Bedömning och bloggvänner i Malmö

I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.

Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.

Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.

Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.

Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.

"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.",  Howard's End, E.M. Forster.

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!