Öppet brev till konstruktörerna av NP i svenska

 Lovisa och Birgitta, tack för er innehållsrika och sakliga kommentar (under Vem vinner på det nationella provlotteriet). Det här är inte första gången ni tagit del av mina synpunkter och precis som tidigare tar ni dem i konstruktiv anda. Jag kan sålunda skriva under på era slutord. Kritik som ni uppfattar som berättigad leder till förbättringar, men hittills har förbättringarna inte - enligt min uppfattning - varit tillräckligt genomgripande.

Men det låter som om det är något större förändringar på väg den här gången. Det gläder mig till exempel mycket att det blir en omläggning så att proven ges utan förberedelse. Det är ett viktigt steg mot ökad likvärdighet och rättssäkerhet. Därigenom åtgärdas dock inte problemen med själva provet.
Ni skriver att lärarna är nöjda med bedömningsanvisningarna. Det stämmer inte överens med mina erfarenheter, och då undrar jag dels hur stor procentuell andel av de rättande lärarna som skickar in enkäten och dels hur frågan är formulerad? Själv har jag inte skickat in någon utvärdering på många år. Jag gjorde det troget de första åren - så utförligt att jag ofta fick ta baksidan till hjälp - men då man aldrig fick någon återkoppling eller såg några förändringar och då tiden ändå aldrig räcker till för alla arbetsuppgifter lade jag av med den sysslan. Om det hade funnits möjlighet att utvärdera digitalt och om det hade funnits en systematisk återkoppling skulle saken ha kommit i ett annat läge.

Bedömningsanvisningarna har blivit bättre än de var när jag först bytte arbetsplats från gymnasiet till högstadiet, men även i våras hade vi långa diskussioner om tolkningar på min skola. Även i våras hade vi också olika tolkningar av instruktionerna. En orsak till det är otydliga och otillräckliga bedömningsanvisningar. Ytterligare en orsak är att svårigheterna i NP i svenska finns i frågorna, snarare än i texten. En tredje är att man prövar många andra färdigheter än läsförståelse i provet. De övergripande frågorna där eleven uppmanas tolka en bild eller en dikt, tolka rubriken på provet och därpå knyta samman de två tolkningarna i en analys har föga att skaffa med just läsförståelse. Ändå måste sådana frågor besvaras med full poäng för det högsta betyget. 

När det gäller hur själva provet är upplagt och hur många kunskapskrav man vill bedöma är en för mig okänd faktor hur instruktionerna ni får ser ut. Personligen tycker jag att det är ett misstag att försöka klämma in så mycket i ett prov. Just läsförståelse är en så oerhört viktig färdighet för framtida studier, för yrkesliv, för demokratin och för individens makt över sitt liv och sin framtid att den borde sättas i främsta rummet. Visst ska eleverna lära sig att analysera bilder och dikter i skolan, men den förmågan behöver inte kontrolleras i ett nationellt prov. Att varje skola, lärare och huvudman förser sina elever med de grundläggande kunskaper som förutsätts för delaktighet i samhället och ett fruktbart och gott liv, det är det däremot statsmaktens skyldighet att kontrollera.

En annan viktig förmåga är den att kommunicera i skrift. Därför avslutar jag diskussionen om proven med att ta upp det även ni har som avslutningsfråga. Uppsatsrubrikernas art. Ni skriver om för- och nackdelar med rubriker som uppmuntrar till självutlämnande och jag håller med er i era slutsatser.  Det är bara det att det finns många fler faktorer att beakta här. För det första menar jag att just det ni anför som en fördel - att vissa elever skriver bäst när de skriver självutlämnande - även är en nackdel. Åtminstone för likvärdigheten.  Ett nationellt prov bör ge alla samma möjlighet att visa sin förmåga att kommunicera i skrift.  Pojkar, som flickor, nyanlända som härfödda, praktiskt lagda som teoretiker, extroverta som introverta, skrivglada som skrivobenägna. Då duger det inte att ha rubriker som ger elever med vissa egenskaper eller preferenser ett försprång.

Men ska uppsatsrubrikerna ge alla utrymme att skriva som de skriver bäst krävs det  en lång rad alternativ. Något argumenterande för den första eleven, något torrt och sakligt för nästa, något litterärt för den tredje, något självutlämnande för den fjärde, något humoristiskt för den femte, något fantasifyllt för den sjätte, etc., etc.. Om ni går från fyra ämnen till tre är det knappast i den riktningen  utvecklingen går. Den andra vägen är att ha bredare ämnen, med större frihet att sätta egen prägel på texten. Så stor frihet att man får driva med ämnet eller lägga in litet magi eller en och annan drake i en i övrigt saklig text.  Humor och fantasy är nämligen vad de flesta tonårspojkar helst läser. Humor och fantasy är också vad många tonårspojkar helst skriver.

Jag hade en elev som skrev en högst respektlös krönika om varför det borde vara förbjudet att tvinga elever att skriva krönikor i skolan. En annan gosse skrev ett ansökningsbrev till ett sommarläger för ungdomar som innehöll handgranater och kastandet av kamrater över stup. Två högst underhållande och välskrivna texter som gav klasskamraterna och mig skrattparoxysmer, men hade de lämnats in vid det nationella provet i svenska skulle betyget knappast ha blivit godkänt. Det finns nämligen inte utrymme för vare sig fantasi, absurditet eller humor i provet. Dessutom hade de inte till punkt och pricka följt instruktionerna - man gör ju sällan det när man släpper fantasin fri, eller ämnar att roa.

Om vi återgår till de självutlämnande rubrikerna har vi även beklagligt nog många elever med olika typer av trauman. Nyanlända med krigsupplevelser och annat outrett i bagaget, givetvis, men även många andra. I varje klass finns det elever som varit med om svår sorg, svåra upplevelser, föräldrars försumlighet eller sjukdom. Vissa klarar av och mår (förhoppningsvis) bra av att dela med sig av sina upplevelser. Andra får låsningar vid blotta tanken. Ytterligare några kan inte hantera sina egna reaktioner. Vissa kanske avslöjar mer än vad de tänkt och får ångest efteråt.

Och så har vi det där med läraren. Har man förtroende för sin lärare? Gillar man sin lärare? Jag betvivlar att någon kan skriva en bra självutlämnande uppsats till en lärare man ogillar eller misstror. Med självutlämnande uppsatsrubriker gynnas därför även de elever som har en lärare de gillar och har förtroende för, medan den elev som fått en ny lärare på vårterminen i nian, eller som har en dålig relation till sin lärare får betydligt sämre förutsättningar.

En sista undran är om eleverna själva klarar av att värna sin integritet i den här provsituationen? På de skolor där jag undervisat har det alltid förekommit dubbelbedömning av uppsatser. Jag har många gånger uppfattat det som olustigt med de självutlämnande texterna från elever jag inte undervisar och undrat om eleverna hade skrivit så om de vetat om att fler än den lärare de känt och litat på i tre år skulle läsa. Hur skulle de se på det i mognare ålder? På de saker de som 15-  och 16-åringar avslöjade för en grupp svensklärare?

Nej ska den skriftliga delen av det NP i svenska ge alla elever samma chans att visa sin förmåga måste rubrikerna konstrueras med det uttalade målet att göra just det - inte med målet att ge vissa av eleverna en möjlighet att skriva en bra uppsats. Större generositet och variation i rubrikerna, mer tillåtande instruktioner och färre kriterier för bedömning är mitt recept.

Det är också viktigt att  ni provkonstruktörer hanterar att de flesta svensklärare i Sverige är kvinnor. Precis som provkonstruktörerna för ämnen som matematik och teknik behöver hantera att de flesta lärare i de ämnena är män. Forskning visar att vi lärare tenderar att undervisa enligt egen läggning och egna preferenser. Dessutom finns det en förebildsaspekt. Lägger man på det NP som styr i samma enkönade riktning blir konsekvenserna allvarliga.  Anders Jönsson beskriver i boken Lärande bedömning hur flickor presterar bättre på en matematikuppgift om den handlar om hästar, medan pojkar får fler rätt om uppgiften handlar om parkeringsplatser. Vilken effekt på pojkars skrivutveckling, skrivlust och förmåga att demonstrera sin skrivförmåga har då de normerande NP i svenska?

 Vi lärare  behöver nå alla våra elever och vi måste inse att det är de elever som skiljer sig mest från oss själva som behöver vår främsta uppmärksamhet.  För en pedantisk lärare är det kanske slarvern, för en global lärare den analytiska eleven och för en kvinnlig lärare den manliga eleven. Ibland kanske det är precis tvärtom. Det viktiga är att vi ger alla våra elever samma förutsättningar att hitta lust och mening i lärandet. Att vi inser att vi har det ansvaret och tar det.

Och det viktiga vid konstruktionen av nationella prov är att alla elever får samma förutsättningar att visa vad de kan och lyckas. Stor lycka till i det viktiga och svåra arbetet, Lovisa och Birgitta, och fortsätt att inhämta synpunkter. Mycket hänger på att ni lyckas.

Helena

Länk till artikeln Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven på DN-debatt.
och till Hans Bergströms replik: Skolinspektionens bedömare lika oense mellan sig själva.

När det gäller Bergströms replik vill jag gärna se belägg på att Skolinspektionens bedömare är lika oense. Det han ger belägg för är att även de är oense. Någon absolut rättvisa i bedömning finns inte, men det är stor skillnad på att vara oense om ett betygssteg mot att vara oense från IG till MVG. Jag undrar också om även Skolinspektionens bedömare favoriserar högutbildade, flickor och friskoleelever...

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!