I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.

Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 

Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

Bloggtorka för flerspråkighet

 Hjälp så här länge har bloggen aldrig förr fått stå i träda. Men det är rakt inget tecken på lättja eller bristande engagemang. Bloggen är mitt trevligaste skrivande – men ibland hamnar det på sista plats efter alla måsten. Just november har framför allt handlat om språkskrivande. Först två artiklar med LR inför Språklärarnas riksförbunds jubileumsdag den 9.11. Det började med ”Språklärarnas situation är pressad” i UNT,  följt av ”Sverige behöver ett språkligt lyft” i Corren. Därefter tal och inslag för jubileumsdagen och helgen därpå idoga förberedelser inför FP:s landsmöte och ett lika idogt arbete under landsmötet – ett landsmöte som faktiskt resulterade i ett ordentligt steg i rätt riktning. Min motion återremitterades och landsmötet beslutade att avskaffa SV/EN-grupperna. Hela motionssvaret hittar ni här: Beslut om att slopa SV/EN på FP:s landsmöte.

Skolvärlden och SR täckte både jubileumsdagen och FP:s ändrade hållning:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5699727

http://www.skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://www.skolvarlden.se/artiklar/vi-maste-signalera-att-sprak-ar-viktigt
http://skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://skolvarlden.se/artiklar/fp-svanger-i-sprakfraga

Men höjdpunkten var ändå när Ibrahim Baylan tipsade om sin artikel på Brännpunkt i SVD: Alla ska lära sig moderna språk. 

http://skolvarlden.se/artiklar/jag-ar-jattenojd 

 Tyckte särskilt om att Ibrahim Baylan fokuserade på vårt ansvar för de barn som inte har pålästa föräldrar, på likvärdigheten. Närinngslivets behov bör beaktas, men de är inte det enda skälet för att språken bör jämställas med andra ämnen - kanske inte ens det viktigaste.

Jag ägnade nästan hela landsmötet och allt skolkrut åt det här med språken.  

Det gjorde jag för att jag är ordförande för Språklärarnas riksförbund. Annars hade nog en ändrad roll för Skolinspektionen och en systematisk kunskapsuppföljning hamnat snäppet högre. Men den här frågan skulle finnas högt på min lista oberoende. Det är inte liberalt att låta barn välja bort sin framtid och det är inte klokt att handskas så lättsinnigt med något skolämne. I synnerhet inte att göra det med ett ämne som har en så positiv effekt på omvärldsorienteringen, kommunikationsförmågan och kognitionen.

   Att träna språkgeniknölarna på ett nytt språk ger stimulans och en chans till ett annat förhållningssätt och till ett bättre självförtroende. Man måste anstränga sig för att förstå och man måste anstränga sig för att bli förstådd. Den effektivare, snabbare och mer vältrimmade hjärna man får av sin flerspråksinlärning kommer till lika mycket glädje när det gäller att förstå och kommunicera på svenska och engelska.

Det är sorgligt att så många i Sverige tror att det räcker med litet engelska till husbehov. Ett språk som visserligen talas i en stor del av världen, men som få människor har som modersmål. Skall vi bli fullvärdiga och engagerade EU-medlemmar behöver det finnas många som talar de stora europeiska språken i vårt land. Vill man använda den europeiska arbets- eller studiemarknaden är tyska och franska till och med vettigare val än engelska. Tyskland är idag vår främsta handelspartner, Frankrike en stor sådan och Latinamerika en kontinent på frammarsch - ändå förstår varken våra myndigheter eller företag att vi tjänar mer pengar om vi talar tyska, franska och spanska.

Det är dags att vända den här språkfientliga trenden som gör oss dummare, fattigare, och mindre engagerade i vår omvärld. Moderna språk bör jämställas med alla andra grundskoleämnen och  språkintresserade elever beredas möjlighet att läsa ett tredje främmande språk redan på högstadiet. Om språkvalet prompt ska påbörjas redan i sexan - ge eleverna ett prova på-år med alla tillgängliga språk och låt dem göra sitt val först i sjuan. Vid ett stadiebyte minskar risken för kompis- och lärarval. Vid ett stadiebyte är man medveten om att man går in i något nytt och man är mer benägen att fatta ansvarfulla beslut. Dessutom får vi en uppväxande generation som kan några ord på flera europeiska språk och som får en introduktion till tre nya länder och kulturer. Se också till att de undervisas av behöriga lärare även på mellanstadiet. Men, framför allt, se till att både föräldrar och elever vet att språkstudier är bra för hjärnan, för demokratin, för affärerna, för toleransen, för rörlighet på arbetsmarknaden, för internationellt samarbete och för forskningen. Informera dem om att man blir bättre på svenska av att lära sig andra språk. Föreslå att de unnar sig den roligare fritid man får om man kan många språk. Med resor, möten, film, litteratur, musik, humor, nya sätt att tänka och se på världen.

Språkreformen är en av de mest misslyckade skolreformerna någonsin. Det är hög tid att riva upp den och återta vår plats i världen.

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

Den duktige pensionären och de svaga eleverna.

Han är en flitig pensionär, Per Acke Orstadius. En betygskritisk artikel i Skolvärlden och en Helena von Schantz-kritisk, eller kanske snarare FP-kritisk artikel i Pedagogiskt Magasin, allt på en och samma gång. Det öppna brevet besvarar jag i nästa nummer av tidningen,  däremot förtjänar den betygskritiska artikeln ett blogginlägg  om och när tiden och lusten infaller samtidigt.

Men först måste jag ta upp något som har skavt som en sten i stöveln, nämligen Orstadius flitiga bruk av det självmyntade ordet ”skolsvaga” om elever.  För det första är det en högst oprecis kategorisering. Hur många är det som buntas ihop här? Ingår de omotiverade? De med trassliga hemförhållanden? De som har skrala förkunskaper? Diagnoser? Utvecklingsstörning? Svagbegåvade? Alla som får underkänt i något? Alla som inte får mer än C i snitt?  Det är till stor hjälp i en diskussion om parterna är överens om vad och vem man diskuterar.

För det andra upplever jag ordet som nedlåtande,  provokativt, olämpligt och direkt felaktigt. En elev som trivs och lär sig i skolan kan näppeligen kallas ”skolsvag”.  Enligt min lärarerfarenhet finns det inga elever som inte kan trivas och lära sig i skolan - alltså finns det inga ”skolsvaga” elever.

Däremot finns det elever som inte kan tillgodogöra sig den undervisning de får. Elever som av olika skäl inte trivs och lär sig i skolan. Det kan bero på att undervisningen håller låg kvalitet, är på fel nivå eller fel utformad för just den eleven. Det kan handla om att tryggheten, resurserna, förkunskaperna, självförtroendet, arbetsron, nattsömnen, husfriden, kosthållningen, motivationen är otillräcklig/ otillräckliga. Det kan också bero på en rad övriga faktorer. Eleven kanske ogillar sin lärare. Prioriterar rankingen i Counter Strike. Är djupt och olyckligt kär. Är för rädd att misslyckas för att vara villig att försöka. Är för rädd att framstå som en plugghäst.  De möjliga orsakerna är närmast oändliga.

Jag kan inte uttala mig om rikets alla elever, men mina är i varje fall inte svaga. Inte en endaste en.  Däremot är jag rätt svag för dem. Med tiden blir jag det för varendaste en. Då kanske det är jag som är ”skolsvag”?

 Sätter man en etikett som ”skolsvag” på en elev har man placerat problemet där. Elevens svaghet är problemet. Problemeleven. Jag kan förstå frestelsen att göra så. Men det är djupt orättfärdigt och helt orimligt att lägga bördan för skolans tillkortakommanden på eleverna.

Dessutom är varken människan eller skolan statisk. Om det skulle "skolsvaga" elever som Einstein och Newton kunna vittna.

Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel

Bloggen har legat i dvala ett tag medan jag har ägnat mig åt styrelsearbete för LK och LMS,  återsett botten på tvättkorgen, meddelst machete tagit mig fram i något som eventuellt igen kan bli en trädgård, och allmänt lyft standarden i vårt långvarigt och varaktigt försummade hem. Nu är det dags att putsa och polera litet även här i bloggen. Skolan har nämligen börjat och Bertil Törestad har skrivit en provokativ artikel på Newsmill. Det sistnämnda märkte jag i och för sig inte själv, utan först när Skolvärlden hörde av sig för en intervju som nu finns i nättidningen: ”Törestads artikel är sexistisk” - snabbt försedd med en vitriolisk och bitter liten kommentar från Bertil.
 ... Egentligen hade jag tänkt skriva om mobbning och det viktiga förebyggande arbetet, men de flesta elever börjar först på måndag, så det kan vänta litet. Skolchatt-ämne kanske, Morrica och Anna_Kaya?

Så vad är det då Bertil har skrivit? Jo, att det finns för många kvinnor och för få män i skolan och att den könsmässiga snedfördelningen påverkar resultaten. Så långt är jag med på tåget. Likriktningen i lärarkåren är till skada för eleverna och där är kvinnodominansen en tydlig del.  Men inte som Bertil påstår för att kvinnor är ologiska,  överbetonar det verbala och saknar vetenskaplighet, utan för att elever behöver förebilder, bredd, många infallsvinklar och ingångar - variation - för att utvecklas optimalt.

Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.

Avakademiseringen är ett relaterat och minst lika allvarligt problem. Det finns idag en hel del ämneslärare med ett ljummet förhållande till sitt ämne, grunda ämneskunskaper och föga intresse för att fördjupa sig i sådant på egen tid och ingen arbetstid avsatt för ämnesfortbildning. Vi har svensklärare som inte frivilligt går på teatern och som enbart läser de klassiker som är obligatoriska på lärarutbildningen, vi har engelsklärare som inte skriver bättre engelska än sina elever, vi har mattelärare som börjar med att tala om för eleverna att de själva hatade matte i skolan och som därefter demonstrerar för sina elever att den sent uppflammade kärleken till ämnet varken är djup eller återgäldad. En inte överraskande konsekvens av det låga söktrycket på lärarutbildningarna och de länge rådande föraktet för ämneskunskaper hos skolpolitiker,  myndigheter och huvudmän, men en allvarlig sådan.  De elever som har akademiker vid frukostbordet reder sig hyfsat ändå, men den elev som inte kommer i kontakt med entusiastiska, motiverade akademiker vare sig hemma eller i skolan får ingenstans vare sig förebilder, incitament eller intresse för högre studier. En likriktad, handledarskola öppnar inte nya dörrar för eleverna. En sådan skola smörjer bara gångjärnen till de dörrar som redan är upplåsta.

Men nu var det alltså kön det handlar om. Och trots att vi i sak tycker relativt lika ger jag inget tummen upp för Törestads artikel. För det första är de logiska sambanden långt ifrån klara i artikeln. Verbal förmåga lyfts som den viktigaste framgångsfaktorn samtidigt som Törestad hävdar att den förmågan överbetonas på grund av kvinnodominansen och att just det är till nackdel för pojkarna.  Om den förmågan traditionellt är svagare hos pojkar borde det vara till fördel att den betonas. Vad som betonas i skolan styrs för övrigt mer av styrdokumenten än av enskilda lärare. Jag uppfattar tvärtom att alldeles för många elever lämnar den svenska skolan med en outvecklad och otillräcklig verbal förmåga. Litet om vad det beror på säger jag i Skolvärlden intervjun, men mycket mer finns att lyfta i det ämnet. För mycket för att det ska rymmas i det här blogginlägget.

Helt abrupt drar Törestad också upp logiskt tänkande. Från det okontroversiella pojkar har generellt sätt bättre spatial förmåga, flickor verbal sådan skuttar han till att kvinnodominansen leder till brister i logiskt tänkande. Farligt nära att påstå att kvinnor är babbliga, men litet korkade. Detta utan att presentera något som helst belägg, eller ens knyta påståendet till något annat i artikeln. 

I slutklämmen kommer fler halsbrytande tankehopp. Vi ska enligt Törestad satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen ”och på det sättet komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolan och utbildningen till lärare”:  Vetenskaplighet är något som överhuvudtaget inte diskuterats i artikeln. Vad Törestad har för belägg för att det finns sådana brister i skolan och i lärarutbildningen framgår sålunda inte. Inte heller varför han tror att brist på ”vetenskaplighet” skulle vara en orsak till att männen flytt lärarprofessionen. Vad som menas med den ”kvinnlighetens subkultur” Törestad plötsligt i sista meningen påstår råder i skolan och i lärarutbildningen förblir även det höljt i dunkel. Enligt SAOL betyder subkultur minoritetskultur - knappast applicerbart på halva jordens befolkning. På Wikipedia är definitionen ” en avvikande kulturell yttring, skild från de kulturella normer och värderingar som råder i det omkringliggande samhället. Många subkulturers uttryck är kriminaliserade eller vandrar på gränsen till det av samhället tillåtna.”  En kvinnlighetens subkultur som står i motsatsförhållande till vetenskaplighet i skolan? Jag trodde aldrig att jag skulle komma att kalla Törestad för flumforskare, men här finns det ingen stringens vare sig i det tänkta eller i det skrivna.

Bertil Törestads egen artikel är inte heller i övrigt något  exempel på vetenskaplighet. Här är ett längre citat: Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.”

Här argumenterar Törestad mot påstådda argument utan att ange några som helst källor. Vad är det för ”vanligtvis feministiska” debattörer som har sagt att lärarnas kön saknar betydelse? Var har de sagt det? Och när? Vem är det som framför synpunkten att ”det är mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan”? Vad är det som talar för det? Vad är det man ska satsa på? Resurser, medel eller rekryteringsinsatser?

Det här är en ofärdig artikel som borde ha stannat i byrålådan. Törestad kan skriva betydligt bättre än så här.  Men undertonen av lärarförakt och generaliseringarna om lärarkåren och lärarutbildningarna är tyvärr välbekanta. Bruket att argumentera mot sådant som påstås ha sagt utan att ange källor likaså.

Bristen på likvärdighet, de sjunkande skolresultaten, glappet mellan pojkars och flickors kunskapsresultat och det ännu större glappet mellan deras betyg ... Det handlar inte bara om allvarliga skolproblem utan om allvarliga samhällsproblem. De förtjänar betydligt mer vederhäftig och saklig behandling än så här.

 Det tycker även Mats i Tysta Tankar: Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk.

Bubbel och Blommor

Trött och full av plikter och måsten kommer jag hem från FIPLV:s World Congress i Helsingfors för att mötas av idel trevligheter. Först får jag veta att jag har fått dagens ros i NT av föräldrarna till mina elever i C-franska. Jag har så fina elever och de har så fina föräldrar. :) Därpå upptäcker jag att våra två kaktusar blommar. Enorma, ljuvligt doftande vitrosa klockor hänger över hela mitt sovrumsfönster. Det hände sist för fyra år sedan och sedan dess vet jag att det gäller att njuta för fröjden är kortvarig. I min mejlbox hade jag en uppskattande och vänlig förfrågan om att  få använda min debattartikel om Studentexamen som studiematerial på lärarutbildningen i Vasa, min gamla hemstad i Finland. Där fanns även en inbjudan till Svensklärarnas  festliga 100-årsfirande och en inbjudan till Skolmakthavarmingel i Almedalen arrangerat av Skolvärlden. Idel trevligheter, med andra ord. Orsaken till den sista inbjudan visar sig vara att jag, Johan Kant och två andra är bubblare på Skolvärldens rankinglista över de mest inflytelserika personerna i Skolsverige. Här kan ni läsa om listan och här om oss bubblare.

Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)

Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!

Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!

Klass 9 A - Ett slutomdöme

Ett jäkla tjat om Klass 9 A, finns det säkert de som tycker. Själv är jag innerligt tacksam att det har blivit en ordentlig debatt den här gången och framför allt för att både LR och enskilda lärare har deltagit med sådan kraft. Vi svenskar är ett farligt lydigt folk - något som blir väldigt tydligt i skolans värld där frälsningslärorna avlöser varandra och där vi är världsmästare på att ”bend over backwards”. Varje år är det något nytt modeord, någon lösning som ska frälsa skolan och lösa alla problem. Redan jakten på en patentlösning är absurd. Men det som är mest beklämmande är att problemformuleringar och lösningsförslag så sällan kommer från verksamma lärare. Det borde vara vi som lyfter problem och brister i den verksamhet där vi är de professionella. Det borde vara vi som experimenterar, forskar, utvärderar och utvecklar vårt yrke.

Serien Klass 9 A har fungerat som ytterligare en frälsningslära. Men det är viktigt att komma ihåg att vi lärare faktiskt har makt. Makt att protestera, makt att problematisera och makt att vägra följa skolprofeterna. Efter förra säsongen teg vi. Den här gången har vi protesterat. Och det känns väldigt väldigt bra.

Mitt slutomdöme om Klass 9 A finns i en andra Newsmill artikel som publicerades i går: ”Skolan måste ta sin krage och göra någonting”. Jag har också skrivit ett inlägg om Klass 9 A och deras speciella variant av lärarcoaching i Skolvärlden (finns i papperstidningen, men ännu inte på nätet).

En sak som inte rymdes i artikeln men som jag har reagerat över är det cyniska användandet av skolkare i del 2. Är målet att höja betygen i en klass är det självklart mest strategiskt att rikta in sig på en skolkare. Skolkare och hemmasittare har i allmänhet underkänt i alla ämnen, men när strecket står för bristande underlag kan det räcka med ett enda prov för att gå från - till MVG. Därför sprang Hammar Säfström just efter Amina i korridorerna, därför gav Stavros sina privatlektioner till henne och inte till Ludwig. Någon förklaring till varför Amina inte gick i skolan fick vi inte, däremot sa Hammar Säfström strängt att 9 underkända betyg, så ska det inte se ut för en tjej som Amina ”som har skalle”. Där lägger hon skulden på skolan och lärarna. Men ingenting indikerade att skulden för Aminas skolk låg på skolan.

Det fanns en liknande flicka i första säsongen. Tova. Där fick man veta mer om bakgrunden och den gången lades ingen skuld för skolket på skolan, men även den gången gjorde man en extra satsning på just den eleven. En elev som kanske med massivt arbete kan fås att gå från underkänt till godkänt ser inte alls lika bra ut i statistiken som en som går från 0 betyg till idel VG och MVG.

En lärare som hanterar sin klass på det sätt ”pedagogerna” hanterade Klass 9 A säsong 2 skulle göra sig skyldigt till tjänstefel och förtjäna en prick. Men problemet ligger inte bara i vem man väljer att ge huvuduppmärksamheten. Den största skadan ligger i de signaler den här typen av särbehandling ger till eleverna: "Some animals are more equal than others". Vad tjänar det till att stå i sin kateder och predika alla människors lika värde, tolerans och solidaritet så länge man så flagrant praktiserar motsatsen?

Media: Min första artikel på Newsmill, Mats Olssons artiklar på Newsmill 1, 2, Metta Fjelkner på Newsmill, artiklar i Skolvärlden: 1, 2, 3.

Bloggar: Mats i Tysta Tankar har varit en flitig Klass 9 A debattör: 1, 2, 3, 4, 5. Missa inte heller Max Entins karikatyrer: 1, 2, 3, 4, 5. Morrica skriver klokt som vanligt 1, 2, 3, metabolism.