Lärarföraktande föräldrar

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.  Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

 När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

Teaterhuliganer och deras elever

När jag var barn fanns det många ställen där man skulle vara knäpptyst. Middagsbordet när det fanns gäster, i kyrkan, på teatern, på konserter, på bio, medan vuxna människor talade, under en stor del av lektionerna i skolan. En bit av det där är jag glad att vi sluppit - den som gjorde barn och tonåringar till andra klassens medborgare som inte har samma rättigheter och talutrymme som vuxna. Men något man också lärde sig av den ordningen var att respektera andras rättigheter, värde och behov.

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en mycket bra krönika om ett teaterbesök där elever löpte amok: Djungelns lag på balkong och i salong. Det hon beskriver är hårresande. Så får det absolut inte gå till - och det av många viktiga orsaker. Anne-Marie Körling skriver tänkvärt om några av dem. Hon skriver om allas rätt till sin teaterupplevelse och om vuxenvärldens och lärarnas uppgift att guida sina elever i nya rum och okända världar. Hur beter man sig i en kyrka? Vad är tillåtet i en teaterpublik? Vad får och inte får man göra på ett museum? På ett bibliotek?

Precis som Anne-Marie skriver är förarbetet viktigt. Men minst lika viktigt är att man som lärare eller förälder i sådana sammanhang tar ansvar för att överenskommelsen följs och efteråt återkopplar hur det gick. Jag har varit på både bio och teater med många skolklasser och varje besök har varit villkorat med löfte om gott uppförande. Jag har noga gått genom vad som förväntas, varför och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot överenskommelsen. Jag har involverat föräldrar och bett om deras stöd inför besöken.

I våras skrev jag om ett besök på Dramaten. Vi åkte från Norrköping till Stockholm med tre skolklasser - åttor och nior - för att se Romeo och Julia och gå på konstmuseer. Det blev ett mycket lyckat och uppskattat besök, men helt utan störmoment var inte heller det. Två flickor i vårt sällskap satt och SMS:ade och viskade på scenen. Det gick inte att göra något åt saken utan att förstöra hela föreställningen, men vi tog upp det både med flickorna enskilt och med alla elever efteråt. På vår skola har vi också som policy att den som stör vid ett sådant besök inte är välkommen att följa med vid nästa. Efterarbetet är enligt min mening precis lika viktigt som förarbetet. Beröm till den som förtjänat det och ris där det behövs.

Våra två flickor (av åttio elever som i övrigt skötte sig) störde trots allt knappast den övriga publiken, men det gjorde däremot elever från andra skolor. Vi hade många elever som klagade på att deras teaterupplevelse förminskats av prat och mobilspel och på att deras tillsägelser hade tagits illa emot. För de flesta av våra elever var det här deras första Dramatenbesök och deras första Shakespearepjäs. Enligt min uppfattning är det betydligt allvarligare att deras upplevelse störs än att någon vanlig teaterbesökares upplevelse störs. Inte för att de är mer värda utan för att följderna är större. För dem kan nämligen konsekvensen bli att det första teaterbesöket blir det sista. Vi färdigfrälsta fortsätter att gå på teatern i alla fall. Här är länken till inlägget Kulturbad i Hufvudstaden.

Men den viktigaste aspekten är att den lärare som tar sina elever på ett sådant teaterbesök inte bara sviker både kunskaps och fostransuppdragen - han eller hon motverkar dem aktivt och korrumperar eleverna så till den grad att det vore bättre att de aldrig fick sätta sina fötter på en teater. Alla människors lika värde, respekt, hänsyn, medmänsklighet, respekt för lagen, etik och moral är inte sådant man lär sig genom att läsa ett kompendium och svara på flervalsfrågor. Sådant lär vi våra barn och tonåringar genom att föregå med gott exempel, påminna om andras rättigheter och behov, insistera på hänsyn och beivra lag- och regelbrott. Om budskapet från vuxenvärlden är att era rättigheter är viktigare än andras, ni är viktigare än andra, jag ser att du bryter mot moral, god ton, lagar och regler men jag tittar åt andra hållet för att inte få obehag eller besvär. För att jag är för lat eller för feg. Då lär vi ut motsatsen till det vi är satta att undervisa och medverkar aktivt till att försämra elevernas värdegrund.

Och teatern? Den störande elev som har ett sådant teaterbesök som enda teaterupplevelse kommer antagligen aldrig frivilligt att se en föreställning igen.

Läggar man ihop allt detta inser man snabbt att det är den abdikerade läraren som är den värsta teaterhuliganen.



Johanna tipsar om en intervju med Folkoperans nya konstnärliga ledare. Hon berättar bland annat om vad en skicklig och utmanande lärare har betytt för hennes teaterintresse och karriär.

Bertil Törestad kom med samma budskap redan igår i väldigt mycket mer komprimerad och fint ironisk form. Länk till Lärarkårens haveri igen!. Måste bara påpeka att det här inte är lärarkårens haveri. De som ska känna sig skyldiga är de lärare som gör sig skyldiga till sådant som beskrivs i Kjöllers artikel.

DN - liberal och oberoende även när det gäller pojkar, torskar och horor?

Förra veckan skrev Kjöller en ledarartikel om sexköpare i allmänhet och resande sådana i synnerhet. Artikeln är full av kränkande, nedsättande och generaliserande formuleringar och borde aldrig ha hittat in på en liberal ledarsida.  Nästa artikel handlar om skillnader i inställning till skolan mellan pojkar och flickor och är nästan lika sexistisk den. Med stor indignation skriver Kjöller att flickor minsann inte ska behöva agera krockkuddar för vanartiga gossar. Hon vill se flickskolor där flickor slipper hållas tillbaka av ”mindre begåvade” och engagerade gossar.

Föreställ er att de här två artiklarna hade handlat om invandrare, hörselskadade eller homosexuella? Det skulle ha blivit världens ramaskri. Men män och pojkar får man tydligen skriva vad som helst om utan erinran. Ironiskt nog i jämställdhetens namn. Det här måste vi komma åt, för det är inte ett skvatt bättre att uttala sig generellt nedsättande om män än att göra det om kvinnor. Män måste bli bättre på att försvara sig, på att säga, men vänta här... Och vi kvinnor, vi behöver skärpa oss.

När jag jobbade på gymnasiet i en annan stad hade vi en stor skandal på skolan. Under många år hade man haft årliga resor till Afrika med eleverna i åk 3. Nu klagade eleverna på att lärarna anlitade prostituerade och söp sig redlöst fulla. Skolledningen försökte tysta ner det hela. Konsekvensen blev att eleverna gick till Aftonbladet med en filminspelning av en av lärarna (en f.d. ordförande för kristdemokraterna i staden) I flera veckor kunde man på Aftonbladet.se se hans guppande rumpa skymta genom den öppna altandörren. Om det här har jag redan skrivit - antingen i ett inlägg eller i någon kommentar. Det jag däremot inte skrev var att den mannen och hans manliga kollega var med på resan för första gången.

Veteranerna och initiativtagarna var två kvinnor på sextio plus. Dem hade elever klagat på i flera omgångar tidigare. De hade tafsat på och varit allmänt slippriga mot pojkar de träffade i olika sammanhang. Bland annat hade det klämts både här och där på en guide de hade på en safariutflykt för elevgruppen. De kvinnliga lärarna hade också vid flera av resorna behövt bäras till sina rum av eleverna, stupfulla. Den ena läraren hade en ”pojkvän” i en annan stad, jag vill minnas att det var Nairobi. Dit brukade hon åka några dagar under varje skolresa.
Med tanke på att klagomål på ihållande fylla, försumlighet och sexuella övertramp hade kommit flera gånger innan den här skandalen är det rimligt att anta att det var de två kvinnliga lärarna som satte tonen för resan, inte de två manliga.

Hos mig väcker det här många tankar. Föreställ er att elever hade kommit och sagt samma sak om manliga lärare? Tror ni att skolledningen hade viftat bort det lika lätt? Det tror inte jag. Det här kunde fortgå just för att det var kvinnor som söp sig redlösa och tafsade på småpojkar. Det vet vi ju alla att det är män som bär sig åt på det sättet. När allt det här blev en stor nyhet var det också de två männen som blev uthängda i media. I ärlighetens namn var det dem eleverna hade filmat med guppande ändor, men de två kvinnorna var enligt min uppfattning de som ställde till mest skada.

Litet grann kan jag förstå Hanne Kjöller. Jag har själv blängt ogillande på en rödbränd man på en strand i Phuket som nödtorftigt dolde sin ölkagge med en t-shirt med meddelandet ”Sexturist - Javisst!” Det finns människor - som mina kollegor som enbart hålls tillbaka av omvärldens fördömande och som beter sig fruktansvärt illa när den sociala kontrollen är borta - till exempel utanför landets gränser.
Men när jag läser historier om de stackars kvinnorna och de onda männen har jag alltid den här historien som resonansbotten. Med det här i bagaget är det inte möjligt att läsa sådana grova generaliseringar och påhopp som Hanne Kjöller kommer med utan att bli illa till mods. Det finns sådana som far väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi hjälpa. Det finns sexköpare som beter sig väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi stoppa. Men möjligheterna att göra det blir bara mindre om vi drar alla sexköpare och alla sexsäljare över en kam.

Om det har jag skrivit på Newsmill. Klicka här så kommer du dit.

Bloggar: Per Hagwall i No Size Fits All , Anders B Westin, Tysta Tankar, Christermagister, Badlands Hyena, ord av Jerry, Pelle Billing, Motpol, Gretas svammel, Killing Zoe again, politikken,