Vuxna mer i behov av auktoritet än barn?

Det finns en märklig paradox i det svenska samhället. Myndigheterna misstror de vuxna medborgarna och intar en auktoritär hållning i många olika frågor. Men när det gäller skolan och barnuppfostran har vi tvärtom ett nästan abdikerat vuxenansvar.
Alla som har körkort vet att det är förbjudet att överskrida hastighetsgränserna. Alla vet också att man riskerar sitt eget och andra människors liv när man gör det. För att människor inte ska bryta mot reglerna har vi höga böter, ett land översållat av övervakningskameror, razzior, körkortsindragning.
Alla som går i skolan vet att man inte får prata om annat under lektionerna. Att man inte får kalla varandra för jävla tjockis, att man inte får knuffa omkull någon på skolgården, att man inte får smita före i matkön. Men så fort det är tal om sanktioner när elever gör något av det här då är man auktoritär. Eleverna skall talas till rätta, fås att förstå vad de har gjort fel. Det är förstås inget fel på det så länge det fungerar, precis som det är viktigt att informera om orsakerna till hastighetsbegränsningar för att få en allmän acceptans för de lagar och regler som finns. Men det är inte hälften så effektivt som negativa konsekvenser på oönskade handlingar. Smiter man i matkön, åker fast var tionde gång och då bara blir uppmanad att ställa sig längst bak lönar det sig fortfarande bäst att fortsätta med det negativa beteendet. Om man pratar på lektionerna och får tillsägelser var tionde gång fortsätter man antagligen även med det beteendet. Är det drömmen om det goda och oskyldiga barnet som ligger bakom? I så fall är det dags att vi lämnar den vanföreställningen bakom oss. Vi är födda grymma och själviska. Med åren blir de flesta av oss bättre på att beakta andras behov och på att kontrollera våra grymma och själviska impulser.