Nu kanske Henrik Birkebo tycker att jag skriver två artiklar i en igen, en om min föreläsning på Skolforum, en om den floppade satsningen på superlärare. Men jag ska försöka leda i bevis att de två ämnena hör ihop. :)
På tisdag 12.30 ska jag alltså föreläsa om Språkbedömning i motivationens tjänst på Skolforum. Den språklärare som har annat för sig under vecka 44 får en ny chans på LMS språkbåt den 10 - 11 mars 2013. :) Givetvis har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Bland annat medelst en ”walk down memory lane” där det inte finns några superlärare, men däremot både skickliga och mindre minnesvärda sådana.
Bedömning och motivation... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? En elev som inte når skolans mål kan vi absolut inte kalla för en B-elev, för vi vet ju alla att det bara finns dåliga lärare, inte dåliga elever. Men vi kan förstås ändå resonera kring vad som skulle motivera till större kunskapsutveckling även där.
När jag gick i skolan fanns ingen annan bedömning än betyg. Inga omdömen, inga utvecklingsplaner, inga åtgärdsprogram, inte ens kommentarer i uppsatserna utöver de språkliga. Just det sistnämnda berodde kanske också på att jag bara hade halvdana svensklärare både på högstadiet och i gymnasiet. Inte tror jag att de hade blivit behjälpta av superlärare heller. Röda X var den lataste lärare jag någonsin träffat. Hon var aldrig förberedd, sket i arbetsron så till den grad att vi lika gärna kunde ha gått i en svensk skola, hon satte oss i övningsboks-arbete medan hon pysslade med annat, gissningsvis planer på att störta regeringen, eller införliva Finland i Sovjetunionen. De enda gånger hon talade med oss var hennes ärende nämligen att förespråka kommunismen. Vi var råa i vår humor och öppenhjärtiga i vår kritik, men henne gick det inte att bli av med, hur många turer vi än tog in till rektor. Läraren på gymnasiet var inte fullt lika usel, men någon arbetsmyra var han långt ifrån. Går det att coacha bort lättja och ointresse för uppdraget? Mitt recept skulle vara att vråla: Kavla upp ärmarna och gör ditt jobb eller sök dig annorstädes. Det finns inget som jag har svårare att tolerera än lata lärare. De signalerar två saker till eleverna som ingen lärare får signalera: ni är inte viktiga och det vi gör här är inte heller viktigt. Dessutom sabbar de för den stora majoriteten lärare som faktiskt jobbar häcken av sig. (Jag kan skriva det här riskfritt, för jag är tämligen övertygad om att lata lärare inte läser lärarbloggar.)
Inga omdömen alltså. Å andra sidan hade vi betyg från första klass i alla ämnen. Betygen till jul var litet tillhöftade, det var årsbetygen som var de viktiga. Fick man underkänt på ett årsbetyg fick man gå en villkorskurs under sommaren, underkänt på fler än två betyg ledde till automatisk omgång. Ändå upplevde jag denna summativa bedömning som formativ - dvs den gav information om var målet var, var jag var och vad som behövdes för att komma från punkt a till punkt b. Inte gener, inte kontakter, inte lydnad, inte ordning - utan arbete i rätt mängd och av rätt slag. Receptet var alltid detsamma: Kavla upp ärmarna och gör klart det arbete du lämnat ogjort. Gör du det inte blir konsekvensen bara ännu mer arbete ihop med ett extra skolår. ... Precis det jag önskar lata lärare. Vi diskuterade aldrig betyg, jag och mina kompisar, men vi var rackarns motiverade att hålla oss på rätt sida godkänt ribban.
Nu får vi emellertid lära oss att summativ bedömning kan utgöra yttre motivation som kan skada den inre och att vi istället ska ägna oss åt formativ bedömning som stärker den inre. Det här är litet problematiskt. Bedömning är nämligen kommunikation - om budskapet mottas och får rätt effekt har bedömningen fungerat, om det avvisas eller får fel effekt har bedömningen misslyckats - oberoende av om den är summativ eller formativ.. Och det som lyckas med en elev behöver inte alls lyckas med en annan. Vissa är så motiverade att lära sig att de inte behöver några vägskyltar överhuvudtaget. Förvånat tittar de upp och märker att de redan är i Haparanda. Vissa elever är extremt betygsfixerade, andra har stort behov av dialog, handledning.
Finns det olika av- och på-knappar för motivation hos tonåringar och hos deras lärare? Det tror inte jag. När det gäller de allra flesta av oss är rädsla och osäkerhet av-knappar. En ännu värre av-knapp är att bli stämplad, den kanske värsta att bli felstämplad. Motiverade blir vi av att bli sedda, bekräftade, behandlade som kompetenta subjekt, inte som passiva och inkompetenta objekt. Det här gäller elever, lärare, rektorer - alla ända upp till utbildningsministern. Ändå envisas man med samma evinnerliga toppstyrning. Man stämplar lärare vid vissa skolor som inkompetenta. Och som lök på laxen erbjuder man botemedel som befäster stämpeln. Du får sämre lön för du är en sämre lärare. Du är så dålig att vi skaffat en superlärare som ska försöka ta sig an det otacksamma uppdraget att göra dig litet mindre usel. Hur skulle det där fungera på eleverna? Du fick dåliga betyg så du får sämre skolmat och blir portad från skidresan. Du fick dåliga betyg, så vi sätter en annan elev, en superelev att observera dig och tala om varför du suger i matte och tyska.
Det kanske finns någon enstaka ”glutton for punishment” som skulle stimuleras av sådan behandling, men de flesta av oss skulle sjunka rakt ner i källaren. Tänk om elevens dåliga resultat beror på en dålig lärare? På dig själv. Tänk om skolornas dåliga resultat beror på en dålig styrning? På korkade politiska beslut? På bristande resurser?
Det största misstaget i superlärarsatsningen är just att man lägger ansvaret på fel plats. Ansvaret ligger hos politiker, tjänstemän och skolledare, inte hos enskilda lärare. Är problemet bristfälliga kunskaper hos eleverna? Eller är det bristfällig bedömning på grannskolan? Som i Nossebro - bäst i klassen när det gäller glädjebetyg. Finns det förutsättningar för lärande? Kunniga, behöriga lärare, bra läromedel, lokaler, scheman, elevhälsa? Rimlig arbetsbörda för lärarna? Rimlig storlek på klasserna? En fungerande socialtjänst och samarbetsvillig polis? Viktigast av allt: Är elevunderlaget tillräckligt blandat? Jag använder olikheterna i klassen som en hävstång för att få upp allas resultat. Det gjorde även lärarna i det ursprungliga programmet Klass A. Utan motorer, förebilder, resonansbotten i klassen är det väldigt svårt att få till stånd en arbetsmoral, kunskapsresor. Ytterligare en viktig faktor är föräldrarna. I Sverige har man valt att ge dem en nyckelroll. Det ökar givetvis också skillnaden mellan de elever som har engagerade föräldrar och de vars föräldrar knappt håller näsan ovanför vattenytan.
Det andra misstaget är att toppstyra och målstyra samtidigt. Medelstyrning eller målstyrning - inte båda. Att det är bättre att erbjuda många vägar till målet och att målstyrning får oss att växa gäller i alla verksamheter, men det gäller alldeles särskilt i skolan. Lärarens och rektorns yrkesliv är aldrig statiska. Skolan kräver initiativ, beslutstagande, problemlösning varje dag, varje stund. En passiv och lydig lärare kan inte vara en skicklig lärare därför måste insatser för att förbättra undervisningen handla om att stärka lärarna, inte försvaga dem.
... Så tillbaka till ursprungsfrågan ... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? För det första måste den läraren vara ett subjekt i sin egen utveckling. När rektor och lärare är eniga om vilka målen är och var man befinner sig bör läraren själv få resonera kring orsakerna, själv ha sista ordet om hur man ska gå tillväga. Handledning, kompetensutveckling, learning study, dialog med eleverna, coachning eller annat. Först därefter kan rektor peka med hela handen. Men coachning är inte det första jag skulle ordinera som rektor. Min första åtgärd skulle vara att låta läraren auskultera hos andra lärare. Inte bara hos en utan hos flera. Inte bara hos lärare i det egna ämnet utan hos lärare i flera olika ämnen. Varför? För att man måste inse var man befinner sig innan man kan röra sig i rätt riktning. Självinsikt måste komma först. Dessutom är det ett gyllene sätt att fylla på verktygslådan, att ge läraren metoder, insikter på ett icke hotfullt och mästrande sätt. Det är också så jag använder kamratbedömning. Goda exempel, inspiration, signalen att mycket är möjligt - aldrig för att hota, mästra.
Lärare och elever har samma av- och på-knappar, men det finns en avgörande skillnad. En god grundutbildning är varje elevs rättighet. Att vara lärare är däremot ingen rättighet. Jag har träffat ett antal lärare som jag skulle ha avskedat utan en sekunds tvekan om jag var rektor. En dålig lärare kan ställa till med så oerhört mycket elände. Jag har en gång ringt en rektor och sagt så här: ”Om ni envisas med att ha en så usel lärare anställd som X måste ni åtminstone se till att inga elever kan ha honom under alla tre högstadieåren”. Följande termin hade min dotter en ny lärare. Det har påverkat hennes motivation, gymnasieval, betyg ... ja kanske till och med riktningen på hennes yrkesval, vem vet? Varför fick inte den läraren sparken? Kanske för att det är väldigt svårt och omständligt att avskeda en fast anställd lärare. Kanske för att det är så väldigt drastiskt. Man skickar en person in i oanställningsbarhet, skam och utanförskap. Är ansvaret ens här den enskilda lärarens? Eller lärarhögskolans? Rektorns? ... Om alla de miljoner som avsattes för den här satsningen istället hade lagts på ett omskolningsprogram för lärare som inte borde vara lärare tror jag att de hade gjort betydligt mer nytta.
Media: Ursprungsartikeln i gårdagens DN "Superlärarna släpps inte in i skolorna". Till min glädje uttalar sig Metta Fjelkner mot superlärarna i dagens DN.
Bloggar: Johan Kant och jag oöverens i Superlärarfrågan: Superlärarna inte välkomna. Inte ofta det händer. :) Mats i Tysta Tankar förundrar sig över incitamenten i Stockholm och i bloggen Kilskrift görs också en koppling mellan Superlärare och Skolforum. I bloggen Ekonomistas skriver Jonas Vlachos mycket läsvärda saker om incitament, motivation och skolan: Kan kommunerna incitamentsstyra? Missa inte heller Max Entin om Superlärarna.
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
måndag 29 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.
I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.
Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete. Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?
”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?
Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”, ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”
Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.
I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.
Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.
Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.
Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser. Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.
Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ... Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.
Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt, Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".
... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.
Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete. Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?
”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?
Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”, ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”
Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.
I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.
Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.
Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.
Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser. Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.
Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ... Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.
Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt, Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".
... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...
fredag 10 februari 2012
Björklund, Stockhaus och surfplattorna - the extended version
I dag har jag, Johan Kant och Gertie Hammarberg Tersmeden en artikel i DN som fick rubriken "Jan Björklund håller sig till läroplanen". Artikeln jag ursprungligen skickade in var emellertid på 6600 tecken - inte som den här 2000. Jag lovade Johan att publicera den "uncut", men istället blev det "the extended version":
Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit. Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.
Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.” Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.
De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”
Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund. Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.
Det Björklund reagerade emot? Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”. Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”. Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.
En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet. Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med sina elever.
För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.
Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik. Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser, kulturer, raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel, demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden.
Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.
Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.
Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling. Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.
Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten), I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar)
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.
Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling. Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)
Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit. Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.
Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.” Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.
De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”
Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund. Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.
Det Björklund reagerade emot? Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”. Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”. Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.
En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet. Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med sina elever.
För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.
Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik. Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser, kulturer, raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel, demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden.
Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.
Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.
Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling. Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.
Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten), I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar)
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.
Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling. Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)
lördag 11 juni 2011
Stockholm igen
Förra veckan bar det av till Stockholm för kulturbesök med skolan. I går var det dags för nästa Stockholmsbesök. Den här gången handlade det om familj, vänner och politik. Först vankades en kväll i goda vänners lag med vin, god mat, skratt och stimulerande samtal. Idag fick jag vara årsmötestalare på Liberal Mångfalds årsmöte med min käre son som sällskap och moraliskt stöd. Inbjuden av en nyfunnen vän, ordförande Maria Halkiewicz. Jag pratade om rädsla i allmänhet och främlingsrädsla i synnerhet, om rangordning och om det lockande i att ta en genväg upp på rangskalan genom att förpassa en hel grupp människor längre ner.
Jag föreläser ganska ofta och har gjort det i snart tio år. Men från att tidigare bara ha talat om lärstilar och språkmetodik, blir jag nu inbjuden att tala om allt möjligt – om allt från författare till härskartekniker. Alla ämnen har varit roliga och stimulerande, men att få prata om människosyn och ideologi var alldeles särskilt tillfredsställande. Det känns som om det är alldeles för sällan vi pratar om de viktigaste sakerna. Jag är glad över att jag fick göra det idag – dessutom i så vänligt och intresserat sällskap.
Jag föreläser ganska ofta och har gjort det i snart tio år. Men från att tidigare bara ha talat om lärstilar och språkmetodik, blir jag nu inbjuden att tala om allt möjligt – om allt från författare till härskartekniker. Alla ämnen har varit roliga och stimulerande, men att få prata om människosyn och ideologi var alldeles särskilt tillfredsställande. Det känns som om det är alldeles för sällan vi pratar om de viktigaste sakerna. Jag är glad över att jag fick göra det idag – dessutom i så vänligt och intresserat sällskap.
söndag 5 juni 2011
Elever på Kulturbad i Hufvudstaden
Kultur, det är något våra ungar behöver. På den punkten är alla överens. Men hur servera? Hur paketera? Tar man med sig en klass till teatern och de lider sig genom föreställningen finns risken att de dömer ut teater som konstform för all framtid. Ett museibesök kan även det bekräfta fördomar lika väl som öppna dörrar. Läraryrket när det är som bäst - eller när det är som sämst - kan uppenbara sig under ett besök i finkulturen. Viktigt är förstås att man väljer med omsorg. Romeo och Julia på Dramaten. Bättre kan det väl knappast bli?
Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?
Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.
Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.
Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.
Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?
På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.
Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.
Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."
Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?
Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.
Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.
Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.
Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?
På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.
Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.
Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."
lördag 4 juni 2011
Politiskt ansvar och balkongscener
Det har varit en tuff vecka för mig. I måndags hade vi ett långt och stormigt kommunfullmäktige här i Valdemarsvik. Det mynnade ut i att kommunstyrelsen nekades ansvarsfrihet med rösterna 18 - 9 och att min partikamrat Göran Löfsved lämnade alla sina politiska uppdrag. Det lämnar vår lokalförening utan ordförande, kommunstyrelserepresentant och gruppledare. Om det har jag skrivit mer i min NT-blogg. Det här är både ovanligt och ganska så big deal, men det är inte det som har upptagit min tid och stulit min energi. I onsdags åkte min klass 8 C och två andra klasser från Djäkneparksskolan till Stockholm för att gå på konstmuseum och på Romeo och Julia på Dramaten. Jag och mina två yngsta ättelägg var hemma två på natten, utmattade och uthungrade. Sedan dess har jag sovit, vårdat en förkylning och astma, rättat prov, skrivit om friskolor och lyssnat på Brigitte. I morgon ska jag skriva om Romeo och Julia. ... Om jag orkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">