Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken, 

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King

Läxduellen – Director’s cut del 1

Min jul har till väldigt stor del handlat om läxor.

Dan före julafton diskuterade jag och Pernilla Alm läxor i Studio Ett i P1. Några dagar senare publicerade SVD Brännpunkt ett debattinlägg skrivet av Pernilla Alm. I går publicerades min replik” Stoppa häxjakten på läxorna” på SVD.se.

Det är inte mycket man hinner säga på tre minuter, så jag gick från studion med munnen full av och, men, jamen och vad? Trots att artikeln är lång var det mycket jag fick stryka så det finns några jamen och men även från den.

Pernilla och jag har en hel del gemensamt. Vi är båda språklärare, vi delar ett starkt engagemang för likvärdighet och vi är båda måna om en god undervisning, med mycket repetition. Men när det gäller läxor står vi på varsin barrikad. Pernilla ser läxor som ett hinder för likvärdighet och ett onödigt gissel. Jag använder läxor för att uppnå likvärdighet och ser läxor som ett oumbärligt instrument i min undervisning.

På sina litet fler än tre minuter hann Pernilla motivera sitt läxmotstånd såhär: ”Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig. Läxor kan inte vara likvärdiga och därför bör de inte finnas. Orsaken till att de är olikvärdiga är att hemförhållanden är olika. Somliga föräldrar kan inte hjälpa, andra hinner inte, vissa barn har inga föräldrar.

När det gäller varför läxor inte skulle vara likvärdiga är förutsättningen för hela Pernilla Alms argumentation att föräldrar ska agera som läxcoachar och hjälplärare. Men om läxor är utformade så att eleven måste ha vuxenhjälp för att klara dem är de felaktigt utformade. Jag tror också att föräldrar är alldeles för snabba att hoppa in eller anställa hjälpredor. Att något är svårt är inte ett problem i inlärningssammanhang – tvärtom är det en viktig förutsättning för tillväxt. Sådant som är lätt ger snarare bekräftelse än utveckling. Två timmar på matteproblem man inte lyckas lösa? Ja då går man frustrerad och irriterad till skolan med huvudet fullt av problematiken. När man får hjälp av läraren att se var arbetet spårade fel är det troligt att insikten blir djupare och lärandet effektivare än det skulle ha varit utan kampen med läxan.  Och den gång man har satt två timmar på riktigt svåra matteproblem och till slut fattade? Heureka! Där har vi precis den ”tillfredställelse i att övervinna svårigheter” som styrdokumenten anger som varje elevs rätt.  

… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många lösta tal eller skrivna recensioner man kommer till skolan med – det som spelar roll är vad man lär sig.

Ett argument i Pernilla Alms arsenal jag varken bemötte i artikeln eller på radio är att läxor inte är reglerade i våra styrdokument. Det påståendet är inte korrekt.

Ordet läxor nämns visserligen inte i styrdokumenten, men det står inget om läroböcker, körläsning eller läsplattor heller. Redskap och metoder är upp till lärare, elever och skola. Läxor skall som all annan undervisning kopplas till läroplansmålen och planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Ett relevant citat är det här: ”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter.”

Läxor verkar för övrigt sällan vara reglerade i styrdokumenten. I USA ger myndigheterna ut läxråd av olika slag och i dem klargör man att läxor är viktiga, men läxor är inte reglerade i styrdokumenten. Här är dels de amerikanska skolmyndigheternas råd till lärarna, dels till föräldrarna. http://www2.ed.gov/parents/academic/help/homework/index.html

http://www2.ed.gov/PDFDocs/hyc.pdf

I England hade man nationella rekommendationer om 1 timme i veckan de första åren, 30 minuter om dagen för mellanstadiebarn, 1,5 timmar på högstadiet och upp till 2,5 timmar om dagen på gymnasiet. Riktlinjerna slopade 2012 med motiveringen att man litar på professionens förmåga att göra sådana bedömningar.

Den typen av riktlinjer finns även idag i Tyskland. En lärare i Språklärarnas riksförbunds FB-grupp gav exempel på vad som gäller i Hessen:

10. Anvisningar för läxor.

a) Nedanstående tider för daglig läxläsning skall i normalfallet inte överskridas.

Åk 1 och 2: upp till 30 minuter.

Åk 3 och 4: upp till 45 minuter.

Åk 5 och 8: upp till 60 minuter.

Åk 9 och 10: upp till 90 minuter.

När det gäller gymnasiet är rekommendationen att i möjligaste mån hålla helgen läxfri.

I Finland nämns läxor – såvitt jag kan finna - bara under riktlinjer för verbal bedömning av personlig och social utveckling, dvs det man ägnar sig åt före betyg sätts och i samband med utvecklingssamtal.  Det vanliga är läxa varje vardag med uppföljning i skolan. Små läxor för de små och stora för de stora.

I samtliga fall jag räknar upp handlar det om riktlinjer eller allmänna råd– inte om tvingande formuleringar i skollag eller läroplan.

Borde det finnas tvingande formuleringar?  Det är inte en orimlig tanke. Akademikerflickor smiter ytterst sällan från läxor. Motståndet finns framför allt hos pojkar, framför allt hos pojkar från hem utan studietradition. Det är också oftast bland pojkar det finns en antipluggkultur. Pojkar ger varandra tillstånd att lyckas i skolan bara om det går utan ansträngning. Flickor ska blotta strupen och visa underläge. ”Det gick skitdåligt och jag som har pluggat så mycket”. Pojkar ska etablera sin plats i hierarkin: ”Fan jag har inte pluggat ett skit, men det kändes som det gick bra i alla fall”.  Jag har satt en hel del möda på att lära mina döttrar att genomskåda sådan bullshit. De klasskompiskillar som har A på proven HAR pluggat – vad de än själva påstår.

Sanningen är ju nämligen den att man måste förtjäna sin hjärna. Använder man den inte växer den igen. Det är den som pluggar mycket som BLIR smart. Inte den som gör litet som ÄR smart. Att göra minsta möjliga är nämligen nästan aldrig smart – vare sig man är man eller kvinna. Att göra minsta möjliga i skolan 2015 är rent urbota korkat. Aldrig har utslagningen varit större bland de som misslyckas i skolan.

Men trots allt detta landar jag i svaret nej på frågan. Det är målen som ska styras – inte medlen. Däremot borde läxor tas upp under lärarutbildningen. Däremot borde Skolverket och Skolinspektionen få i uppdrag att analysera likvärdigheten på skolnivå. De skolor som lyckas extra illa bör få ordentligt med uppmärksamhet ända tills de gjort något åt orättvisorna. Varför inte ta efter Finland och ha ämnesvisa utvärderingar med resultatanalys, centralrättade prov, intervjuer och enkäter? Då skulle vi ha något för vårt nya skolforskningsinstitut att jobba med. De kan gärna börja med läxor, för där är forskningsläget litet svagt. 

Det kommer två delar till i mina läxbetraktelser. Ett inlägg om läxforskning (jag fick hacka bort så mycket i artikeln) och ett med min egen lilla läxguide.

I väntan på det finns det flera fantastiskt bra artiklar och inlägg i ämnet: Nyast är Maria Ludvigssons: "Skadlig syn på studier och krav" i SVD,  äldre men bra är: Lena Anderssons: "Läraren är ingen trollkarl" i DN, därefter Alice Teodorescus: "Vägen till helvetet är kantad av ... slopade läxor " i Dagens Samhälle, och så en gammal goding grace à Elias Dietrichsson: Kanonmat för kapitalismen i HD. Johan Kant har skrivit två inlägg i ämnet: Lärfritt duger inte och Debatten om läxor fortsätter. Zoran Alagic ett: För eller mot läxor - ännu en gång. Här är ytterligare ett från bloggen Flyktlinjer: Läxor och synen på kunskap. 

Sist men inte minst - Skolverkets förträffliga arbetsmaterial för lärare: "Läxor i Praktiken" Bör finnas på varje skola och varje lärarhögskola framöver. 

Skoldöden i glesbygden

I Valdemarsvik har vi som bäst en av de strider som förs och förts på så många håll i Sverige. Föräldrar och elever kämpar för att ha kvar en uppskattad byskola eller skärgårdsskola. Kommunen vill stänga och bussa eleverna till närmaste tätort. Motivet är förstås ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att elever i en liten glesbygdsskola kostar mer än elever i tätort. Enkel matematik ger vid handen att det finns pengar att spara om man lägger ner sådana skolor. Men enkel matematik kan leda fel.  Försämras elevens skoltrivsel och resultat av besparingen blir vi förlorare på kuppen. Leder nedläggningarna till utflyttning och minskad attraktivitet för orterna blir vi dubbla förlorare.

Det är inte lätt att vara kommunpolitiker i en fattig glesbygdskommun. I uppdraget ingår att fatta obekväma och impopulära beslut om man anser att det behövs för det gemensamma bästa eller för en bättre framtid. Jag tror att det är det här den S-ledda majoriteten anser sig göra i samband med Gryts skola i Valdemarsvik.  Men tänker de rätt?

Cizzie Kemle har skrivit om de komplicerade sambanden i ett mycket läsvärt blogginlägg: http://cizzieensam.blogg.se/2014/november/kan-vi-verkligen-fortsatta-sitta-ner-i-baten-nar-den-haller-pa-att-sjunka.html.

Ett av mina favoritavsnitt är det där Cizzie skriver om varför hon är så engagerad i den här frågan trots att hon bor nästan så långt ifrån Gryt man kan komma inom kommungränserna: ” Vi i andra delar i kommunen kan sitta o säga att det inte berör oss men det gör det i högsta grad.”

Cizzie har helt rätt. Vi påverkas alla.

En aspekt är pengar. Gryts skärgård är en inkomstkälla och turistmagnet som gagnar oss alla. Dessutom är Gryt en kommundel där vi har dyra, attraktiva fastigheter och tomter. Påverkar neddragen kommunal service turismen och in-utflyttningen av goda skattebetalare berör det oss alla på ett ställe där det träffar hårt – i plånboken.

Det handlar om konkurrenskultur gentemot samarbetskultur. Vi bor i ett län där de två största städerna konkurrerar, i en kommun där kommundelarna konkurrerar – ja hela vårt samhälle är konkurrensinriktat: Vi konkurrerar med omvärlden, tävlar skolor emellan, rankar det mesta och bevakar noga våra rättigheter: ”I, me and myself” är det som får styra. Men det är samarbete, hjälpsamhet och empati som ger oss ett gott samhälle, som får oss att må bra. Dessutom är samarbete i många lägen mer lönsamt än konkurrens. Så här träffar det oss både i hjärtat och i plånboken.

Det handlar också om hur vi behandlar varandra, ser på varandra. Kommuninnevånare emellan, givetvis, men jag tänker särskilt på förhållandet mellan kommuninnevånare, tjänstemän och politiker. Det behövs mer transparens i de politiska diskussionerna och besluten, mer dialog, mer kompromissande. Beslutsunderlaget ska vara sakligt och korrekt och inställningen gentemot kommuninnevånarna – vi är här för er, vi tjänar er – inte tvärtom. Ibland måste man som sagt fatta obekväma och impopulära beslut. Sådana gånger spelar det väldigt stor roll om de som berörs uppfattar att de haft insyn, att beslutsunderlaget är korrekt, att det funnits kompromissvilja och gehör för sakliga argument och att bemötandet präglats av vänlighet, förståelse och vilja att nå ett gott – eller åtminstone acceptabelt slutresultat.

Sist men inte minst handlar det om rikspolitik. Det är inte av en slump Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten i Europa. Landsbygden blir helt enkelt styvmoderligt behandlad. Det handlar om prioriteringar i infrastruktursatsningar, jordbrukets villkor, utjämningssystemet mellan kommuner, decentraliseringen av skola och sjukvård. Vem flyttar till en ort där det inte finns tillgång till god skola, vård och omsorg?

Just när det gäller glesbygdsskolorna har kommunaliseringen haft en förödande effekt. Visst kunde glesbygdsskolor stängas även när skolan var statlig, men då gällde skollagens paragraf om alla barns rätt till en likvärdig skola oberoende av geografi och samhällsklass. Det fanns riktlinjer när det gällde elevantal och kvalitet, men det fanns även riktlinjer när det gällde en rimlig skolväg.  45 minuter var vad Skolöverstyrelsen angav för högstadieelever. Huvudfokus då var elevernas rätt och elevernas bästa. Fokus i den kommunala skolan är budget i balans. Ur huvudmannaperspektiv har skollagen gått från att vara ett förpliktande styrdokument till ett vackert men orealistiskt  visions- och strävansdokument.

Det som smärtar mig mest både i den här frågan och på ett större plan är att vi i Sverige tar så lätt på elevens rätt till en god och likvärdig utbildning. Vi verkar uppfatta en av de viktigaste paragraferna i skollagen som en ouppnåelig utopi. Samtidigt går likvärdighet och goda skolresultat hand i hand.  Pasi Sahlberg (som brukar föreläsa om den finska skolframgången) visade i ett diagram att de länder som hade goda resultat i PISA alla placerade sig högt när det gällde likvärdighet, medan de som hade låg likvärdighet även hade dåliga resultat. Våra två länder illustrerar väl den poängen. I Sverige har sjunkande resultat och sjunkande likvärdighet följts åt. I Finland har ökande likvärdighet och stigande resultat följts åt.

Vi har inte en bra skola innan den är bra för alla, skärgårdsungar som stadsungar, elever i behov av omfattande stöd eller assistans och mer eller mindre självgående sådana. I ett sådant system tittar man inte på vad en enskild elev kostar. I ett sådant system tittar man på vad varje enskild elev behöver för att ha tillgång till en god och likvärdig utbildning.

En bra skola för varje barn, överallt i landet. Det är det mål Finland har haft för sin skola i trettio år.  Ett statligt mål i en skola där staten styr resurser och  följer upp resultat på individnivå. Så ser det inte ut i Sverige.  Här konkurrerar vi med varandra såväl som med andra. Om elevers och föräldrars gunst, om resultat, om utrymme, om resurser.  Här är det gräddfil för kommuner och skolor med elever med högutbildade, anställda föräldrar som bor i tätort. Alla elever som av en eller annan orsak kostar mer än andra undanbedes.

... Är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen så vi ska ha det?

Länkar: ECT: Landsbyden avfolkas när skolor läggs ner.

Skolverkets rapport: Utbildningsvillkor i glesbygd.

Hela Sverige ska leva: Läsvärt om små skolor. 

Skolan mitt i byn

Skolministeriet: Glesbygdsskolor i omvandling
SVD: De somaliska barnen räddadeYllestad