Världens Bästa Skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

… Världens Bästa Skitskola var det…

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

Så från elever till politiker.

Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”

Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 

Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 

Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.

Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.

Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 

Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.

Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: 

Bloggtorka för flerspråkighet

 Hjälp så här länge har bloggen aldrig förr fått stå i träda. Men det är rakt inget tecken på lättja eller bristande engagemang. Bloggen är mitt trevligaste skrivande – men ibland hamnar det på sista plats efter alla måsten. Just november har framför allt handlat om språkskrivande. Först två artiklar med LR inför Språklärarnas riksförbunds jubileumsdag den 9.11. Det började med ”Språklärarnas situation är pressad” i UNT,  följt av ”Sverige behöver ett språkligt lyft” i Corren. Därefter tal och inslag för jubileumsdagen och helgen därpå idoga förberedelser inför FP:s landsmöte och ett lika idogt arbete under landsmötet – ett landsmöte som faktiskt resulterade i ett ordentligt steg i rätt riktning. Min motion återremitterades och landsmötet beslutade att avskaffa SV/EN-grupperna. Hela motionssvaret hittar ni här: Beslut om att slopa SV/EN på FP:s landsmöte.

Skolvärlden och SR täckte både jubileumsdagen och FP:s ändrade hållning:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5699727

http://www.skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://www.skolvarlden.se/artiklar/vi-maste-signalera-att-sprak-ar-viktigt
http://skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://skolvarlden.se/artiklar/fp-svanger-i-sprakfraga

Men höjdpunkten var ändå när Ibrahim Baylan tipsade om sin artikel på Brännpunkt i SVD: Alla ska lära sig moderna språk. 

http://skolvarlden.se/artiklar/jag-ar-jattenojd 

 Tyckte särskilt om att Ibrahim Baylan fokuserade på vårt ansvar för de barn som inte har pålästa föräldrar, på likvärdigheten. Närinngslivets behov bör beaktas, men de är inte det enda skälet för att språken bör jämställas med andra ämnen - kanske inte ens det viktigaste.

Jag ägnade nästan hela landsmötet och allt skolkrut åt det här med språken.  

Det gjorde jag för att jag är ordförande för Språklärarnas riksförbund. Annars hade nog en ändrad roll för Skolinspektionen och en systematisk kunskapsuppföljning hamnat snäppet högre. Men den här frågan skulle finnas högt på min lista oberoende. Det är inte liberalt att låta barn välja bort sin framtid och det är inte klokt att handskas så lättsinnigt med något skolämne. I synnerhet inte att göra det med ett ämne som har en så positiv effekt på omvärldsorienteringen, kommunikationsförmågan och kognitionen.

   Att träna språkgeniknölarna på ett nytt språk ger stimulans och en chans till ett annat förhållningssätt och till ett bättre självförtroende. Man måste anstränga sig för att förstå och man måste anstränga sig för att bli förstådd. Den effektivare, snabbare och mer vältrimmade hjärna man får av sin flerspråksinlärning kommer till lika mycket glädje när det gäller att förstå och kommunicera på svenska och engelska.

Det är sorgligt att så många i Sverige tror att det räcker med litet engelska till husbehov. Ett språk som visserligen talas i en stor del av världen, men som få människor har som modersmål. Skall vi bli fullvärdiga och engagerade EU-medlemmar behöver det finnas många som talar de stora europeiska språken i vårt land. Vill man använda den europeiska arbets- eller studiemarknaden är tyska och franska till och med vettigare val än engelska. Tyskland är idag vår främsta handelspartner, Frankrike en stor sådan och Latinamerika en kontinent på frammarsch - ändå förstår varken våra myndigheter eller företag att vi tjänar mer pengar om vi talar tyska, franska och spanska.

Det är dags att vända den här språkfientliga trenden som gör oss dummare, fattigare, och mindre engagerade i vår omvärld. Moderna språk bör jämställas med alla andra grundskoleämnen och  språkintresserade elever beredas möjlighet att läsa ett tredje främmande språk redan på högstadiet. Om språkvalet prompt ska påbörjas redan i sexan - ge eleverna ett prova på-år med alla tillgängliga språk och låt dem göra sitt val först i sjuan. Vid ett stadiebyte minskar risken för kompis- och lärarval. Vid ett stadiebyte är man medveten om att man går in i något nytt och man är mer benägen att fatta ansvarfulla beslut. Dessutom får vi en uppväxande generation som kan några ord på flera europeiska språk och som får en introduktion till tre nya länder och kulturer. Se också till att de undervisas av behöriga lärare även på mellanstadiet. Men, framför allt, se till att både föräldrar och elever vet att språkstudier är bra för hjärnan, för demokratin, för affärerna, för toleransen, för rörlighet på arbetsmarknaden, för internationellt samarbete och för forskningen. Informera dem om att man blir bättre på svenska av att lära sig andra språk. Föreslå att de unnar sig den roligare fritid man får om man kan många språk. Med resor, möten, film, litteratur, musik, humor, nya sätt att tänka och se på världen.

Språkreformen är en av de mest misslyckade skolreformerna någonsin. Det är hög tid att riva upp den och återta vår plats i världen.

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

Bakläxa för läxdebatten

Ha, jag är sjuk, och det är väl vad som ska till för att jag ska hinna blogga. Annars brukar jag på gott lärarmaner spara sjukdagarna till loven. Men att jag prickade in niornas PRAO-vecka visar att en del av takterna i alla fall sitter i. J  Ett annat tecken är att jag inte stannade i sängen i går morse, utan släpade mig till skolan, ringde in en lämplig vikarie och lämnade efter mig detaljerade instruktioner för dagen. Den viktigaste delen av instruktionerna är två läxförhör med detaljerade instruktioner kring hanteringen. I min undervisning är läxor en helt nödvändig ingrediens.

Ändå är läxor just nu det mest omdebatterade och mest ifrågasatta i svensk skola.  Debatten pågår i alla medier. Föräldrar beklagar sig, forskare tvistar, politiker tar ställning.

Finns det något annat land där man diskuterar att slopa eller förbjuda läxor? Tillåt mig att betvivla. Det finns tre skolfrågor som är unikt svenska. För det första ifrågasättandet av betygen, för det andra ifrågasättandet av läxorna, för det tredje diskussionen om vilken kunskap man kan tänkas ha nytta av i framtiden. Tre svenska och tre för skolan skadliga frågor. Nyttofokuseringen är en av de främsta orsakerna till att vi tappat så mycket av skolans bildningsuppdrag. Där har vi också en orsak till att skolan blivit allt torftigare, mer ensidig och mindre framgångsrik.  För viktigare än de konkreta redskap vi praktiskt kan sätta i bruk är allmänbildning, en flexibel och vass hjärna, vidgade vyer och nya perspektiv och infallsvinklar. Dessutom vet vi aldrig vilken kunskap som kommer att vara till nytta i framtiden. Vi kan gissa, men vi kan gissa fel.  

Läxor och betyg är idag redskap som missbrukas i Sverige. Läxorna görs till ett gissel, föräldrarna ges en pedagogroll, och en hel del av syftet förfelas genom läxhjälp och förlängda skoldagar. Betygen är orättvisa och godtyckliga, de ges för stor betydelse och möjligheterna att göra om och göra rätt är alldeles för svaga. Men det här betyder inte att det är fel med läxor och betyg. Det betyder bara att vi gör fel med våra läxor och med våra betyg. 

Så länge vi diskuterar om vi ska ha läxor och betyg kommer vi att sitta fast i den diskussionen. En diskussion som med jämna mellanrum kommer att mattas av igen och väckas till liv igen. Läxorna och betygen kommer antagligen att finnas kvar. Men det ständiga ifrågasättandet påverkar både elevers, föräldrar och lärares inställning och påverkar därmed effekten i stadigt negativ riktning. Se där hur man debatterar sig till en sämre skola. Är det någon vits med läxor? Är det någon vits med kinesiska? Är det någon vits med betyg? Är det någon vits med matematik? ... Är det någon vits att gå i skolan överhuvudtaget?

I kvällens #skolchatt vill vi inte diskutera vitsen med läxor. Den fråga vi ställer är: Hur kan läxor användas för att öka elevernas motivation, egenmakt och måluppfyllelse? Det kan hända att diskussionen igen glider över i argument för eller emot läxor. Det gjorde den senast det här ämnet var uppe. Men vi kommer att göra vårt bästa för att se till att så mycket som möjligt av timmen ägnas åt hur snarare än åt om.

Läxorna ja… Jag har skrivit om det här tidigare. Närmare bestämt för ett och ett halvt år sedan i inlägget: Pratar läxor hos Nordegren i P1. Så här skrev jag då och det här skriver jag nu under igen: ”För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.  

... Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.”

En sak jag vill tillägga till det jag anförde i fjol är att man kan motivera elever genom skickliga läxor. En listigt utformad läsläxa kan föra eleverna ett steg närmare lustläsning. … Kanske är det rent av det bästa sättet, för det är inte lätt att få någon att gå från att avsky läsning till lustläsning i klassrumsmiljö. I går tittade min dotter på en dokumentär om farorna med lydnad och underordning som psykologiläxa. Den läxan inte bara motiverade henne för ämnet. Den påverkade även hennes världsbild och tänkande allmänt. Läraren kunde förstås ha visat dokumentären i undervisningen, men dels ryms inte allt man vill i undervisningen, dels har det inte samma effekt när man tvångsmatas som när man väljer att göra något. Läxor finns ju där i gränslandet mellan tvång och frivillighet. Ett viktigt gränsland just när det gäller att komma åt motivationen. I franska får jag många omotiverade elever på kroken genom enkla glosläxor. Det är ju nämligen så att det är motiverande att kunna, att behärska en färdighet. Får man in träningen, kommer färdigheten, kommer motivationen.

Men det viktigaste skälet till att läxor behövs och måste utformas klokt är likvärdigheten. Skolan kan inte ge alla samma livsförutsättningar. Men skolan kan och ska ge alla samma förutsättningar att genom arbetsinsatser och prioriteringar forma sina egna liv, att ta kommando över dem. Hjärna, uppväxt, hemmiljö och förkunskaper är alla faktorer som påverkar orättvist, men finns viljan och orken kan de flesta brister kompenseras och de flesta mål nås. Det är en fördel att växa upp i ett hem klätt med bokhyllor, med högläsning i sängen varje kväll. Men även den som inte har haft den fördelen kan lära sig att älska läsning, att bli en bokmal. Det är en fördel att ha föräldrar som värdesätter skolan och kunskap, men även den som inte har den fördelen kan själv välja att satsa på skolan. En faktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt makten över.  Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro eller inte? Kan läraren sina saker eller inte? Är lektionen välplanerad eller inte? Är materialet på rätt nivå eller inte? Känner man sig trygg eller inte? Gillar man sin lärare eller inte?

Enligt forskning är den viktigaste faktorn för skolframgång en förmåga som inte alls nämns i våra styrdokument – nämligen förmågan att skjuta upp belöningar.  Som till exempel när man pluggar på franskglosorna istället för att spela Dhota eller förbereder biologiprovet istället för att hänga på Instagram eller Facebook. Det har visat sig att den förmågan är den viktigaste för all mänsklig framgång. För karriären, för äktenskapet, för föräldraskapet, för hälsan, ja för ett lyckligt liv.  Att det är så undrar jag om någon har svårt att ta till sig, för det här brottas vi alla med hela livet igenom. Tar vi det där sista glaset vin? Det vi så gärna vill ha, men som vi vet ger huvudvärk dagen därpå? Följer vi med flirten in på hotellrummet? Stannar vi kvar på jobbet tills allt är klart trots att alla andra har gått hem för länge sedan?  Den ständiga striden mellan vad vi vill ha precis nu och vad vi vill ha – eller vet att vi tvingas betala – i morgon. Som alla förmågor är det här en förmåga vi kan och bör träna. I skolan gör vi det framför allt genom läxor. Men för att läxor ska fungera som träning i uppskjutna belöningar, som träning i makt över det egna livet, den egna måluppfyllelsen måste läxor vara något man som elev kan välja och välja bort,  något man kan högprioritera eller lågprioritera. 

Delvis är det här med uppskjutna belöningar en klassfråga. Vilka är det som röker, som handlar chips, falukorv och frysta pommes frites? Som inte lägger undan pengar för en insats, som inte vidareutbildar sig?  Vissa barn får knappt lära sig ett smack om uppskjutna belöningar hemma. Det är de här barnen som behöver läxorna allra mest och det är de här barnen det är svårast att få på läxtåget.

Därför kräks jag åt alla medelklassföräldrar som ägnar sig åt ”whining and moaning” om sina barn och om sina upplevelser.  Är det inte bra absurt att vi diskuterar att slopa läxorna så att medelklassföräldrar inte ska behöva vara obekväma och ställa krav på sina barn, utan … hur var det hon formulerade sig i krönikan, Malin Wollin? Ha trevligt med sina barn istället för att tjata och gnata? Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss.

Av samma skäl kräks jag åt förståsigpåare som ska förklara hur föräldrar ska se till att just deras barn blir vinnare i läxkarusellen. ”Om ditt barn håller på med Karl den tolfte, låtsas att du är intresserad eller googla och kom med litet intressanta fakta som ditt barn kan glänsa med vid läxförhöret.”, ungefär så lät det på Godmorgon Sverige i går morse. Hur skulle det vara om man någon gång pratade om de barn som har föräldrar som ligger redlösa i soffan, sitter på kåken, som hånglar med flickvännen när läxorna ska göras, som sitter påtända på kvarterskrogen eller som skriker åt varandra varje kväll? Hur skulle det vara om några av alla de som sätter stämpeln privilegierad i den egna pannan skänkte en tanke till någon annans barn istället? Frågade ättelägget om det finns någon i skolan/klassen som verkar ha det kämpigt och inte få stöd hemifrån? Föreslog att bjuda hem den ungen för gemensam läxläsning, med mellanmål och läxhjälp?

Man kunde ju faktiskt göra precis det här av helt själviska skäl. För att ge det egna barnet högre tankar om sina föräldrar, bättre värdegrund och bättre skolresultat. Det skämmer väl ändå inte att man dessutom skulle göra världen litet bättre och skolan litet mer likvärdig?

Ett axplock av allt som just nu skrivs och sägs om läxor:  Malin Wollins krönika: Varför ska barnen ta med sig jobbet hem,  I SVD Sanna Raymans: Läxor är bra, läxor ska vi ha, i Skånskan: Vad är syftet med att ge läxor, I Expressen Jenny Madestams: Skippa läxan, UNT: Läxhjälp hjälpte inte, Jan Björklund i Aftonbladet: Läxförbud förödande för arbetarklassens barn. 

Bloggar: Magnus Blixt skriver #Rättläxa i Radio x2, Pernilla Alm är en lärare som vill slippa läxor: Läxornas to be or not to be. Igen. En till läxmotståndare hittar ni i Plåster för 110 miljoner?, Rasmus Liberal skriver Rätt läxor och rätt hjälp, Liberala Anna vill ha Annorlunda läxor, Pluraword efterlyser Återkoppling. 

Upprörda röster om lärarlegitimationen

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens?  Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.


... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning.  SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.