Om SON, om Anne-Sophie Mutter och om lyckan

Livet är inte jätteroligt just nu. Tiden räcker inte till, saker går inte som jag tycker att de borde och dessutom går vi mot mörker och kyla. Men mitt i denna jordeliga jämmervisa lyckades vi få biljetter till Brahms violinkonsert med Anne-Sofie Mutter och SON - Norrköpings sympfoniorkester igår. De dryga två timmar familjen tillbringade där betydde mer för mig än veckor av semester, massage eller terapi. Det är svårt att beskriva för den som inte har upplevt det vilken djupvila, förlösning och beröring en riktigt bra klassisk konsert ger. Den bästa klassiska musiken ger på ett förunderligt sätt en känsla av mänsklig gemenskap genom både tid och rum samtidigt som man känner sig lyft över det jordsliga och vardagliga. För hur kan vi futtiga, självcentrerade och självdestruktiva små varelser som vi ha skapat något sådant?

Det här har jag upplevt varje gång jag hört SON. Vi har nämligen en förnämlig symfoniorkester i Norrköping, en ledning som håller oss med en bra repertoar och som lockar hit förbluffande många framstående och skickliga solister. I de Geerhallen är akustiken dessutom god och fåtöljerna mycket bekväma så redan förutsättningarna är de bästa.

Vi har bott i Uppsala och Stockholm och haft tillgång till ett mycket större utbud av klassisk musik tidigare - ett utbud vi också utnyttjade flitigt. Ändå har flytten blivit ett lyft för oss som musikälskare. Det enda jag saknar är kyrkomusiken. Framför allt Händels Messias i storkyrkan och Juloratoriet i Uppsala. Annars är vi musikälskare lyckligt lottade i Östergötland.

Men jag har personligen aldrig hört en större stjärna inom den klassiska musiken än Anne-Sophie Mutter och hon överträffade alla mina förväntningar. Utan några divalater, med tydlig uppmärksamhet mot och kontakt med dirigent och orkester spelade hon med makalös skicklighet och känsla. Tårarna rann ner för mina kinder hela konserten igenom och det kändes som om musiken letade sig in i de djupaste skrymslena av min själ. Jag känner en djup tacksamhet  över att ha fått uppleva något sådant.

Som den typiska lärare jag är tänkte jag genast: önskar att mina elever fick uppleva det här. Själv växte jag upp med konserter, teaterbesök, en flitigt pianospelande far och egna pianolektioner. Jag inbillar mig förstås inte att upplevelsen skulle vara densamma. Inte kände jag någon djup tacksamhet över mina pianolektioner och de konserter vi tvingades med på som barn trots att det i så hög grad var en del av min värld. Djupa musikupplevelser kommer inte lättvindigt eller gratis. Som med allt annat måste man så för att kunna skörda. Men jag tycker att varje elev borde få en skymt av den här världen, en insikt om att den finns. Ett besök på en klassisk konsert med genomtänkt program, en chans att se en riktigt förnämlig teaterföreställning, en kvart framför ett av konstens mästerverk. Jag tänkte samma sak för ett drygt år sedan när jag satt på Dramaten och såg Romeo och Julia med mina elever.

Det är svårt att få gehör för betydelsen av att ge elever ingång i det som uppfattas som finkultur så länge skolan lyckas så illa med basuppdraget. Men just nu undrar jag om inte det ändå är lika viktigt.

... Det visade sig att mina tankar på eleverna var ovanligt passande. Läs här om hur Anne-Sophie Mutter donerar hela sitt gage till en fond för unga musiker: Kultursidan.nu

“Is it not strange that sheep's guts could hail souls out of men's bodies?”

― William Shakespeare, Much Ado About Nothing

Teaterhuliganer och deras elever

När jag var barn fanns det många ställen där man skulle vara knäpptyst. Middagsbordet när det fanns gäster, i kyrkan, på teatern, på konserter, på bio, medan vuxna människor talade, under en stor del av lektionerna i skolan. En bit av det där är jag glad att vi sluppit - den som gjorde barn och tonåringar till andra klassens medborgare som inte har samma rättigheter och talutrymme som vuxna. Men något man också lärde sig av den ordningen var att respektera andras rättigheter, värde och behov.

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en mycket bra krönika om ett teaterbesök där elever löpte amok: Djungelns lag på balkong och i salong. Det hon beskriver är hårresande. Så får det absolut inte gå till - och det av många viktiga orsaker. Anne-Marie Körling skriver tänkvärt om några av dem. Hon skriver om allas rätt till sin teaterupplevelse och om vuxenvärldens och lärarnas uppgift att guida sina elever i nya rum och okända världar. Hur beter man sig i en kyrka? Vad är tillåtet i en teaterpublik? Vad får och inte får man göra på ett museum? På ett bibliotek?

Precis som Anne-Marie skriver är förarbetet viktigt. Men minst lika viktigt är att man som lärare eller förälder i sådana sammanhang tar ansvar för att överenskommelsen följs och efteråt återkopplar hur det gick. Jag har varit på både bio och teater med många skolklasser och varje besök har varit villkorat med löfte om gott uppförande. Jag har noga gått genom vad som förväntas, varför och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot överenskommelsen. Jag har involverat föräldrar och bett om deras stöd inför besöken.

I våras skrev jag om ett besök på Dramaten. Vi åkte från Norrköping till Stockholm med tre skolklasser - åttor och nior - för att se Romeo och Julia och gå på konstmuseer. Det blev ett mycket lyckat och uppskattat besök, men helt utan störmoment var inte heller det. Två flickor i vårt sällskap satt och SMS:ade och viskade på scenen. Det gick inte att göra något åt saken utan att förstöra hela föreställningen, men vi tog upp det både med flickorna enskilt och med alla elever efteråt. På vår skola har vi också som policy att den som stör vid ett sådant besök inte är välkommen att följa med vid nästa. Efterarbetet är enligt min mening precis lika viktigt som förarbetet. Beröm till den som förtjänat det och ris där det behövs.

Våra två flickor (av åttio elever som i övrigt skötte sig) störde trots allt knappast den övriga publiken, men det gjorde däremot elever från andra skolor. Vi hade många elever som klagade på att deras teaterupplevelse förminskats av prat och mobilspel och på att deras tillsägelser hade tagits illa emot. För de flesta av våra elever var det här deras första Dramatenbesök och deras första Shakespearepjäs. Enligt min uppfattning är det betydligt allvarligare att deras upplevelse störs än att någon vanlig teaterbesökares upplevelse störs. Inte för att de är mer värda utan för att följderna är större. För dem kan nämligen konsekvensen bli att det första teaterbesöket blir det sista. Vi färdigfrälsta fortsätter att gå på teatern i alla fall. Här är länken till inlägget Kulturbad i Hufvudstaden.

Men den viktigaste aspekten är att den lärare som tar sina elever på ett sådant teaterbesök inte bara sviker både kunskaps och fostransuppdragen - han eller hon motverkar dem aktivt och korrumperar eleverna så till den grad att det vore bättre att de aldrig fick sätta sina fötter på en teater. Alla människors lika värde, respekt, hänsyn, medmänsklighet, respekt för lagen, etik och moral är inte sådant man lär sig genom att läsa ett kompendium och svara på flervalsfrågor. Sådant lär vi våra barn och tonåringar genom att föregå med gott exempel, påminna om andras rättigheter och behov, insistera på hänsyn och beivra lag- och regelbrott. Om budskapet från vuxenvärlden är att era rättigheter är viktigare än andras, ni är viktigare än andra, jag ser att du bryter mot moral, god ton, lagar och regler men jag tittar åt andra hållet för att inte få obehag eller besvär. För att jag är för lat eller för feg. Då lär vi ut motsatsen till det vi är satta att undervisa och medverkar aktivt till att försämra elevernas värdegrund.

Och teatern? Den störande elev som har ett sådant teaterbesök som enda teaterupplevelse kommer antagligen aldrig frivilligt att se en föreställning igen.

Läggar man ihop allt detta inser man snabbt att det är den abdikerade läraren som är den värsta teaterhuliganen.



Johanna tipsar om en intervju med Folkoperans nya konstnärliga ledare. Hon berättar bland annat om vad en skicklig och utmanande lärare har betytt för hennes teaterintresse och karriär.

Bertil Törestad kom med samma budskap redan igår i väldigt mycket mer komprimerad och fint ironisk form. Länk till Lärarkårens haveri igen!. Måste bara påpeka att det här inte är lärarkårens haveri. De som ska känna sig skyldiga är de lärare som gör sig skyldiga till sådant som beskrivs i Kjöllers artikel.

Elever på Kulturbad i Hufvudstaden

Kultur, det är något våra ungar behöver. På den punkten är alla överens. Men hur servera? Hur paketera? Tar man med sig en klass till teatern och de lider sig genom föreställningen finns risken att de dömer ut teater som konstform för all framtid. Ett museibesök kan även det bekräfta fördomar lika väl som öppna dörrar. Läraryrket när det är som bäst - eller när det är som sämst - kan uppenbara sig under ett besök i finkulturen. Viktigt är förstås att man väljer med omsorg. Romeo och Julia på Dramaten. Bättre kan det väl knappast bli?

Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?

Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.

Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.

Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.

Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?

På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.

Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.

Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."

Politiskt ansvar och balkongscener

Det har varit en tuff vecka för mig. I måndags hade vi ett långt och stormigt kommunfullmäktige här i Valdemarsvik. Det mynnade ut i att kommunstyrelsen nekades ansvarsfrihet med rösterna 18 - 9 och att min partikamrat Göran Löfsved lämnade alla sina politiska uppdrag. Det lämnar vår lokalförening utan ordförande, kommunstyrelserepresentant och gruppledare. Om det har jag skrivit mer i min NT-blogg. Det här är både ovanligt och ganska så big deal, men det är inte det som har upptagit min tid och stulit min energi. I onsdags åkte min klass 8 C och två andra klasser från Djäkneparksskolan till Stockholm för att gå på konstmuseum och på Romeo och Julia på Dramaten. Jag och mina två yngsta ättelägg var hemma två på natten, utmattade och uthungrade. Sedan dess har jag sovit, vårdat en förkylning och astma, rättat prov, skrivit om friskolor och lyssnat på Brigitte. I morgon ska jag skriva om Romeo och Julia. ... Om jag orkar.