Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)

Språklärare - ett framtidsyrke?

Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.

När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre  arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.

Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.

Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt  mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”

Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.

Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar. 

... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.

Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.

Missa inte "Den övervakade skolan"

I går tittade jag på första avsnittet av ”Educating Essex”, eller, som det av någon outgrundlig anledning heter på svenska, ”Den övervakade skolan”. När Morrica skrev om det här programmet för andra gången tyckte jag nämligen att det var dags. Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ett program med ett namn som låter som kritik i sig. Något bra mycket mindre underhållande och inspirerande, det är i varje fall helt klart.

Educating Essex påminner en del om första säsongen av Klass 9 A och erbjuder en skarp kontrast mot säsong två av den serien och mot Världens bästa skitskola, två program som vältrade sig i tillkortakommanden och misslyckanden. Här har man istället valt ut en prisbelönad skola och lagt fokus vid en uppskattad, karismatisk och humoristisk biträdande rektor. Genom att installera mängder av kameror istället för att ha ett kamerateam på plats har man också lyckats få en riktig ”fly on the wall” känsla.

Jag tittar på programmet och tänker vad avslappnade och glada lärarna verkar. Så kul de har på sina möten och så bra de samarbetar. Det var också ovant att se en rektor och en biträdande rektor som är så hands-on. Som tar konflikter, svåra samtal och som samarbetar med lärarna i det dagliga. Programmets klimax är när en elev anklagar biträdande rektorn för att ha tagit henne hårt i armen då hon vägrade ta av sig sin huvtröja. Detta efter att hon svurit åt honom och därför blivit hemskickad. En kollega hanterar mamman på telefon, berättar att  Mr Drew nekar till anklagelsen och hälsar att han varit på minst en meters avstånd från henne hela tiden. Rektorn kallar in flickan, ber henne förklara precis vad som hänt och var. Han förklarar att han tar allvarligt på hennes anklagelser, att han är ansvarig för hennes säkerhet och att lärare som inte kan behärska sig och gör fysiska utspel mot elever måste lämna sina uppdrag med omedelbar verkan. Han påminner också om att de har övervakningskameror och att det alltså är möjligt att ta reda på precis vad som har hänt. På så vis ger han henne en möjlighet att backa. En möjlighet hon inte utnyttjar.
Med hjälp av filmmaterialet går det att etablera att flickan ljugit och att Drew aldrig varit i närheten av henne. Flickan får omedelbart en ordentlig utskällning och blir relegerad resten av terminen (oklart hur länge, men antagligen några dagar).

I Sverige hade det för det första varit otänkbart att vara så avfärdande mot föräldern. Föräldrar är kunder här. Dem ska man till varje pris hålla sig väl med. En svensk rektor hade helt säkert också fått det här på sitt bord. Antagligen hade läraren blivit inkallad först och  utsatt för grillning snarare än stöd. Här får vi inte ha den typen av kameraövervakning, så ord hade stått mot ord. Möten hade följts av möten, utsagor av utsagor. Antagligen skulle den stackars läraren ha fått spendera många timmar i olustiga möten. Stämningen i klassen skulle antagligen ha blivit bekymmersam med olika partier tagna. Till och med om det hade funnits vittnen skulle man säkert ha slätat över flickans handling.

Men vem gagnas av vår tandlöshet? Att komma med falska anklagelser är oerhört allvarligt och inte alls något som är ovanligt i skolans värld. Man kan anta att en elev som gör det i en såpass oträngd situation inte gör det för första gången och heller inte för sista. Liv blir ödelagda av sådant. Om ingen sätter stopp för det, vill säga.

Klockan åtta sänds del 2 av den här serien.  Här är länken till en artikel med brittiska reaktioner på programmet. Intressant nog reagerar de över slapphet och bristande disciplin.

Bloggar: Henrik Birkebo har skrivit en bra sammanfattning med analys av del 1. Här är länken till Morricas första inlägg. 

Varning för bekväm forskning

I början av nittiotalet såg jag en dokumentär om manligt och kvinnligt. Det var första delen av en hel serie som visades på SVT. Hormoner, hjärnan, könen gicks igenom från alla möjliga aspekter. För att sammanfatta var det en dokumentär som visade på medfödda skillnader som påverkar sexualitet, beteende och könsidentitet. För mig var budskapet både ovälkommet och svårsmält. Jag ville inte att det skulle finnas mer än försumbara skillnader mellan män och kvinnor. Framför allt värjde jag mig mot den medföljande insikten - jag var själv en sexist. Jag tänkte på hur jag hade stoltserat med min brist på fåfänga och intresse för dockor och pyssel och hur jag sett ner på egenskaper som jag uppfattat som förlegat kvinnliga som moderlighet, omhändertagande, pysslighet och försiktighet. Mina egna mer manliga egenskaper höjde jag som exempel på modernitet och mod. När jag tittade på avsnittet om flickor med Turners syndrom, CAH och alla möjliga andra naturens nycker och variationer kände jag både skam och missnöje. Skam över min egen fördomsfullhet och självgodhet och missnöje över att vi i så hög grad är biologiska varelser styrda av gener och hormoner.
   Obekväma insikter som tvingar till nyttiga slutsatser. Där har vi det recept som styrt den mänskliga utvecklingen genom tiderna - ofta till högt personligt pris för den som först presenterar insikten.

Nu är vi så mitt uppe i vad Lars Pålsson Syll kallar "Den svenska forskningens Watergate." Forskningsrön som är så obekväma att forskare beläggs med munkavle.
   Jag har skrivit många blogginlägg om forskare som använder sin forskning för att stödja upp sina egna övertygelser och teser. Forskare som söker belägg för ett påstående, snarare än svar på en fråga. Forskare som slänger omkring sig procentsatser och påståenden utan att bemöda sig med belägg eller referenser.  Sådan forskning bekräftar det vi redan anser oss veta, det vi tycker borde vara sant. Etablissemanget nickar belåtet. Jorden är fortfarande platt.

Den omstridda SNS-rapporten ledde inte till några revolutionerande avslöjanden. Den främsta slutsatsen är den vi har blivit allt för vana vid i Sverige - det finns inte ett fullgott forskningsunderlag. Men till och med det är uppenbarligen att gå för långt i detta land där man kan välja att skriva in slutsatserna redan i forskningsdirektiven.  Sexköpslagsutredningen är antagligen det mest flagranta exemplet på det fenomenet.

Läs artikeln av Jonas Vlacos med flera på DN-debatt idag och läs också Lars P Syll: 1, 2, 3.  Hans kamp för forskning med integritet och transparens har pågått länge både i bloggen och i artiklar. Jonas Vlacos skriver också om det här i flera inlägg i Ekonomistas.

Klass 9 A - Ett slutomdöme

Ett jäkla tjat om Klass 9 A, finns det säkert de som tycker. Själv är jag innerligt tacksam att det har blivit en ordentlig debatt den här gången och framför allt för att både LR och enskilda lärare har deltagit med sådan kraft. Vi svenskar är ett farligt lydigt folk - något som blir väldigt tydligt i skolans värld där frälsningslärorna avlöser varandra och där vi är världsmästare på att ”bend over backwards”. Varje år är det något nytt modeord, någon lösning som ska frälsa skolan och lösa alla problem. Redan jakten på en patentlösning är absurd. Men det som är mest beklämmande är att problemformuleringar och lösningsförslag så sällan kommer från verksamma lärare. Det borde vara vi som lyfter problem och brister i den verksamhet där vi är de professionella. Det borde vara vi som experimenterar, forskar, utvärderar och utvecklar vårt yrke.

Serien Klass 9 A har fungerat som ytterligare en frälsningslära. Men det är viktigt att komma ihåg att vi lärare faktiskt har makt. Makt att protestera, makt att problematisera och makt att vägra följa skolprofeterna. Efter förra säsongen teg vi. Den här gången har vi protesterat. Och det känns väldigt väldigt bra.

Mitt slutomdöme om Klass 9 A finns i en andra Newsmill artikel som publicerades i går: ”Skolan måste ta sin krage och göra någonting”. Jag har också skrivit ett inlägg om Klass 9 A och deras speciella variant av lärarcoaching i Skolvärlden (finns i papperstidningen, men ännu inte på nätet).

En sak som inte rymdes i artikeln men som jag har reagerat över är det cyniska användandet av skolkare i del 2. Är målet att höja betygen i en klass är det självklart mest strategiskt att rikta in sig på en skolkare. Skolkare och hemmasittare har i allmänhet underkänt i alla ämnen, men när strecket står för bristande underlag kan det räcka med ett enda prov för att gå från - till MVG. Därför sprang Hammar Säfström just efter Amina i korridorerna, därför gav Stavros sina privatlektioner till henne och inte till Ludwig. Någon förklaring till varför Amina inte gick i skolan fick vi inte, däremot sa Hammar Säfström strängt att 9 underkända betyg, så ska det inte se ut för en tjej som Amina ”som har skalle”. Där lägger hon skulden på skolan och lärarna. Men ingenting indikerade att skulden för Aminas skolk låg på skolan.

Det fanns en liknande flicka i första säsongen. Tova. Där fick man veta mer om bakgrunden och den gången lades ingen skuld för skolket på skolan, men även den gången gjorde man en extra satsning på just den eleven. En elev som kanske med massivt arbete kan fås att gå från underkänt till godkänt ser inte alls lika bra ut i statistiken som en som går från 0 betyg till idel VG och MVG.

En lärare som hanterar sin klass på det sätt ”pedagogerna” hanterade Klass 9 A säsong 2 skulle göra sig skyldigt till tjänstefel och förtjäna en prick. Men problemet ligger inte bara i vem man väljer att ge huvuduppmärksamheten. Den största skadan ligger i de signaler den här typen av särbehandling ger till eleverna: "Some animals are more equal than others". Vad tjänar det till att stå i sin kateder och predika alla människors lika värde, tolerans och solidaritet så länge man så flagrant praktiserar motsatsen?

Media: Min första artikel på Newsmill, Mats Olssons artiklar på Newsmill 1, 2, Metta Fjelkner på Newsmill, artiklar i Skolvärlden: 1, 2, 3.

Bloggar: Mats i Tysta Tankar har varit en flitig Klass 9 A debattör: 1, 2, 3, 4, 5. Missa inte heller Max Entins karikatyrer: 1, 2, 3, 4, 5. Morrica skriver klokt som vanligt 1, 2, 3, metabolism.

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.

Allt är lärarnas fel 11

I min långa serie Allt är lärarnas fel har jag behandlat skit som har slängts på oss lärare från alla möjliga håll. Fokus för det här inlägget och för det nästa är lärarföraktet på SVT.

Innan jul ondgjorde sig en kollega över ett avsnitt av Skolfront. I söndags kväll tittade jag på programmet och därpå var det min tur att ligga sömnlös och vrida mig. Det handlade om lärarnas arbetstider. På ena sidan hade vi LR; en lärare som talade om misstroendevotum och om hur tråkigt det känns att ha en arbetsgivare som inte litar på att vi gör vårt jobb. På andra sidan hade vi en kommunpolitiker som försäkrade henne om att arbetsgivaren visst litar på oss och att det är av ren omsorg de vill ha oss i katedern hela dagarna. De vill nämligen kunna se till att vi inte jobbar för mycket.
Till det får man lägga en programledare som i olika tonarter undrar varför lärarna är så oresonliga och ett häpnadsväckande reportage där man närmast framställer oss lärare som skolkare och ögontjänare.

Oförskämt och fördomsfullt från redaktionen och kvalificerat skitsnack från både LR och SKL. Jag vill inte ha en arbetsgivare som litar på att jag gör mitt jobb utan en arbetsgivare som kontrollerar att jag gör det. ATT jag gör det och HUR VÄL jag gör det, inte hur länge det tar och var jag befinner mig. Och när det gäller att vi lärare jobbar för mycket... Det gör vi av yrkesstolthet, heder och kärlek till våra elever och vi missunnar kommunerna varje krona de spar in på vårt gratisarbete. Det är möjligt att SKL kan nöta ner både stoltheten, hedern och kärleken i lärarkåren, men vad finns det då för poäng med att vara kvar i yrket?

När det gäller LR representantens argumentation: Det räcker inte att klaga på att vår arbetsgivare inte litar på oss. Det ankommer faktiskt på oss lärare att tala om vad friheten är bra för. Vi behöver förklara vad som ingår i en lärares arbete, vad som krävs för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb, vad undervisning ger och tar och på vilka sätt vårt yrke faktiskt är ett kall. Att vara lärare är att ställa sig på en scen flera gånger varje dag, ibland framför en publik med ruttna ägg och tomater i bakfickan. Att vara en riktigt skicklig lärare kräver mycket. Moral, ett gott intellekt, humor och empati är några grundförutsättningar. Det krävs också kreativitet, flexibilitet, en hög grad av närvaro, tankemöda, problemlösning, passion för ämnet, ständiga ämnesuppdateringar, inläsning, materialsamlande ... jag vill påstå att många lärare är lärare hela tiden. Ständigt på jakt efter material och uppslag och ofta med någon elev eller något problem skvalpande omkring i bakhuvudet. Riktigt tydligt blir det här när man kommer hem från en fest och stöter på sina elever på bussen. En lärare kan inte vara på stan redlöst berusad, en lärare kan inte låta bli att ingripa om eleverna dricker, röker eller gör något annat olagligt eller olämpligt, hur mycket fritid det än är.
Jag tror att man måste vara lärare för att förstå hur fokuserad och närvarande man måste vara för att hålla en riktigt bra lektion och hur dränerad man kan känna sig efteråt. Vi har i allra högsta grad oss själva som arbetsredskap och det redskapet måste vi både vårda och stämma. Dagens viktigaste arbetstid kan vara en timmes promenad i skogen då man analyserar dagens lektioner och elevmöten. Arbete är också att plöja tonårsböcker, läsa tidningar på nätet, musiktopplistor, hålla koll på spel, chattrum, bloggar, allt som intresserar och engagerar våra elever. I min kvällslektyr det här läsåret har ingått Gärdefors Lusten att lära, den nya skollagen och Skolverkets rapport om kvalitetsfaktorer i skolan och jag har läst fler tonårsböcker än vuxenböcker.

För många lärare går intressen och jobb ihop och det gör att det inte är så farligt som det låter att jobba 45 timmars - och till och med femtio timmars veckor. Att läsa en bok med avsikt att använda den i undervisningen är arbete, men det är ofta en stimulerande arbetsuppgift. Jag kanske inte skulle ha läst Twilight, Cirque de Freaks och Stormbreaker om jag inte var språklärare och det handlade om högst angenäma läsbekantskaper. Att rätta uppsatser i soffan med en stor kopp te och litet Chopin i bakgrunden är arbete, men det är ett rätt behagligt och effektivt arbete. Att göra det vid sitt skrivbord, ständigt avbruten av telefoner som ringer, elever som knackar, kollegor som pratar är varken behagligt eller effektivt. Även i övrigt verkar man som lärare i en bullrig, stressig arbetsmiljö, med mängder av mänskliga möten där vi får hantera egna och andras konflikter, misslyckanden, missöden, förödmjukelser och tillkortakommanden. I den här vardagen måste vi kasta många förolämpningar och små vredesutbrott över axeln. För det är ju trots allt barn och tonåringar vi har att göra med.

Skolfront avslutades den gången med ett reportage om en skola där lärarna undervisar heltid och forskar halvtid. Forskningen bestod av att man undersöker och utvärderar sina arbetssätt, prövar nya metoder som man också undersöker och utvärderar. Tiden har man skapat genom att ta bort konfererande och andra mer nypåförda uppgifter. Hur ironiskt är inte det! Precis så har skickliga lärare alltid arbetat - åtminstone gjorde vi det medan möjligheten bjöds.
Först har man steg för steg tagit bort vårt utrymme att ha ett forskarperspektiv på vårt yrke genom att minska vår frihet och lägga på oss mängder av nya uppgifter och krav och nu tar man några steg baklänges och kallar det en nyskapande experimentskola.

Jag har själv varit med i ett avsnitt av Skolfront. Det var också ett allt-är-lärarnas fel avsnitt. Den gången handlade det om orättvisa betyg. Inslaget bröts med mig kippande efter andan efter att ord lagts i min mun - ord som aldrig skulle ha kunnat hamna där på något annat sätt och jag gick spottande och fräsande därifrån. Det avsnittet och det här är de enda jag sett av programserien (jag är för rädd om mitt blodtryck för att se fler) men något är definitivt på tok om vi har en UR-serie som misstänkliggöra lärare och späder på lärarföraktet.

Under våren har Skolfront sändningsuppehåll. Det tycker jag är bra. Jag tycker nämligen att de har mycket de behöver fundera över. Som till exempel vad de egentligen har för lärarsyn, vem programmen är till för och vilken effekt de har. När allt det myckna tänkandet är avklarat får de gärna höra av sig till mig. Jag har nämligen några förslag.

För mångkultur mot terrorism

Min artikel med den otympliga titeln "Expressens ledarsida har mycket att lära av SvD:s Per Gudmundsson" är mest läst, mest millad och mest kommenterad på Newsmill idag. Litet svårt att fatta varför vissa artiklar slår och andra inte. Uppenbarligen är det här ett ämne som engagerar.

I morse kunde man se en intressant soffdebatt med Mehmet Kaplan (miljöpartiet) och Per Gudmundsson (SVD). Länk här:
Kaplan vände sig mot kopplingen islam – terrorism. Gudmundsson invände att det lika litet finns en sådan koppling som mellan svenskar och svenska nynazister. En mycket bra poäng. Jag tycker dock att Gudmundsson övertolkar islams betydelse på andra ställen i programmet. Det är inte länge sedan Europa alstrade och härbergerade den ena terroristorganisationen efter den andra. IRA, ETA, Baader Meinhof, Röda Brigaderna. De svenska nynazisterna och Afa är moderna motsvarigheter som har mycket gemensamt med de islamistiska terroristerna. Vinsterna med att ansluta sig till en sådan grupp är rätt många. Istället för att föraktas får man förakta. Istället för att anpassa sig till andra kan man kräva att andra anpassar sig till en. Lägg till det känslan av att vara utvald, den nya familj man får i gruppen och berusningen i att vara fruktad och farlig, att kränka istället för att bli kränkt. Det är inte konstigt att så många unga dras till extremism. Till ungdomen hör att man uppfattar sig som jordens medelpunkt , som ett subjekt mitt bland en stor drös föraktliga objekt. Dessutom är det så mycket enklare och mer attraktivt med en svartvit värld. En värld där det är tydligt vilka som är goda och vilka som är onda.

Vissa debattörer kopplar den islamistiska terrorn till globaliseringen och de migrationsströmmar som följer med den. Personligen tror jag att kolonialtiden och den globala rasism som följde med den är en av de främsta orsakerna till både terrorn och andra motsättningar mellan öst och väst..
Jag har bott i flera före detta kolonier och besökt många fler. En sak jag har lärt mig är att kolonialtiden lämnat djupa ärr och sår i många länder och framför allt att efterdyningarna inte är förbi. När människor jublande bränner flaggor i Jakarta är det i traumat efter det förtrycket vi hittar en stor del av förklaringen. Det hat mot väst som vi ser har funnits där hela tiden, men varje gång det blossar upp blir vi förvånade. Som vid revolutionen i Iran och när Mugabe härjade runt som värst i Zimbabwe.

På ett sätt ger globaliseringen antagligen en grogrund för extremism. Jag tror nämligen att det underläge och det utanförskap man kan hamna i som invandrare kan ha en radikaliserande effekt – i synnerhet om det läggs på en färdigt existerande bitterhet och känsla av oförrätt. Men i längden kan det lika gärna vara så att just globaliseringen är boten. När vi lever sida vid sida finns det större chans att hatet och motsättningarna kan minska. Men förutsättningen för det är förstås att vi hanterar globaliseringen och vårt mångkulturella samhälle klokt. Det vill säga att vi alla beter oss som goda liberaler. :)



Media:Mustafa Cans artikel i SVD, SVD, SVD2, DN, Expressen, Aftonbladet, DN, SVD.
Bloggar: Zac's huvud på ett fat, den hälsosamme ekonomisten, Erik Svansbo, Fredrick Federley, Blogge Bloggelito, Gudmundsson, Trollans tankar om stort och smått, Aktiv demokrati, Absolute Banana.