Björklund i Agenda

I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.

Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?

För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen:  Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?

Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?

Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.

Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.

Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.

I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier.  I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
 Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.

  Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.

Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.

Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller  med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?

Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.

Debatt med bröstttoner

I gårdagens valdebatt gick alla tre röd-gröna partiledare ut med tre uppenbart förbestämda grepp: Att nicka ivrigt instämmande åt varandras yttrande, att upprepa att alliansen har sänkt skatten för de rika och att dra de snyfthistorier som lägligt har publicerats i kvällspressen.
Det finns folk som hamnar i kläm i vårt samhälle. Men det har det alltid funnits. Några har säkert tillkommit med sjukförsäkringsreformen, andra har försvunnit. Självklart ska sjuka människor vara sjukskrivna, men lika självklart borde det vara att inte arbetsföra människor blir förtidspensionerade och att samhället är inriktat på att hjälpa folk tillbaka upp på banan snarare än att sortera in dem i en slaskhink.
I en valdebatt vill jag veta två saker: Vad ser man för problem och vad avser man att göra åt dem. Att försöka framställa motparten som de onda som vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare är bara populistiskt och omoraliskt.

Media: SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, Expressen, SVD, SVD.

Bloggar: Mina Moderata Karameller citerar lagen, Seved Monke, Soldatmamma delar min indignation, Nora4you har ett mycket läsvärt inlägg, Rasmus Jonlund, Annika Beijbom, Carina Boberg, Erik Svansbo, Per Altenberg, Mark Klamberg, Jah Hollis, Björn om skola och utbildning, Hanna Wagenius, Franksblogg, Hans Åberg, Runos blogg.

Softball eller hardball för våra studenter?

Björklund aviserar en höjning av lånedelen av studiemedlen. Där tycker jag alliansen är helt rätt ute. Man ska inte vara tvungen att ta ett extraknäck för att klara sig och man ska inte behöva vända på varje slant medan man pluggar. De röd-gröna vill istället höja bidragsdelen. Men det är inte att studera som ska vara lönsamt utan att ha studerat. Eller rättare sagt att ställa sin examen till arbetsmarknadens förfogande.

När jag pluggade var studielivet väldigt attraktivt, betydligt mer attraktivt än många akademiska yrken. Så var också studentkorridorerna på Frescati fulla av övervintrare. Folk som skrev poesi på servetterna på lunchrestaurangen och läste sådant som vanligt folk inte ens visste existerade. Inte alls ovanligt att man valde att lägga en doktorsexamen på föregående. Det var helt enkelt trevligare att plugga än att arbeta och skillnaden i levnadsstandard mellan studielivet och arbetslivet inte tillräcklig för att ge den där sparken ut. Ju högre studieskulden tornade sig desto mindre lockande blev det dessutom att börja betala av på den. Många hade ju också studerat sig bort från arbetsmarknaden snarare än mot den.
En slags förlöpare till miljöpartiets medborgarlön.

Det var ett urbota korkat system och det vore ett stort misstag att låta de röd-gröna föra oss tillbaka i den riktningen. Att studera är att göra en investering i sin egen och landets framtid. Det behöver finnas ett element av egen risk och kostnad för att investeringen ska bli klokt placerad och bevakad. Dessutom betalar den som studerar bara en del av kostnaden för studierna. Resten betalar alla vi andra. Vi förtjänar att få igen våra investeringar genom att studenterna själva blir produktiva skattebetalare.

Det finns alltså ingen som helst orsak att göra själva studentlivet mer lönsamt. Däremot får det gärna bli betydligt mer lönsamt att ha studerat. Framför allt gäller det läraryrket. Lärarutbildningen är erkänt luftig, slapp och lätt att komma in på, läraryrket däremot är slitigt, krävande, osäkert och illa betalt. Idag får man sålunda se en lärarutbildning som en riktigt dålig investering.

Det behöver du också göra något åt, Björklund!



Media: DN, DN, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Politikerbloggen, Agneta Berliner, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Liberala Anna, Carl Nettelblad, magnusblogg, Peter Soilander, dom ljuger, Motpol, Krassman, Radikalen, Per Altenberg, Peter Andersson, Röda Malmö, Ravennas blogg.

Vi lärare har redan utvärderat: Skrota eländet!

Nu vill alliansen utvärdera kommunaliseringen. Jag inser att det är en bra sak och att Björklund har vunnit en betydande seger. Det är trots allt inte möjligt för de andra partierna att så där bara konstatera att de har ändrat sig och plötsligt är för ett återförstatligande. Inte utan att tappa ansikte i varje fall. Men för alla oss lärare som har skrikit oss blåa ända sedan Göran Persson och Lärarförbundet stack oss i ryggen känns en utvärdering av kommunaliseringen ungefär lika nödvändig som att utvärdera Titanic. Vi vet redan att skiten sjönk, vad mera behövs?

Hela tänket bakom kommunaliseringen var fel. Skolan skulle anpassas efter lokala behov och omständigheter. Men av alla verksamheter vi går ihop och sköter gemensamt är skolan den sista vi ska decentralisera. Att våra barn lär sig det de ska i skolan är grunden för hela landets tillväxt och framtid och att skolan är likvärdig och håller god kvalitet är den främsta hörnstenen i en demokrati.
Om man i Haparanda dumpar soporna på torget eller har sophämtning en gång i månaden angår det strängt taget bara Haparandaborna, men om Haparandas kommunpolitiker missköter skolan påverkar det oss alla. Dessutom hör det till ett anständigt och demokratiskt samhälle att alla ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud och egen kapacitet, inte efter vilken kommun de har haft turen eller oturen att hamna i.

Vill vi ha en bra skola måste också läraryrket återupprättas. Vår nuvarande arbetsgivare SKL är i klass med mattfabrikörerna i Pakistan när det gäller att missköta sin personal. Misstro, kontrollbehov, dålig lön, dåliga arbetsvillkor och noll dialog är vad vi har haft sedan kommunerna tog över. Det är hög tid att vi får en huvudman som räknar resultat istället för minuter och kunskapsförmedling framför dokumentation.

Ingen sådan halvmesyr som LR:s skolpeng alltså utan både karta, roder, skattkista och planka tillbaka till staten. Förste man på den kan förslagsvis bli Ingela Gardner Sundström.



Media: DN, SVD, Expressen.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Christoffer Fagerberg, Olov Lindqvist, Jan Sjöberg.

Tack Jan Björklund, men det behövs en portion till

Får alliansen förnyat mandat blir det betyg från åk. 6. Det är ett ordentligt steg i rätt riktning, men eftersom forskning visar att bristande måluppfyllelse på lågstadiet deprimerande ofta leder till skolmisslyckande hela vägen behöver signalerna komma tidigare. Senast i åk 3 borde det finnas betyg, åtminstone i kärnämnena.

Men innan vi kan få genom en sådan förändring måste vi frigöra oss från synen på betyg som kvalitetsstämpel på våra barn. Ett godkänt betyg är inget mer än ett kvitto på att målen har nåtts. De mål som är uppställda för lärare, skolledning och politiker i minst lika hög grad som för eleverna. Ett underkänt betyg kan lika gärna bero på undermålig undervisning, stökig klass, dåligt stöd hemifrån eller otillräckliga resurser som på elevens arbetsinsats och inlärningsförmåga. Därför borde det finnas betyg även på lågstadiet. Inte för att nioåringarna själva behöver den feedbacken, utan för att föräldrar, lärare och skolledning ska få en spark i baken när de inte har gjort sitt jobb.

Läs mer: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Corren, UNT och Lärarnas Nyheter.

Andra blogggar: Per Altenberg (FP), Niklas Frykman (FP), Pär Gustafsson (FP), Jari Puustinen (M)och Runo Johansson (FP) är nöjda. Mats Gerdau (M) vill att oppositionen tar bladet från munnen. Rasmus Lenefors (S) gör precis det och konstaterar att han vill ha kvalitet före betyg (vilket om man vill kan tolkas som en uppmaning till Skolinspektionen att se till att betygen blir rättvisa). Om man hellre vill kan man istället påpeka att syftet med reformen är att skapa högre kvalitet. Christermagister smakar på förslaget och smackar efterstänksamt. Tysta Tankar grimaserar illa men spottar inte ut . Det gör däremot Filippa Mannerheim och Anne-Marie Körling konstaterar att sexorna själva vill ha betyg. Sista ordet ger jag till "Det vanliga folket".

Absurd tanke att lärarhögskolorna skall utbilda Waldorflärare.

Jag gjorde ett fördjupningsarbete om Waldorfpedagogik på lärarhögskolan. Inför det läste jag flera av herr Steiners skrifter. Upplevelsen var i mångt och mycket den samma som när jag läste den senare halvan av Mein Kampf. I Lustiga Huset efter en night on the town. Steiner förklarar på ett pseudovetenskapligt sätt absurditeter som varför det är skadligt att lära barn att läsa innan tandsprickningen är avklarad. Undrar hur det hade gått för min fjortonåring som fortfarande har en drös mjölktänder kvar med den pedagogiken? Inte skulle hon som nu ha Maps for Lost Lovers av Nadeem Aslam bredvid sängen, det är en sak som är klar.

Trots att teorierna bakom är absurda och andelen Waldorfelever som går till högre studier skrämmande låg har jag inte överblick nog för att kunna utesluta att det finns Waldorfskolor med existensberättigande. Men det minsta krav staten borde ställa på en så pass oortodox skolverksamhet med så låga resultat är att lärarna är behöriga enligt gängse kriterier. Om man sedan vill komplettera med Waldorfpedagogik har man åtminstone tillräcklig kunskap i sina ämnen och om styrdokumenten. Och den Waldorfpedagogiken ska man inhämta utan användande av skattemedel. Hur kända föräldrar som än skriver och önskar annorlunda.

Jag blev förbluffad över att Mats Gerdau stödjer de här föräldrarnas krav och kan bara anta att han vare sig vet vad pedagogiken går ut på eller hur litet Waldorfeleverna lär sig.
Zooey skriver utförligt, sakligt och väl om Waldorfpedagogiken i sin blogg.

Med lärarlegitimation får många rektorer tänka om.

Obehöriga lärar är billigare än behöriga. Obehöriga lärare sätter högre betyg än behöriga, Obehöriga lärare är i allmänhet mer fogliga och flexibla än behöriga. Men vem tror att det är ett plus för likvärdighet, inlärning och måluppfyllelse att vem som helst kan kliva in från gatan och sätta sig bakom en kateder?

Men i vårt bristfälligt kontrollerade skolsystem är ekonomi, konkurrenskraft och en flexibel organisation både viktigare och lättare att bedöma än kunskapsinhämtning , rättvis bedömning och undervisningskvalitet. Därför finns det ett antal rektorer som hellre anställer obehöriga än behöriga lärare. Av samma skäl anställer många hellre en billig nyutexaminerad lärare än en mer erfaren, renommerad och dyr sådan. Det är hög tid att det oskicket får ett slut.

Det förslag alliansen presenterar på DN debatt är riktigt bra. Den andra ingången gör det lätt för de obehöriga lärare som vill ha och förtjänar fast anställning att skaffa sin legitimation. Det är också mycket bra att nya lärare får en mentor under det första året och att legitimationen kan dras in. Att bara behöriga lärare får sätta betyg är ett viktigt steg mot rättvisare bedömning. Det enda som gör mig tveksam är provåret som möjlighet att sålla bort olämpliga lärare. Det är ett fruktansvärt slag att efter en universitetsutbildning på 4-5 år få tummen ner på det sättet. Studielån på flera hundra tusen, utrangerad och arbetslös. Olämpliga lärare skall självklart inte vara lärare, men det vore bättre att sortera bort sådana i början av utbildningen istället för när den är slutförd. Blir detta verklighet måste man se till att enskilda lärarstudenter inte drabbas för hårt. Alla vet att man tar en risk när man startar ett eget företag. Det är man inte lika inställd på när man söker in på lärarhögskolan.

Många vänsterdebattörer kritiserar förslaget. Alltid rött alltid rätt (V) börjar med att källhänvisa förslaget till vänstern och fortsätter med att såga det. Allt som behövs är tydligen ”fler vuxna i skolan”. Roger Jönsson (S) är mer positiv, men anklagar också alliansen för ha snott förslaget från dem. Substansen i anklagelserna kan ni läsa mer om hos Mats Gerdau (M). Han som jag undrar när det blev det en dålig sak att vara överens i skolpolitiken? I Expressen svävar vänsterpartiets skolpolitiska taleskvinna på målet men landar vad jag förstår för förslaget.

I Västerås är Roger Haddad (FP) redan inne på verkställandet.
Mer om rättsäkerheten med provåret hos Mats Olsson (lärarutbildare), och till slut ett häftigt och välskrivet lärarförsvar av Mats Persson (FP). SVD