Hur ska kunskapskrav och betygssystem se ut?

När det gäller engelska har flera lärare reagerat över att resultaten i färdigheterna kan sammanvägas i de nationella proven trots att den möjligheten inte längre finns vid betygssättning.  Argumentationen brukar landa i att NP konstruktörerna ska tänka om. Men är det verkligen rätt slutsats? För det första blir tyngden stor vid varje enskild färdighet på det viset, för det andra kan varje lärare räkna ut hur resultatet blir i varje färdighet i alla fall.  Men framför allt – är det rimligt att alla kunskapskrav ska vara uppnådda i varje ämne. Vad får det för konsekvenser i ett färdighetsämne som språk?

Jag är i skrivande stund på väg till Stockholm och Skolverket just för en diskussion om kunskapskrav och betygsskala. Diskussionen ska ta avstamp i en utförd och analyserad utvärdering och den ska utmynna i konkreta åtgärdsförslag. Jag är glad att en utvärdering är gjord, glad att åtgärder diskuteras och alldeles väldigt glad över att jag får delta i diskussionerna.

Vad är det då vi kommer att diskutera och vad vill jag föreslå? Ett tvistefrö är att alla kunskapskrav ska vara uppfyllda för ett bestämt betygssteg. I vissa ämnen kan det här eventuellt fungera som en sporre – tenta upp mellankrigstiden så får du A – men i språk är färdighetsutveckling ett långsiktigt projekt som går i ryck. Även när eleven gör allt rätt är det sällan möjligt att höja till exempel muntlig förmåga från C till A på några veckor. Här finns kostnader på flera plan. För det första leder det här till orättvisa betyg. En elev som har överträffat de flesta krav men som har en ojämn färdighetsprofil får ett lägre betyg än klasskamraten som generellt har lägre färdighetsnivå men jämnare mellan färdigheterna. Nästa problem är incitamenten och elevernas möjlighet att nå uppställda mål genom att arbeta för dem.  Med det nya systemet händer det för ofta att en elev som gjort tydliga framsteg stannar på samma betyg. Förbättringar i två eller tre färdigheter påverkar nämligen inte betyget om en eller två färdigheter släpar efter.  Sist men inte minst spelar personligheten in. En elev med tunghäfta eller med ovilja eller oförmåga att sätta sina tankar på pränt kan inte få ett högt betyg hur imponerande färdigheterna i övrigt än är.

Vi har alltså ett betygssystem som utgår ifrån svagheter snarare än styrkor och där den personliga läggningen kan få en avgörande betydelse för betygen.

Det jag önskar mig mest av allt är därför möjligheten att väga styrkor inom en färdighet mot svagheter inom en annan – möjligheten att ge ett betyg som ger rätt information och rätt incitament.

Jag har också invändningar mot de nya områden vi har fått att bedöma.  Jag tänker på strategier, på digital läsning och på de kraven på interkulturell kompetens. Min första invändning är att redan mängden krav på varje betygssteg försvårare en rättvisande bedömning och ökar vår arbetsbörda. Fyra färdigheter med olika hänsyn är redan det en hel del att utveckla och bedöma.

Min andra invändning är att vi här bedömer medel snarare än mål. Strategier fyller en viktig funktion i kommunikation över språk och kulturgränser. Men strategierna är ett medel, inte ett mål. De borde alltså ingå i vad vi lärare förväntas inkludera i undervisningen – det som bör bedömas är hur framgångsrikt eleverna kommunicerar.  Det är för övrigt rimligtvis så att behovet av strategier minskar med ökande språkkunskaper. Hur kan man då motivera att ha en betygsprogression för användandet av strategier?

Så till digital läsning. Först kan jag varmt rekommendera Skolverkets nya stödmaterial. Det finns utmärkta provuppgifter för varje stadium och också utförliga resonemang kring vad kravet står för och hur det ska tolkas. Men digital läsning är också det ett medel snarare än ett självändamål – åtminstone i språkämnena.  Digital läsning borde därför inte vara ett kunskapskrav på eleverna utan ett innehållskrav på lärare och huvudmän.

Det som upprör mig mest med det här kunskapskravet är att tillgången till IKT är så ojämnt fördelad i landet.  Vissa elever har en-till-en datorer, andra kan på sin höjd få en inbokad lektion i datasal någon gång per termin, med nätverk som bara tillåter det mest rudimentära arbete. Även i hemmen är tillgången till olika medier ojämnt fördelad. Kunskapskravet är inte bara orättvist mot eleverna utan även mot oss lärare. Det ingår knappast i vår kompetens att bedöma om en elev använder en digital källa för enkla eller för välgrundade förbättringar av ”egen framställning”. Faktum är att jag undrar vilken lärare som kan sätta ett rättvisande betyg på något så subjektivt och situationsberoende?

Ska digital läsning finnas i kunskapskraven borde det vara samma krav på alla kunskapssteg och vara formulerat så att det räcker att eleverna kan hitta och tillgodogöra sig relevant material – inte att de ska mata in det i sin egen produktion på ”relevant” sätt. När eleverna pratar och skriver ska de ha fokus på vad de vill ha sagt eller skrivet – inte på att pussla in något de hittat på nätet i kommunikationen.

Sist men inte minst har vi den interkulturella kompetensen – krav som ger många språklärare huvudvärk. Orsaken är att de nya kraven är både godtyckliga och svårbedömda. Kan man objektivt och rättvisande bedöma om en elev diskuterar översiktligt eller utförligt eller utförligt och nyanserat? … Eller för den delen huruvida en jämförelse med egna erfarenheter och kunskaper är enkel eller välutvecklad eller välutvecklad och nyanserad? Och företeelser? … Vad är en företeelse?

Hur mycket beror här på slumpen? På vilket område läraren valt som fokus? Stämningen i klassen? Examinationsformen? Sätts betyget på arbeten som gjorts hemma eller klippts från Wikipedia? Är det överhuvudtaget rimligt att bedöma elevernas personliga förhållande till det de lär sig snarare än vad de lär sig? Vore det inte bättre att med utgångspunkt i elevernas intressen och tidigare kunskaper och lärarens kunskapsområden sträva efter att eleverna får en så rik kunskap om och ett så stort intresse för omvärlden som möjligt?

Igen ger Skolverkets kommentarsmaterial klarhet. Det visar sig nämligen att det även här är undervisningen man vill styra: ”Syftet att sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, livsvillkor och intressen betyder att eleverna ska få reflektera över skillnader 
och likheter mellan egna erfarenheter och företeelser i och på områden där engelska används. Forskning om lärande visar att det är viktigt att undervisningen knyts till elevernas förkunskaper, erfarenheter och behov. Man brukar tala om elevens förförståelse. På så vis skapas meningsfulla och funktionella sammanhang.”

Kunskapskraven i interkulturell kompetens är sålunda inte heller de ett verkligt mål utan ett medel för att öka elevernas motivation och undervisningens effektivitet. Inte nog med det – på köpet vill kursplaneförfattarna få med den övergripande läroplanens värdegrundsmål:

”Genom att eleverna får veta mer om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella före- teelser i olika delar av världen där engelska används, får de möjlighet att reflektera över likheter och skillnader i språkområdena, utan att för den skull direkt värdera dem. På det sättet finns det en central koppling mellan värdegrundsfrågor och undervisningen i engelska.”

Den övergripande läroplanen bör vara levande för alla lärare. Men det är helt oacceptabelt att den påverkar kunskapskraven i språk – dessutom på ett sätt som leder till orättvis och godtycklig bedömning och antagligen också till ökade fördomar. För när eleverna får klart för sig att de blir bedömda på sin förmåga att jämföra och relatera till egna kunskaper – ja då sätter de igång och värderar. Visst kan resultatet bli ökad tolerans och förståelse för kulturella likheter och skillnader, men det kan också bli intolerans och minskad förståelse. Det egna samhället är ju trots allt den måttstock allt annat mäts efter.

Betyg i engelska ska sättas på färdigheter och kunskaper i engelska. Färdigheter som som vägs mot varandra i en samlad bedömning. Ska något annat vägas in i betyget räcker det fint att det finns som krav för betyget E. 

Hoppas mycket på morgondagen. Fortsättning följer. 

Läxduellen - Director’s cut 2 Forskningen

Det hänvisas stup i kvarten till forskning i diskussioner om läxor.  Ett vanligt påstående är att vi lärare inte ska tycka en massa utan istället rätta oss efter forskningen.

På mig reser sig nackhåren när någon uppmanar mig att rätta mig efter forskning. Jag intresserar mig för forskning och jag är villig att testa det mesta, men det jag rättar mig efter är det facit jag får varje lektion, varje dag i mitt klassrum. Lär sig och utvecklas eleverna, ökar motivationen, är de delaktiga, tar de mer och mer ansvar?

Jag är inte heller i övrigt säker på att referenserna till forskning leder rätt. Dels för att det är ett svårbeforskat och glesbeforskat område, dels för att läxor handlar om mer än kunskapsresultat. Men som sagt, även för att jag inte ser poängen med att väga ett redskap lärare redan kan välja eller förkasta mot forskning. Varför slåss för begränsat handlingsutrymme, för ett verktyg mindre i verktygslådan? 

Helt oberoende av poängen med forskningsreferenser blev jag rätt ställd när jag googlade de fem forskare Pernilla Alm hänvisar till som stöd för sitt läxmotstånd. Den enda av dem som inte lyfter värdet av och nyttan med läxor är Lucas Gottzén. Det är inte så konstigt. Hans forskning handlar inte om skola utan om socialt arbete. Lucas Gottzén har beforskat våld i nära relationer, genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Läxor har han kommit in på i en studie vid namn ”Föräldraskap som norm och praktik”. Läser man artikeln handlar det även här mycket om könsroller och faderskap. I de 8 familjer han studerar är läxor en vanlig källa till bråk, men som sagt – inte ämnet för studien. 

Så till de övriga fyra. Låt oss granska ett av Pernilla Alms påståenden: ”Vi vet att läxor har låg eller ingen effekt på inlärningen upp till årskurs fem.” Ingen av de forskare Pernilla Alm anger har påstått att läxor inte har någon effekt upp till årskurs fem. Samtliga konstaterar att den positiva effekten av läxor är minst för de yngsta eleverna och ökar med stigande ålder.

En första undran – vad är det som är konstigt med det? Det är naturligt att effekten är lägre hos små barn. Läxmängden och svårigheten ökar med elevernas ålder. På lågstadiet kan 10 minuter av lättsam karaktär vara lagom. På gymnasiet kan det röra sig om 2 - 3 timmar intensiva studier.  Det säger sig självt att 10 minuter om dagen inte har någon jätteeffekt på kunskapsresultaten. Men eleverna får mer än kunskapsträning. De tränar förmågan att lära på egen hand, ansvarstagande, förmågan att skjuta upp belöningar och de får se att arbete ger utdelning, att den som tränar mer kan mer. Det är heller ingen vinnande strategi att gå från inga läxor till två timmar läxor utan något däremellan. Läxvana och studievana måste byggas upp gradvis.

Först ut bland Pernilla Alms fyra utländska forskare är Harris Cooper, forskaren bakom en stor metastudie på läxforskning. Jag citerar från hemsidan:”Duke University researchers have reviewed more than 60 research studies on homework between 1987 and 2003 and concluded that homework does have a positive effect on student achievement.”

Här är något av vad Harris Cooper har att säga om läxor för yngre barn: ”Cooper said the research is consistent with the "10-minute rule" suggesting the optimum amount of homework that teachers ought to assign. The "10-minute rule," Cooper said, is a commonly accepted practice in which teachers add 10 minutes of homework as students progress one grade. In other words, a fourth-grader would be assigned 40 minutes of homework a night, while a high school senior would be assigned about two hours. For upper high school students, after about two hours' worth, more homework was not associated with higher achievement.

The authors suggest a number of reasons why older students benefit more from homework than younger students. First, the authors note, younger children are less able than older children to tune out distractions in their environment. Younger children also have less effective study habits.

But the reason also could have to do with why elementary teachers assign homework. Perhaps it is used more often to help young students develop better time management and study skills, not to immediately affect their achievement in particular subject areas.

"Kids burn out," Cooper said. "The bottom line really is all kids should be doing homework, but the amount and type should vary according to their developmental level and home circumstances. Homework for young students should be short, lead to success without much struggle, occasionally involve parents and, when possible, use out-of-school activities that kids enjoy, such as their sports teams or high-interest reading."

Här är länken till en sammanfattning av Duke-studien: och här till hela rapporten: https://larrycuban.files.wordpress.com/2011/06/review-of-educational-research-2006-cooper-1-62.pdf

Rapporten är mycket läsvärd. Det här är forskning av bästa slag. Nykter, saklig forskning med massor av referenser, där många frågor förblir obesvarade.  Jag har tidigare lyft Jonas Vlachos och Anders Jönsson som exempel på svenska forskare av detta slag. Anna-Karin Wyndhamn förtjänar också sådant omnämnande.

De två följande forskarna, Marzano och Pickering, är starka försvarare av läxan. De ger många handfasta råd kring hur läxor fungerar bäst. Det här säger de två om läxfritt: ”If a district or school discards homework all together it will be throwing away a powerful instituional tool” Här är länken till deras artikel: ”The case for and against homework”. 

John Hattie då, sist ut bland Pernilla Alms forskare men i Sverige verkligen inte minst. Här har jag sådan tur att Nicklas Myhrbjörk skrev om just Hattie och läxor i en kommentar i Johan Kants blogg. Jag citerar:

”Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):

Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20

Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.

Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.

I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).

Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64

Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…

En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)”

Tack för att du hade gjort den läxan, Nicklas. En läxa mindre för lilla mig. :)

Nu när de fem forskare Pernilla Alm namngav är hanterade kan vi ta oss en titt på några fler. Den främsta internationella läxkritikern är en amerikansk författare – inte forskare – vid namn Alfie Kohn. Han är motståndare inte bara till läxor utan även till betyg och prov. Här är länken till hans hemsida: http://www.alfiekohn.org/

Det är många forskare som har ifrågasatt Alfie Kohn, bland annat just Harris Cooper. Den britiska kognitionsforskaren Dan Willingham har skrivit den i mitt tycke bästa uppgörelsen: Alfie Kohn is bad for you and dangerous for yourchildren. 

I min artikel tog jag upp en stor brittisk studie som dels är betydligt färskare än de övriga jag har behandlat här, dels har fokus på vad elever uppger att de verkligen gör i läxväg, till skillnad från vad lärare delar ut. Här är länken till den artikeln:  http://www.theguardian.com/education/2012/mar/29/homework-linked-better-school-results.

Och till  information om studien på Oxfords Universitets hemsida: http://www.education.ox.ac.uk/about-us/study-emphasises-value-of-doing-homework/

I min artikel nämner jag också Finlands utvärderingssystem. Eftersom Finland har två nationalspråk finns en hel del information även på svenska. Här är en stor och färsk rapport om matematik, en rapport som illustrerar varför PISA-resultaten aldrig kommer som samma överraskning i Finland som i Sverige: http://www.kommunerna.net/sv/databanker/evenemang/material/2013/rektorsdagar/Documents/24.10.80.Kristian%20Smedlund_UBSutv%C3%A4rderingar_matematik.pdf

De finska ämnesvisa utvärderingarna visar stark effekt av läxläsning – med ett undantag – engelska. Här är andelen språkbad på fritiden en betydligt större framgångsfaktor än läxläsning. Varför det inte innebär att man ska strunta i läxor i engelska tar jag upp i nästa blogginlägg.

Efter denna långa översyn av läxforskningsläget vill jag lyfta det problematiska med den här typen av forskning. Jag tog redan upp det här med överdrivna slutsatser av att läxor har mindre effekt på studieresultaten hos yngre elever än hos äldre. Vanan att lära sig på egen hand måste tränas upp och befästas genom god återkoppling. Den är inget vi föds med. De barn som växer upp i en intellektuellt berikad miljö har emellertid påbörjat träningen långt före skolan och har därför ett försprång både när det gäller kunskap och metodik. Det försprånget behöver vi använda som en hävstång för att lyfta alla elever. Vi får inte tillåta det att skapa känslor av överlägsenhet och underlägsenhet.

Ett annat problem med läxforskning är det osäkra underlaget. Vi kan inte jämföra mellan länder, eller orter med läxor och andra utan för det finns inga utan.  Studierna handlar om mycket eller litet tid på läxor – inte om läxor eller inga läxor.

I Sverige har vi det omvända problemet. Här har eleverna få läxor och skillnaderna är stora mellan skolor. Av mina tre barn var det ett barn som hade läxor på lågstadiet, de två andra hade inga. På mellanstadiet var det igen ett barn som hade läxor och två som inte hade några – men det handlade inte om samma barn. Ser jag på mina elever (Sollentuna, Upplands-Väsby, Märsta, Hallstavik, Gimo, Uppsala, Norrköping, Valdemarsvik) uppfattar jag att eleverna har fått mindre och mindre läxor och att läxor framför allt ges på gymnasiet. 

Vad händer då med den elev som inte har tränat upp någon läxvana under sin skolgång och så får två timmar om dagen på gymnasiet? En läxbörda som för övrigt bara ger cirka 30 timmars arbetsvecka. Vad händer på högskolan?

Om en skola går från enstaka läxor utan förankring, syfte och mål till inga läxor – vad finns det då att utvärdera och beforska? 

I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan­ Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.

Jag avslutar del två av läxduellen – Director’s Cut med en fråga. När mina elever misslyckas med att klara kunskapskraven, eller med att nå sina egna mål relaterar jag alltid det till deras arbetsinsats. Har de skött läxorna, använt lektionstiden, ökat svårighetsgraden på sin läsning, ägnat mer av sin fritid åt engelska, tittat på franska filmer, använt de språkappar jag rekommenderar.  Vad säger man till en elev som inte når målen i en läxfri skola?`Tyvärr min undervisning håller inte/ tyvärr, du måste ha sovit bort lektionerna / tyvärr du är inte tillräckligt begåvad?

I mina ögon är det viktigaste skälet till att läxor behövs att det så tydligt etablerar elevens makt över sin egen inlärning. Vill jag så kan jag. Vill jag så vet jag hur man gör. För sanningen är ju faktiskt den att har vi fått redskapen och träningen kan vi lära oss nästan vad som helst på egen hand. Jag lärde mig att navigera och sköta en amatörradio på egen hand, min son har lärt sig spela piano på egen hand och mina föräldrar lärde sig turkiska på egen hand. Men så har vi också alla både haft och gjort en och annan läxa…

Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,

Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 

Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.

Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: