Skolforum, Superlärarna och motivationen.

Nu kanske Henrik Birkebo tycker att jag skriver två artiklar i en igen, en om min föreläsning  på Skolforum, en om den floppade satsningen på superlärare. Men jag ska försöka leda i bevis att de två ämnena hör ihop. :)

På tisdag 12.30 ska jag alltså föreläsa om Språkbedömning i motivationens tjänst på Skolforum. Den språklärare som har annat för sig under vecka 44 får en ny chans på LMS språkbåt den 10 - 11 mars 2013. :) Givetvis har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Bland annat medelst en ”walk down memory lane” där det inte finns några superlärare, men däremot både skickliga och mindre minnesvärda sådana.

Bedömning och motivation... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? En elev som inte når skolans mål kan vi absolut inte kalla för en B-elev, för vi vet ju alla att det bara finns dåliga lärare, inte dåliga elever. Men vi kan förstås ändå resonera kring vad som skulle motivera till större kunskapsutveckling även där.

När jag gick i skolan fanns ingen annan bedömning än betyg. Inga omdömen, inga utvecklingsplaner, inga åtgärdsprogram, inte ens kommentarer i uppsatserna utöver de språkliga. Just det sistnämnda berodde kanske också på att jag bara hade halvdana svensklärare både på högstadiet och i gymnasiet. Inte tror jag att de hade blivit behjälpta av superlärare heller. Röda X var den lataste lärare jag någonsin träffat. Hon var aldrig förberedd, sket i arbetsron så till den grad att vi lika gärna kunde ha gått i en svensk skola, hon satte oss i övningsboks-arbete medan hon pysslade med annat, gissningsvis planer på att störta regeringen, eller införliva Finland i Sovjetunionen. De enda gånger hon talade med oss var hennes ärende nämligen att förespråka kommunismen. Vi var råa i vår humor och öppenhjärtiga i vår kritik, men henne gick det inte att bli av med, hur många turer vi än tog in till rektor. Läraren på gymnasiet var inte fullt lika usel, men någon arbetsmyra var han långt ifrån. Går det att coacha bort lättja och ointresse för uppdraget? Mitt recept skulle vara att vråla: Kavla upp ärmarna och gör ditt jobb eller sök dig annorstädes. Det finns inget som jag har svårare att tolerera än lata lärare. De signalerar två saker till eleverna som ingen lärare får signalera: ni är inte viktiga och det vi gör här är inte heller viktigt. Dessutom sabbar de för den stora majoriteten lärare som faktiskt jobbar häcken av sig. (Jag kan skriva det här riskfritt, för jag är tämligen övertygad om att lata lärare inte läser lärarbloggar.)

 Inga omdömen alltså. Å andra sidan hade vi betyg från första klass i alla ämnen. Betygen till jul var litet tillhöftade, det var årsbetygen som var de viktiga. Fick man underkänt på ett årsbetyg fick man gå en villkorskurs under sommaren, underkänt på fler än två betyg ledde till automatisk omgång. Ändå upplevde jag  denna summativa bedömning som formativ - dvs den gav information om var målet var, var jag var och vad som behövdes för att komma från punkt a till punkt b. Inte gener, inte kontakter, inte lydnad, inte ordning - utan arbete i rätt mängd och av rätt slag. Receptet var alltid detsamma: Kavla upp ärmarna och gör klart det arbete du lämnat ogjort. Gör du det inte blir konsekvensen bara ännu mer arbete ihop med ett extra skolår. ... Precis det jag önskar lata lärare. Vi diskuterade aldrig betyg, jag och mina kompisar, men vi var rackarns motiverade att hålla oss på rätt sida godkänt ribban.

Nu får vi emellertid lära oss att summativ bedömning kan utgöra yttre motivation som kan skada den inre och att vi istället ska ägna oss åt formativ bedömning som stärker den inre.  Det här är litet problematiskt. Bedömning är nämligen kommunikation - om budskapet mottas och får rätt effekt har bedömningen fungerat, om det avvisas eller får fel effekt har bedömningen misslyckats - oberoende av om den är summativ eller formativ.. Och det som lyckas med en elev behöver inte alls lyckas med en annan. Vissa är så motiverade att lära sig att de inte behöver några vägskyltar överhuvudtaget. Förvånat tittar de upp och märker att de redan är i Haparanda. Vissa elever är extremt betygsfixerade, andra har stort behov av dialog, handledning.

Finns det olika av- och på-knappar för motivation hos tonåringar och hos deras lärare? Det tror inte jag. När det gäller de allra flesta av oss är rädsla och osäkerhet av-knappar. En ännu värre av-knapp är att bli stämplad, den kanske värsta att bli felstämplad. Motiverade blir vi av att bli sedda, bekräftade, behandlade som kompetenta subjekt, inte som passiva och inkompetenta objekt. Det här gäller elever, lärare, rektorer - alla ända upp till utbildningsministern. Ändå envisas man med samma evinnerliga toppstyrning.  Man stämplar lärare vid vissa skolor som inkompetenta. Och som lök på laxen erbjuder man botemedel som befäster stämpeln. Du får sämre lön för du är en sämre lärare. Du är så dålig att vi skaffat en superlärare som ska försöka ta sig an det otacksamma uppdraget att göra dig litet mindre usel. Hur skulle det där fungera på eleverna? Du fick dåliga betyg så du får sämre skolmat och blir portad från skidresan. Du fick dåliga betyg, så vi sätter en annan elev, en superelev att observera dig och tala om varför du suger i matte och tyska.

Det kanske finns någon enstaka ”glutton for punishment” som skulle stimuleras av sådan behandling, men de flesta av oss skulle sjunka rakt ner i källaren. Tänk om elevens dåliga resultat beror på en dålig lärare? På dig själv. Tänk om skolornas dåliga resultat beror på en dålig styrning? På korkade politiska beslut? På bristande resurser?

Det största misstaget i superlärarsatsningen är just att man lägger ansvaret på fel plats. Ansvaret ligger hos politiker, tjänstemän och skolledare, inte hos enskilda lärare. Är problemet bristfälliga kunskaper hos eleverna? Eller är det bristfällig bedömning på grannskolan? Som i Nossebro - bäst i klassen när det gäller glädjebetyg. Finns det förutsättningar för lärande? Kunniga, behöriga lärare, bra läromedel, lokaler, scheman, elevhälsa? Rimlig arbetsbörda för lärarna? Rimlig storlek på klasserna? En fungerande socialtjänst och samarbetsvillig polis? Viktigast av allt: Är elevunderlaget tillräckligt blandat? Jag använder olikheterna i klassen som en hävstång för att få upp allas resultat. Det gjorde även lärarna i det ursprungliga programmet Klass A. Utan motorer, förebilder, resonansbotten i klassen är det väldigt svårt att få till stånd en arbetsmoral, kunskapsresor. Ytterligare en viktig faktor är föräldrarna. I Sverige har man valt att ge dem en nyckelroll. Det ökar givetvis också skillnaden mellan de elever som har engagerade föräldrar och de vars föräldrar knappt håller näsan ovanför vattenytan.

Det andra misstaget är att  toppstyra och målstyra samtidigt. Medelstyrning eller målstyrning - inte båda. Att det är bättre att erbjuda många vägar till målet och att målstyrning får oss att växa gäller i alla verksamheter, men det gäller alldeles särskilt i skolan. Lärarens och rektorns yrkesliv är aldrig statiska. Skolan kräver initiativ, beslutstagande, problemlösning varje dag, varje stund. En passiv och lydig lärare kan inte vara en skicklig lärare därför måste insatser för att förbättra undervisningen handla om att stärka lärarna, inte försvaga dem.

... Så tillbaka till ursprungsfrågan ... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? För det första måste den läraren vara ett subjekt i sin egen utveckling. När rektor och lärare är eniga om vilka målen är och var man befinner sig bör läraren själv få resonera kring orsakerna, själv ha sista ordet om hur man ska gå tillväga. Handledning, kompetensutveckling, learning study, dialog med eleverna, coachning eller annat. Först därefter kan rektor peka med hela handen. Men coachning är inte det första jag skulle ordinera som rektor. Min första åtgärd skulle vara att låta läraren auskultera hos andra lärare. Inte bara hos en utan hos flera. Inte bara hos lärare i det egna ämnet utan hos lärare i flera olika ämnen. Varför? För att man måste inse var man befinner sig innan man kan röra sig i rätt riktning. Självinsikt måste komma först. Dessutom är det ett gyllene sätt att fylla på verktygslådan, att ge läraren metoder, insikter på ett icke hotfullt och mästrande sätt. Det är också så jag använder kamratbedömning. Goda exempel, inspiration, signalen att mycket är möjligt - aldrig för att hota, mästra.

Lärare och elever har samma av- och på-knappar, men det finns en avgörande skillnad. En god grundutbildning är varje elevs rättighet. Att vara lärare är däremot ingen rättighet. Jag har träffat ett antal lärare som jag skulle ha avskedat utan en sekunds tvekan om jag var rektor. En dålig lärare kan ställa till med så oerhört mycket elände. Jag har en gång ringt en rektor och sagt så här: ”Om ni envisas med att ha en så usel lärare anställd som X måste ni åtminstone se till att inga elever kan ha honom under alla tre högstadieåren”. Följande termin hade min dotter en ny lärare. Det har påverkat hennes motivation, gymnasieval, betyg ... ja kanske till och med riktningen på hennes yrkesval, vem vet? Varför fick inte den läraren sparken? Kanske för att det är väldigt svårt och omständligt att avskeda en fast anställd lärare. Kanske för att det är så väldigt drastiskt. Man skickar en person in i oanställningsbarhet, skam och utanförskap. Är ansvaret ens här den enskilda lärarens? Eller lärarhögskolans? Rektorns? ...  Om alla de miljoner som avsattes för den här satsningen istället hade lagts på ett omskolningsprogram för lärare som inte borde vara lärare tror jag att de hade gjort betydligt mer nytta.


Media:  Ursprungsartikeln i gårdagens DN "Superlärarna släpps inte in i skolorna". Till min glädje uttalar sig Metta Fjelkner mot superlärarna i dagens DN.

Bloggar: Johan Kant och jag oöverens i Superlärarfrågan: Superlärarna inte välkomna. Inte ofta det händer. :) Mats i Tysta Tankar förundrar sig över incitamenten i Stockholm och i bloggen Kilskrift görs också en koppling mellan Superlärare och Skolforum. I bloggen Ekonomistas skriver Jonas Vlachos mycket läsvärda saker om incitament, motivation och skolan: Kan kommunerna incitamentsstyra? Missa inte heller Max Entin om Superlärarna.

Klass 9 A - Ett slutomdöme

Ett jäkla tjat om Klass 9 A, finns det säkert de som tycker. Själv är jag innerligt tacksam att det har blivit en ordentlig debatt den här gången och framför allt för att både LR och enskilda lärare har deltagit med sådan kraft. Vi svenskar är ett farligt lydigt folk - något som blir väldigt tydligt i skolans värld där frälsningslärorna avlöser varandra och där vi är världsmästare på att ”bend over backwards”. Varje år är det något nytt modeord, någon lösning som ska frälsa skolan och lösa alla problem. Redan jakten på en patentlösning är absurd. Men det som är mest beklämmande är att problemformuleringar och lösningsförslag så sällan kommer från verksamma lärare. Det borde vara vi som lyfter problem och brister i den verksamhet där vi är de professionella. Det borde vara vi som experimenterar, forskar, utvärderar och utvecklar vårt yrke.

Serien Klass 9 A har fungerat som ytterligare en frälsningslära. Men det är viktigt att komma ihåg att vi lärare faktiskt har makt. Makt att protestera, makt att problematisera och makt att vägra följa skolprofeterna. Efter förra säsongen teg vi. Den här gången har vi protesterat. Och det känns väldigt väldigt bra.

Mitt slutomdöme om Klass 9 A finns i en andra Newsmill artikel som publicerades i går: ”Skolan måste ta sin krage och göra någonting”. Jag har också skrivit ett inlägg om Klass 9 A och deras speciella variant av lärarcoaching i Skolvärlden (finns i papperstidningen, men ännu inte på nätet).

En sak som inte rymdes i artikeln men som jag har reagerat över är det cyniska användandet av skolkare i del 2. Är målet att höja betygen i en klass är det självklart mest strategiskt att rikta in sig på en skolkare. Skolkare och hemmasittare har i allmänhet underkänt i alla ämnen, men när strecket står för bristande underlag kan det räcka med ett enda prov för att gå från - till MVG. Därför sprang Hammar Säfström just efter Amina i korridorerna, därför gav Stavros sina privatlektioner till henne och inte till Ludwig. Någon förklaring till varför Amina inte gick i skolan fick vi inte, däremot sa Hammar Säfström strängt att 9 underkända betyg, så ska det inte se ut för en tjej som Amina ”som har skalle”. Där lägger hon skulden på skolan och lärarna. Men ingenting indikerade att skulden för Aminas skolk låg på skolan.

Det fanns en liknande flicka i första säsongen. Tova. Där fick man veta mer om bakgrunden och den gången lades ingen skuld för skolket på skolan, men även den gången gjorde man en extra satsning på just den eleven. En elev som kanske med massivt arbete kan fås att gå från underkänt till godkänt ser inte alls lika bra ut i statistiken som en som går från 0 betyg till idel VG och MVG.

En lärare som hanterar sin klass på det sätt ”pedagogerna” hanterade Klass 9 A säsong 2 skulle göra sig skyldigt till tjänstefel och förtjäna en prick. Men problemet ligger inte bara i vem man väljer att ge huvuduppmärksamheten. Den största skadan ligger i de signaler den här typen av särbehandling ger till eleverna: "Some animals are more equal than others". Vad tjänar det till att stå i sin kateder och predika alla människors lika värde, tolerans och solidaritet så länge man så flagrant praktiserar motsatsen?

Media: Min första artikel på Newsmill, Mats Olssons artiklar på Newsmill 1, 2, Metta Fjelkner på Newsmill, artiklar i Skolvärlden: 1, 2, 3.

Bloggar: Mats i Tysta Tankar har varit en flitig Klass 9 A debattör: 1, 2, 3, 4, 5. Missa inte heller Max Entins karikatyrer: 1, 2, 3, 4, 5. Morrica skriver klokt som vanligt 1, 2, 3, metabolism.

Vad ska man reta upp sig på utan Klass 9 A?

I går tog Klass 9 A slut. Och det gjorde den i ett märkligt blodfattigt jaså. Och trots titeln på blogginlägget är det ingen överhängande risk för några abstinensbesvär, om man säger så.

Under de senaste veckorna har jag faktiskt nästan marinerat mig i Klass 9 A. Först fick jag en inbjudan att skriva en artikel om lärarcoachning till Skolvärlden. Duktig flicka som jag är såg jag då om alla avsnitt av den nu avslutade säsongen (något som verkligen krävde en ansenlig dos just duktighet). Samtidigt har Johan Grafström som var projektledare för första Klass 9 A skickat mig hela den säsongen. Orsaken till det är att jag skrev några svepande och kritiska omdömen om serien i ett blogginlägg där jag också medgav att jag aldrig har sett ett helt avsnitt. Nu har jag sett alla 13 delar av säsong 1 och jag känner mig tacksam över att ha fått den möjligheten. Både för att serien var oväntat bra och för att den gav en intressant kontrast till den senaste. Där den här säsongen beskriver elever och föräldrar som offer utan ansvar och lärare och rektor som inkompetenta mesar skildrade föregående säsong elever, lärare, föräldrar och skolledare både nyanserat och ömsint. Där man den här gången valt att trycka ner sina egna högst tveksamma tolkningar i halsen på tittarna hade föregående säsong undertext och lät tittarna dra egna slutsatser.

En av de många saker som slog mig i parallelltittandet är hur mycket mer roligt eleverna hade i säsong ett. Igor Ardoris hade ett till synes aldrig sinande lager av nya grepp, lekar och inspirerande peptalks. Något helt annat än den fotboll/orientering/basket som mina motvilliga ungar fått sig till livs. NO-läraren växlade mellan att chockera och underhålla sina elever, flera av de SO-lektioner man fick se bestod av lyckade diskussioner i helklass, man gjorde studiebesök på polisstation, träffade en transvestit och en hemlös, fick gäster som brandmannen Lasse Gustavsson, hade Nobelfest. Visst var det betygshets även den gången, men det handlade också mycket om motivation, inspiration, samhället utanför, lust och skratt. Intressant nog var slutomdömet från en av första säsongens elever: ”De här lärarna berättade mycket mer för oss. De talade med oss, de kunde lära ut”. ... Kanske rent av från en kateder?

Pratat har pedagogerna förstås gjort den här gången också. Om betyg, meritpoäng och om hur katastrofalt usla alla var innan räddarna red in i sin vita tv-buss. Allt är arbete, ansträngning, kämpa, bli ödmjuk, se sina brister och lyssna noga. Verkligen inget för mig och mina elever. Vi vill ha KUL i skolan.

Bloggtips: Gossarnes riddare Mats Olsson

Det har varit magert med blogginlägg från mig ett tag. Först hade vår folkpartiförening årsmöte och därefter åkte Djäkneparksskolan till Vadstena för att jobba med implementering och Tänk Om i två dagar. I går började sportlovet och då åkte vi till Stockholm. Inte så sportigt kanske, men väldigt trevligt. :)

Då känns det som ett bra läge att rikta blicken mot en favoritblogg: Tysta tankar.
Det kan ske rätt tvära kast i Mats Olssons blogg, men ofta handlar det om förskolan, Malmö och det som är dagsaktuellt i skol- och annan debatt. För några veckor sedan blev Mats upphöjd till allmän genusdebattör/expert. Han har framträtt i radion, i pressen och citerats flitigt. Roten till det är en mycket välläst artikel på Newsmill: Klass 9 A har en sexistisk inställning till pojkar.
Missa inte heller radioklippet. Mats låter lugn som en filbunke och säger väldigt kloka saker. I Tysta Tankar finns det många bra inlägg runt det här, men eftersom Mats är så otroligt produktiv är det enklare att använda sökord än att bläddra sig bakåt i bloggen.

P.S. Bilden har jag snott från photofunia mästaren Mats själv.

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.