Världens Bästa Skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

… Världens Bästa Skitskola var det…

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

Så från elever till politiker.

Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”

Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 

Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 

Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.

Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.

Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 

Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.

Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: 

Björklund och Fridolin i destruktiv debatt

Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för  litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...

MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.

Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.

Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.

(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )

När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.

Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.

Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.

Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.

Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan. 

Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.

Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.

 Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.

Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.

Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.

.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.