en god utbildning är ett gemensamt ansvar inte ett individuellt sådant.

    SvaraRadera