torsdag 20 februari 2014

Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 
Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.
Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.


Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: 

15 kommentarer:

  1. Inte har de lyssnat eller förstått vad dels Lewin sa i sin utredning eller för den delen vad OECD sa i tisdagens seminarie hos utbildningsutskottet. Tråkigt. Undrar om vi någonsin får politiker i detta land som låter bli att använda skolan som sin ideologiska plattform. Mer pengar kommer aldrig att lösa skolans problem lika lite som bara resultatstyrning utan koppling till mål.

    När vi får en skola som i verkligheten förbättrar sig i små steg utifrån satta mål kan en resultatstyrning bli verkningsfull. Allt annat är dömt att misslyckas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka ord, Plura. Skriver under vartenda ett.

      Radera
  2. Den vision du målar upp i sista stycket är klart åtråvärd. Du kan ju det politiska livet inifrån, Helena. Jag hoppas verkligen inte det svenska pol. landskapet liknar "House of Cards", men "Borgen" kanske? High-stakes är bara förnamnet.

    SvaraRadera
  3. http://www.expressen.se/debatt/sluta-hyckla-s-och-ms-skolpolitik-ar-lika/

    SvaraRadera
  4. Utmärkt länk Henrik. :) Den artikeln illustrerar verkligen prolbemet - precis som den S-artikel Tobé angriper.

    SvaraRadera
  5. Vill bara flika in, angående fjärde stycket, att "självrannsakan och tal om delat ansvar" kom Jan Björklund med på presskonferensen redan samma dag som PISA presenterades.

    SvaraRadera
  6. Björn, mycket sades de där första dagarna - bland annat det här:"PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla,"

    SvaraRadera
  7. Asch en stor lång kommentar slukades och försvann. Nu blir det bara bra skrivet Helena.

    SvaraRadera
  8. Så retligt, Jan. :( Been there, done that. Tack för uppskattande ord.

    SvaraRadera
  9. Louise Cronstedt Gureniuslördag 22 februari 2014 16:37:00 CET

    Bravo Helena! Beundrar din skärpa!

    SvaraRadera
  10. Det fanns en bred överenskommelse ifråga om GY 2007. Den körde Björlund över så det visslade om det. I stället kom Gy 2011 som var ofinansierad. Det skulle gå att genomföra denna reform i befintlig budgetram. När det sedan blev kaos fick regeringen skrämselhicka och pumpade in lite extra medel,. Dock alldeles för sent. Så detta evinnerliga tjat om prov som ska rättas och dubbelrättas och trippelrättas. ta och diskutera i och kring kunskapen i stället. Skriftliga prov är kanske inte det optimala och ju fler som ska sitta och rätta efter mallar desto svårare blir det att göra rätt.

    Svensk skola behöver lugn och ro inget annat för närvarande. Ena dagen ska det göras åtgärdsprogram nästa inte eller skulle man?

    Studerar andra länders kolsystem och de som lyckas bra i Pisa (vilket egentligen inte är ett jättebra mätinstrument gör de på lite olika sätt. man kan inte låta bli att titta på Finland som ändock är ett nordiskt land. Inga stora skolreformer, inga karriärlärare eller förstelärare, undervisningstid 14 timmar i veckan snittat för en ämneslärare, färre prov men i vissa delar större än i Sverige, ingen skolinspektion, kommunalt driven skola utifrån statliga direktiv, inga prestationslöner, alla lärare har Fil.mag i grunden. plus en hel del andra intressanta saker som vare sig Levin eller OECD tog upp eller så tyckte de tvärt om.

    Den svenska lärarkåren är ständigt utsatt för beskjutning från alla håll Får inte den svenska skolan den status den skulle kunna ha så kommer inga att söka till lärarutbildningen. Men det kräver helt andra omdaningar än fler prov och en legitimation samt en lärarutbildning som är homogen och där antalet sökande ska vara 10 per plats inte 0,1. Men det kostar och frågan är om man i gemen är villig att skjuta till de 30 - 40 miljarder det här kräver. Jag är tyvärr mycket skeptisk,,,

    Gudskelov så har jag slutat inom läraryrket men lider med mina tidigare kollegor som måste stanna kvar.

    SvaraRadera
  11. Ingemar, jag håller inte med om det är läge att sitta på händerna. Däremot önskar jag mig mindre justeringar i dialog med lärarkåren, justeringar som fortlöpande utvärderas. När det gäller prov - det är de viktigaste förmågorna och färdigheterna som ska prövas, inte sådant som är lätt mätbart. Läsförståelse, kommunikationsförmåga, analys, problemlösning och dylikt. En sådan kontroll är en slags garanti för eleven att undervisningen hållit tillräcklig nivå och kvalitet, att de egna insatserna räckt till, att det finns täckning för betygen och förutsättningar att lyckas på högskolan eller arbetsmarknaden.

    SvaraRadera
  12. http://birkebo.blogspot.se/2014/02/ordning-och-reda-i-klassrummet.html

    SvaraRadera