Dags att sparka föräldrarna ur skolan?

Samma dag som vår skolavslutning var jag inbjuden att prata under rubriken "Föräldrar - stjälp eller hjälp" på ett lunchmöte hos Rotary i Söderköping. Jag blev glad både över ämne och forum. Rotary är en organisation som på ett genialiskt sätt kombinerar egennytta med allmännytta –  ett professionellt nätverk till gagn för den egna karriären i kombination med ett målmedvetet och effektivt arbete  för en bättre värld. ... Tänk om vi kunde använda det receptet för föräldraengagemang i skolan?

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar - skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste jobb någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det jobbet extra väl. Det här är också - i likhet med läraryrket – ett jobb alla har synpunkter på. Till det får läggas mängder av skriverier om föräldrar och skolan. Föräldrar curlar sina barn istället för att uppfostra dem. Föräldrar beter sig som krävande kunder och äter upp både lärare och rektorer.  ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”.  Föräldrar vill slippa läxor för de ger omys i familjen. Här är några av rubrikerna bara det senaste året. Samtidigt talar precis lika feta rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi kicka ut föräldrarna helt och hållet?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst undanskymd roll, och en roll som var helt på skolans villkor. De skulle skriva under anmärkningar och betyg och ta sina barn i örat när det var påkallat.  Det var i princip vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med rosor och ballonger.

Om en lärare ringde hem, om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja då var man som elev alltid i trubbel. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras jobb att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina ättelägg. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på pedagog och pedagogik.

Idag då? De anklagande rubrikerna stämmer. Det finns föräldrar som bidrar till den svenska skolans misslyckande. Men det finns också föräldrar som är en tillgång för skolan. Det är hursomhelst både poänglöst och destruktivt att skuldbelägga en hel kategori människor.  Föräldrar i Sverige är rätt mycket som föräldrar i resten av världen. Vi älskar våra barn, vi gör så gott vi kan och det händer med jämna mellanrum att så gott vi kan inte räcker till.  Här som annorstädes finns det föräldrar som är fantastiska och föräldrar som borde få sparken.

Det vi behöver ägna tankeverksamhet åt är inte föräldrarna som sådana utan vilken föräldraroll vårt samhälle genererar. Vilket jobb ger skolan föräldrarna? Vilket engagemang inbjuder skolan till? Vilka konsekvenser får den svenska föräldrarollen för skolan?

En tydlig trend är att föräldraengagemanget idag handlar om det egna barnet. De klasspappor och mammor som tidigare arrangerade klassdagar, fixade till skolgården, skramlade till presenter och tackkort till lärarna – som gjorde insatser för hela klassen eller hela skolan - är ett minne blott. Idag handlar föräldraengagemang om det egna barnet, och en stor del av det engagemanget är präglat av misstänksamhet. Får mitt barn rätt bemötande, rätt undervisning, rätt betyg? Är skolan rätt, maten rätt, stödet rätt, läxorna rätt, barnet tryggt, tillrättavisningarna de rätta?  Föräldrar sätter nyfödda i kö, köper hus i rätt stadsdel (såg till exempel att hemnet.se har börjat lägga in skolinfo i sina annonser), försöker och lyckas ibland välja vilken/vilka lärare deras barn har. 

Det är också förtvivlat vanligt med föräldrar som inte ser sin roll i sina barns etiska och moraliska utveckling. Föräldrar som fuskar för sina barn, ljuger för sina barn och som rätar ut varje kurva och sopar bort varje dammkorn på barnets väg. Vad ska man säga till en förälder som slår ut med händerna i uppgivenhet för att telningen spelar datorspel hela nätterna, aldrig äter frukost eller inte vill gå till skolan? Vad lär sig ett barn av att lyssna på en förälder som är oförskämd och respektlös mot läraren? Som recenserar skolans lärare som rörde det sig om en Idoltävling snarare än om ett utvecklingssamtal? Det finns föräldrar som försvarar sina barn i varje läge. ”Du säger att Pelle gjorde si, men Pelle säger själv att han gjorde så. Här står ord mot ord”.  … Varför drar inte föräldrar ur sladden, varför ser de inte till att barnen sover, äter, rör sig, är i skolan i tid med rätt utrustning? Det är ju faktiskt deras jobb, vad de har åtagit sig att sköta ända från befruktningstillfället. Jag undrar också hur de tror att det går för deras barn i skolan efter att både lärarnas undervisning, omdöme och disciplinåtgärder öppet ifrågasatts av deras föräldrar och de fått medhåll för all egen kritik?  

En annan trend är en hårdare ton från föräldrar gentemot skolan och en mjukare ton åt andra hållet.  De föräldrar som hör av sig mest, som upptar lejonparten av lärares och rektorers tid är dessutom välutbildade föräldrar till högpresterande barn. De föräldrar och barn som borde vara mest självgående så att vi i skolan kunde ägna huvuduppmärksamheten åt de barn som varken har motivation, stöd eller uppfostran hemifrån. För att inte tala om åt de barn som är försummade eller far illa i sina hem.  

Vad beror de här trenderna på? Det viktigaste skälet är att den svenska skolan varken är likvärdig eller pålitlig. Föräldrar är misstänksamma för att de har orsak att vara misstänksamma. De bevakar sina egna barns intressen för att deras barns intressen behöver bevakas. Höga betyg kan sakna kunskapstäckning, njugga betyg kan betyda att telningen missar framtidschanser som istället går till någon med glädjebetyg. Skolor kan gå i konkurs, lärarna kan vara obehöriga och en del av de behöriga har kanske inte de kunskaper som krävs för ett fullgott jobb. Till det får läggas att skickliga lärare ofta saknar förutsättningar att göra sitt bästa. För litet tid för för- och efterarbete, bristande stöd och struktur för elevvård och arbetsro på skolan och brist på fortbildning (om man inte råkar vara mattelärare).

Bristen på respekt är också kopplad till det kundtänk som kommit med konkurrensen. Föräldrar kan uppleva sig som och bete sig som missnöjda kunder. Ur skolans perspektiv är varje kund viktig, har varje kund rätt, för varje förlorad elev är en förlorad skolpeng. Det här förhållandet är både osunt och skadligt. Jag har haft kollegor som varit långtidssjukskrivna på grund av besvärliga föräldrar och rektorer som har fått ta emot de mest häpnadsväckande förolämpningar och hot. De flesta lärare som varit yrkesverksamma några år har legat sömnlösa och kokande efter en föräldrakontakt. Skulle tro att många lärare har lämnat yrket efter föräldrapåhopp. Åtminstone är det i det läget mina kollegor brukar meddela att de vill byta yrke. Vi är vana att ta skit från elever, vana att ta tag i det eller kasta över axeln som situationen bjuder. Men skit från vuxna människor som inte är vårt ansvar? Påhopp från föräldrar blir lätt tuvan som tippar lasset för en lärare.

Den enda av de trender jag räknat upp som inte är knuten till skolan är curlingen och det abdikerade föräldraansvaret. Den trenden verkar vi ha gemensam med många västländer. Men skolan är medskyldig även här. Genom att inte ställa krav godkänner och normaliserar vi bristen på ansvarstagande hos föräldrarna. När vi behandlar föräldrar som viktiga kunder förstärker vi curlingen och självcentreringen.

Ett system som innebär att skolans kompensatoriska uppdrag sätts ur spel, där lärartid som ska gå till eleverna snos av föräldrarna, där skolan ägnar sig åt att tillfredsställa krävande kunder på bekostnad av huvuduppdraget, där elever som dragit en nitlott i valet av föräldrar är skolans största förlorare – ett sådant system  har vi inte rätt att  hålla oss med. Därför vill jag inte höra talas om någon arbetsro i skolan. Arbetsro ska vi ha när vi jobbar med rätt saker och rör oss åt rätt håll. Inte en sekund tidigare.

Först måste vi se till att föräldrar kan lita på att deras barn får en god och likvärdig utbildning var de än bor, vilken skola deras barn än går i. Så länge föräldrar måste hålla ängslig koll på att deras barn inte blir snuvade på sin utbildning kan inte förhållandet mellan föräldrar och skola bli annat än stjälpande.  Så länge elever kan bli bestulna på framtidsmöjligheter och betyg kan sakna kunskapsinnehåll sviker vi både våra barn och vår egen framtid. Likvärdighet bör bli ett övergripande mål. 

Vi behöver också problematisera hur vi i skolan förhåller oss till föräldrar. Det står i all relevant lagtext att barnens behov ska vara i centrum. Men i praktiken är det betydligt oftare föräldrarnas behov som är i centrum. När barn har fysiska eller psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa och engagerade, friska och förnuftiga föräldrar – då fungerar skolan och samhället någorlunda – åtminstone om föräldrarna också är envisa och påstridiga. Men de gånger barn har fysiska och psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa helt eller delvis på grund av föräldrarnas sjukdom, missbruk, kriminalitet med mera – då när samhället borde ta det allra största ansvaret då abdikerar vi.

Att föräldrar hjälper sina barn hemma är något som avlastar skolan – så länge hjälpen har effekt utöver att lätta föräldrarnas samveten. Men att föräldrar behöver slåss för stöd till sina barn och kan överklaga åtgärdsprogram, det ställer bara till med elände.  Det här systemet medför att mest går till den som skriker högst snarare än till den som har de största behoven.  Det skapar också en brist på tillit mellan föräldrar och skola och att det leder till att de elever vi borde ägna störst uppmärksamhet får stå tillbaka.

Det här tycker jag är förskräckligt. Hur går det för barn med funktionsnedsättningar när föräldrarna inte är påstridiga, pålästa, envisa nog? När inte de förstår sitt barns behov? När barn inte har fungerande föräldrar? Hur blir det för dem i ett system som bygger på att föräldrar engagerar sig och är engagerade? Helt uppåt väggarna blir svaret.  Och det är just de här eleverna vi är skyldiga mest. En elev från ett familjehem, med missbrukarföräldrar, en annan med en pappa på kåken, en mamma som lider av svår depression, syskon på driv och som grädde på moset en diagnos, säg ADHD, Tourettes eller Asperger har fått en riktigt usel start i livet. Ska vi då öka på nitlotten genom att se till att skolan bara blir en sten på färdigt tung börda? Samtidigt som vi curlar de redan curlade litet till?

Enligt skollagen har alla elever rätt till det stöd de behöver för att kunna nå och överträffa målen. Enligt skollagen ska skolan och lärarna lägga mest resurser på de elever som behöver det bäst. Men lagar fyller ingen funktion om de inte efterlevs. Det är poänglöst att på statlig nivå skriver vackra, utopiska lagar när man ute på skolorna inte har ett hopp om att förverkliga dem. Fokus behöver också vara vid resultat – inte vid åtgärd. Vem bryr sig om en unge har fått särskilt stöd om det inte har varit ändamålsenligt? Om kunskapsutvecklingen och trivseln ändå saknas?

På individnivå behöver vi reflektera ordentligt över vad det innebär att vara föräldrar.

Vad har jag för mål med mitt föräldraskap?  Hur manifesterar sig de målen i handling? Om målen och handlingarna inte harmoniserar kommer målen inte att nås.

”Vill du att ditt barn ska bli en omtänksam, hjälpsam, kompetent och ansvarsfull person?” På den frågan tror jag nästan alla föräldrar skulle svara ja. Men hur många föräldrar arbetar aktivt för att nå de här målen med sitt föräldraskap? En förälder som gör sitt barns betygsgrundande inlämningsarbete – vad lär sig barnet av det?

En förälder som hotar, tjatar eller argumenterar för ett högre betyg för sitt barn – vad ger det barnet för signal? Föräldern som kör barnen till varje träning, köper en ny Iphone när den gamla trillat i golvet eller blivit kvarglömd på bussen, som åker på långsemester till Thailand mitt under terminen, brer smörgåsarna, plockar undan disken, ställer in mjölken i kylen och undviker varje konflikt genom att bara säga ja?

Jag tror att konflikträdda curlande föräldrar handlar så för att de är rädda att förlora sina barns kärlek, vänskap och aktning. Kanske minns de sina egna konflikter och sitt förakt mot sina föräldrar när de själva var tonåringar?  Oscar Wilde formulerade naturordningen så här: ”Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid dömer de dem. Sällan, om någonsin förlåter de dem.” Vi har starkare familjer idag och relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än på Oscar Wildes tid. Men om man tror sig slippa kickas från piedestalen av sina barn genom att curla dem kommer man att få ett bryskt uppvaknande. Tonåringar behöver frigöra sig från sina föräldrar för att hitta sin egen roll och väg i livet. När de sedan närmar sig sina föräldrar igen är basen ett vuxenperspektiv på den egna uppväxten. Oscar Wildes förlåtelse grundar sig på att man förstår föräldrarnas ställningstagande och handlande och föräldrarollens komplexitet när man själv blir vuxen. Om man blivit tränad att leva sig in i andra människors känslor och bevekelsegrund, vill säga. Chansen att det händer med ett barn som blivit tränat att se sig själv som the bellybutton of the universe är mikroskopisk. Här passar det utmärkt med ännu ett citat: ”Parents wonder why the streams are bitter, when they themselves have poisoned the fountain”. John Locke den här gången. Man får inte de föräldrar man förtjänar, men i väldigt hög grad får man de barn man förtjänar.

Både för föräldrarnas, barnens och skolans skull behöver vi hitta tillbaka till det engagemang som sträcker sig förbi det egna barnet. Föräldrar som ordnar med utflykt eller kalas för hela klassen, som turas om att arrangera läxhjälp, dekorera eller renovera klassrummet, som tar fler än det egna barnet på konsert eller teater, som är villiga att finnas till inte bara för sina egna barn utan också för någon av alla de skadskjutna små sparvar som finns i våra skolor. Med den här typen av föräldraengagemang i skolan slår vi flera flugor i en smäll. Skolan blir mer effektiv och likvärdig, fler barn får mer vuxenstöd och föräldrar blir mer av de moraliska förebilder de behöver och ska vara för sina barn.

Som grädde på moset skulle både föräldrar och barn blir lyckligare. Vi människor har ett djupt och grundläggande behov av att behövas. Vi vill känna att våra liv gör skillnad, att vi på något litet sätt gör världen litet bättre. Att det behovet finns på plats tidigt lärde jag mig väldigt handfast när vi bodde på segelbåt i Opua på Nya Zeeland. En mamma med två barn hittade sig hemlösa efter att en av sönerna stoppat ett papper i brödrosten. Hela samhället slöt upp för att hjälpa kvinnan trots att hon kom från en grupp illa sedda båtluffare och inte var en av deras egna. Samtidigt gick budet ut att de här tre hade förlorat allt och att all hjälp var välkommen. Jag bad barnen plocka ut hälften av sina leksaker och kläder att ge åt de här två pojkarna som var precis i våra två barns åldrar – fem och tre. Vi bakade bröd och köpte ost och smör åt dem också, åt dessa barn som vi aldrig hade träffat. Inte en protest från ungarna inför att halvera leksaksbeståndet. Tvärtom var de fulla av iver att plocka ut det bästa ur deras från början sparsmakade leksaksförråd att ge bort. De var båda tydligt lyckliga och stärkta av att kunna bidra, av att ge och det utan att få något tack från de här pojkarna eller från någon annan.

Människor som hjälper barn som behöver hjälp finns förstås redan idag i Sverige. Fantastiska fosterföräldrar som vänder hela tillvaron för de barn de har hand om, föräldrar som låter en klasskamrat flytta in när helst det behövs, socialarbetare som går over and beyond. Det jag är ute efter är något mer organiserat och systematiskt, att vi faktiskt uppfattar alla barn som allas ansvar.  Ja som på Nya Zeeland. Ortsborna gillade inte de fattiga utlänningar kvinnan tillhörde, men det var helt enkelt så de gjorde. När saker gick åt skogen ställde alla upp.

Jag önskar att föräldraföreningar kunde ägna sig åt den här typen av verksamhet, snarare än åt lobbyverksamhet eller bevakande av de egna barnens intressen. När jag deltog i en europeisk workshop kring föräldraengagemang i Graz, Österrike insåg jag till min förvåning att en nationell föräldraförening – något som finns i de flesta andra länder - saknas i Sverige.  Ordförande för Hem och Skola i Finland berättade att deras förening hade den svenska Hem och Skola föreningen som modell och till sin besvikelse fått se den svenska föreningen gå sotdöten till mötes. Finlandsvenska Hem och Skola har erbjudit hjälp och stöd för att få fart på föräldraorganisationen i Sverige – men utan resultat.  Jag vet inte hur länge det har varit så här, men jag minns skandalen när Hem och Skola anklagades för att ha tillskansat sig bidrag på oriktiga grunder. Jag förstår inte varför föräldraorganisationer ska behöver saftigt statligt understöd. Det är rimligt att departementet använder en nationell föräldraförening som remissinstans och erbjuder ett mindre bidrag kopplat till det. I övrigt ska föräldraengagemang komma från föräldrarna och riktas till gagn för hela skolan – inte köpas av staten och riktas till det egna barnet. Extra stötande blir det med tanke på de njugga bidragen till lärarnas ämnesföreningar. Vi sysslar med yrkesutveckling på fritid och egen bekostnad, medan föräldrar får betalt för att lobba för sina egna barn.

Sokrates avslutade sitt berömda tal innan giftbägaren med att instruera åskådarna att ta sig an hans barns etiska och moraliska uppfostran. Framför allt skulle de vara flitiga med att påminna barnen om att de inget visste. Det uppdraget var så viktigt att om åskådarna skötte det skulle det uppväga all oförrätt mot honom och hans familj. Vi har glidit iväg en bit från den synen på föräldraskap och även från den synen på det goda samhället. 

När Sokrates inte längre kunde fullfölja sitt föräldrauppdrag lämnade han över det till sina landsmän. Jag vill leva i ett samhälle där jag skulle kunna göra detsamma.  Men ska den drömmen bli verklighet  måste vi först sparka föräldrarna ur skolan ... och bjuda dem tillbaka till annat uppdrag. 

”Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, glupar i sig sin mat och plågar sina lärare.” Sokrates

”Av naturen härmar barn sina föräldrar, trots dessas försök att lära dem gott uppförande.”  Sokrates

Lathund för föräldrar som vill att deras barn ska bli goda, ansvarstagande, empatiska människor som når eller överträffar sina egna kunskapsmål i skolan.

• 1.     Stjäl inte lärartid från dina och andras barn.
• 2.     Stärk dina barns förtroende för sina lärare.
• 3.     Förstärk inte villfarelsen att världen cirklar runt dina barn.
• 4.     Stärk dina barns självförtroende/ansvarstagande.
• 5.     Låt inte dina barn smita från svårigheter.
• 6.     Överför inte dina egna begränsningar på dina barn.
• 7.     Ge inte dina barn bilden att din plånbok/fritid är viktigare än deras skolgång.
• 8.     Använd inte ordet begåvning. Undvik även ordet talang.
• 9.     Dela inte upp skolan i viktiga och mindre viktiga ämnen.
• 10. Förstör inte dina barns motivation och intresse för skolan genom tjat, gnat och bråk.
• 11. Se till att ditt barn äter en bra frukost. Att dina barn äter en balanserad och näringsriktig kost som fungerar som bränsle är ditt ansvar.
• 12. Ha läggdags eller andra regler som säkerställer en god nattsömn för ditt barn. . Att ditt barn sover tillräckligt för att må bra och fungera väl är ditt ansvar. 
• 13. Se till att ditt barn rör sig.  Att dina barn får tillräckligt med ljus, luft och fysisk aktivitet är även det ditt ansvar.
• 14.  Utgå varken ifrån att ditt barn talar sanning/ljuger. Ta reda på. Det är ditt jobb att fostra ditt barn i riktning ärlighet och civilkurage.
• 15.  Låt inte dina barn nedvärdera eller trakassera.  Lär inte dina barn att nedvärdera eller trakassera genom exempel.

Media: Missa inte lysande artikeln: "Sluta behandla era barn som kungar" (Aftonbladet debatt).
Karin Olsson skrev en läsvärd krönika i Expressen för några veckor sedan: Flickor uppför sig och pojkar för liv. Också i Expressen: Curling-föräldrarna gör sina barn en otjänst. Roland Poirier Martinsson i SVD: "Det är ert fel, föräldrar!"

Anna Wahlgrens och mina barn

Jag köpte Anna Wahlgrens Barnaboken redan när jag var gravid för första gången,1986. Det är nämligen så vi akademiker tar oss an det mesta som händer i livet. Vi köper böckerna och läser in oss. Jag läste Doktor Spock, Penelope Leach, varenda bok om barnafödande och barnafostrande jag kunde uppbringa. Men ingen bok satte så djupa spår i mig som Barnaboken. Jag uppskattade och följde många av de handfasta steg-för-steg råden om hur man hanterar de stötestenar varje förälder måste hantera. Men det som gjorde djupast intryck på mig var samhällskritiken, resonemanget om vad det är att vara förälder, vad ens plikt och roll är ... Föräldrafilosofin.

Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.

Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.

Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma.  Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.

Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.

När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också  rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.

Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.

Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.

Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur.  Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.

Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.

Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.

Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet.  Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt  och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!

Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.

Media: DN, Expressen, Skavlan

Hur ser vi på våra elever egentligen?

Jag blir ofta förundrad över den tvärsäkerhet med vilken lärare (och andra för den delen) yttrar sig om vad elever kan eller inte kan och vad det beror på. Så sent som för några dagar sedan hörde jag en lärare berätta att hon sagt till sina elever: "sådant är bara möjligt om man är riktigt språkbegåvad." Så tråkigt med en värld där man sätter upp gränser för vad som kan uträttas på det sättet. Så tråkigt, så arrogant och så väldigt skadligt. För det första är arbetsinsats och motivation betydligt viktigare framgångsfaktorer än begåvning. För det andra är vi alla språkbegåvade. För det tredje kan vi bara veta om en elev har nått ett mål eller inte - vi kan i stort sätt aldrig vara helt säkra på varför. Ett litet exempel: På gymnasiet hade jag en lärare som både hade dålig andedräkt och luktade svett. Jag frågade honom aldrig om hjälp och när han förklarade något hörde jag aldrig vad han sa - jag kände bara hur illa han luktade. Han trodde kanske att jag var obegåvad. I själva verket var jag specialbegåvad - med ett gott luktsinne.

Vi måste sluta etikettera elever på det sättet. När en elev inte når målen är det läge för troubleshooting och självrannsakan. Lägger eleven ner tillräckligt med tid? Sker arbetet på bästa sätt? Hur är det med förkunskaper, förförståelse, motivation, självförtroende? Gör jag själv ett tillräckligt bra jobb? Finns det variation? Har eleverna inflytande, möjlighet att välja efter intresse. Våra elever är begåvade och det är vårt jobb att göra dem mer begåvade. Inte att begränsa och diagnosticera dem.

 Läs Johan Kants artikel om elevsyn och framgångsfaktorer i undervisningen på Skola och Samhälle.

Missa inte "Den övervakade skolan"

I går tittade jag på första avsnittet av ”Educating Essex”, eller, som det av någon outgrundlig anledning heter på svenska, ”Den övervakade skolan”. När Morrica skrev om det här programmet för andra gången tyckte jag nämligen att det var dags. Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ett program med ett namn som låter som kritik i sig. Något bra mycket mindre underhållande och inspirerande, det är i varje fall helt klart.

Educating Essex påminner en del om första säsongen av Klass 9 A och erbjuder en skarp kontrast mot säsong två av den serien och mot Världens bästa skitskola, två program som vältrade sig i tillkortakommanden och misslyckanden. Här har man istället valt ut en prisbelönad skola och lagt fokus vid en uppskattad, karismatisk och humoristisk biträdande rektor. Genom att installera mängder av kameror istället för att ha ett kamerateam på plats har man också lyckats få en riktig ”fly on the wall” känsla.

Jag tittar på programmet och tänker vad avslappnade och glada lärarna verkar. Så kul de har på sina möten och så bra de samarbetar. Det var också ovant att se en rektor och en biträdande rektor som är så hands-on. Som tar konflikter, svåra samtal och som samarbetar med lärarna i det dagliga. Programmets klimax är när en elev anklagar biträdande rektorn för att ha tagit henne hårt i armen då hon vägrade ta av sig sin huvtröja. Detta efter att hon svurit åt honom och därför blivit hemskickad. En kollega hanterar mamman på telefon, berättar att  Mr Drew nekar till anklagelsen och hälsar att han varit på minst en meters avstånd från henne hela tiden. Rektorn kallar in flickan, ber henne förklara precis vad som hänt och var. Han förklarar att han tar allvarligt på hennes anklagelser, att han är ansvarig för hennes säkerhet och att lärare som inte kan behärska sig och gör fysiska utspel mot elever måste lämna sina uppdrag med omedelbar verkan. Han påminner också om att de har övervakningskameror och att det alltså är möjligt att ta reda på precis vad som har hänt. På så vis ger han henne en möjlighet att backa. En möjlighet hon inte utnyttjar.
Med hjälp av filmmaterialet går det att etablera att flickan ljugit och att Drew aldrig varit i närheten av henne. Flickan får omedelbart en ordentlig utskällning och blir relegerad resten av terminen (oklart hur länge, men antagligen några dagar).

I Sverige hade det för det första varit otänkbart att vara så avfärdande mot föräldern. Föräldrar är kunder här. Dem ska man till varje pris hålla sig väl med. En svensk rektor hade helt säkert också fått det här på sitt bord. Antagligen hade läraren blivit inkallad först och  utsatt för grillning snarare än stöd. Här får vi inte ha den typen av kameraövervakning, så ord hade stått mot ord. Möten hade följts av möten, utsagor av utsagor. Antagligen skulle den stackars läraren ha fått spendera många timmar i olustiga möten. Stämningen i klassen skulle antagligen ha blivit bekymmersam med olika partier tagna. Till och med om det hade funnits vittnen skulle man säkert ha slätat över flickans handling.

Men vem gagnas av vår tandlöshet? Att komma med falska anklagelser är oerhört allvarligt och inte alls något som är ovanligt i skolans värld. Man kan anta att en elev som gör det i en såpass oträngd situation inte gör det för första gången och heller inte för sista. Liv blir ödelagda av sådant. Om ingen sätter stopp för det, vill säga.

Klockan åtta sänds del 2 av den här serien.  Här är länken till en artikel med brittiska reaktioner på programmet. Intressant nog reagerar de över slapphet och bristande disciplin.

Bloggar: Henrik Birkebo har skrivit en bra sammanfattning med analys av del 1. Här är länken till Morricas första inlägg. 

Lärarföraktande föräldrar

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.  Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

 När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

München och kunskapssynen

Vi tillbringade halva höstlovet i München. Orsaken till det är att gossebarnet studerar vid universitetet där. Det är hans fjärde KTH-år som tas vid valfritt tyskt universitet. Ett strålande arrangemang både för eleverna och för Sverige. Inte nog med att man förser arbetsmarknaden med ingenjörer med mycket goda språkkunskaper, men bäddar för forskningssamarbete över nationsgränserna. Men det vore synd att tala om något storskaligt projekt. I år var det två studenter som åkte till München. Lejonparten av de studenter som påbörjade den internationella inriktningen med tyska hoppade av i ett tidigt skede. Jag har svårt att fatta hur man gör ett sådant val. Kombinationen flytande tyska och kemi är högattraktiv på arbetsmarknaden och ett år vid valfritt europeiskt universitet, hur tackar man nej till det?

Början till ett svar fick jag av Severin, en av Cedriks tre tyska studentpolare som alla tillbringat ett år vid KTH (och som alla för övrigt talade utmärkt engelska och imponerande mycket svenska). Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och - om inget annat hjälper - två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov. Lösningen blir därför annan metod, specialundervisning, liten grupp, eller att man gör något lättare. SO-lätt materialet - denna styggelse för varje svensklärare - är ett typexempel. I måndagens DN hade man en ledare om skolan som illustrerar den här skillnaden: De bästa åt de svagaste. Den avslutas med den här meningen: ”Alla elever kan om de bara får det stöd de behöver”. Lösningen är alltså inte hos eleven utan hos läraren.
 
Det här är ett fullständigt villospår. Den får eleven att slappna av och förvänta sig att vuxenvärlden fixar betygen. Det får skolorna att lägga mycket krut på stöd, åtgärdsprogram och andra specialvarianter som syftar att visa att här har vi minsann gjort allt. Om eleven lär sig blir därmed underordnat. Den här inställningen påverkar också eleverna. Det är alldeles för många elever som tar ett underkänt betyg eller prov som intäkt på egen oförmåga istället för på otillräcklig arbetsinsats - det vanligaste skälet.

DN:s ledarredaktion har fel i att alla elever kan lyckas om de får rätt stöd. Alla elever kan lyckas om de är målmedvetna och arbetsbenägna. Vissa elever behöver dessutom särskilt stöd, eller specialpedagogik, men inte ens den skickligaste lärare kan nå några som helst resultat med en omotiverad och ouppmärksam elev. Eller för den delen med en elev som har bestämt sig för att förutsättningarna för framgång saknas eller ligger i någon annans händer.

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

Media: Johan Ingarö skriver om tredjedelsskolan i SVD. Han tar Monroe och Harlem som exempel och gör SALSA till syndabock. På så vis får verkar han stämma in i den nu högljudda kören: Allt beror på läraren. Men Monroes framgångar byggde på en huvudpelare: hårt, regelbundet elevarbete. I Expressen skriver ledarredaktionen "Ingen rättvisa utan bra skola". Jag nickar instämmande ända tills jag kommer till slutet. Där visar det sig att det mesta än en gång är lärarnas fel.

Bloggar: Stefan Hanna (C)  tycker att DN-ledaren är årets artikel, Danne Nordling är mer skeptisk i "Svårare att göra en klassresa", men jag tycker att även han hamnar i diket med sina tankar om den begåvningsdränerade arbetarklassen, Mikael Damberg är nöjd med artikeln - det är ju trots allt klassisk socialdemokratisk skolpolitik man pläderar för. Plura skriver klokt om krav och kravlöshet. Gertie skriver om rättsäkerhet, studentexamen och jämför ett underkänt betyg med ett avbrutet maratonlopp. I sina Syrliga Karameller skriver Jan om vikten av att lägga press på kommunerna för en likvärdig skola.

Sen när häckar tonåringar och deras föräldrar bakom samma korvkiosk?

Nu är det ett jäkla liv om unga och internet. "Barn får klara sig själva på nätet", ondgör sig några experter i SVD. På nätet? De får klara sig själva i omklädningsrummen, på busshållplatsen, på sportplan och mängder av andra ställen där de är utsatta för bra mycket större risker än sittande i sina rum bakom en dator. Ungar kan vara taskiga IRL, på telefon och i skrift. Som Mats i Tysta tankar konstaterar ökar tryggheten och rättssäkerheten snarare på nätet där det som händer dokumenteras.


Igår satt jag vid frukostbordet med min femtonåring. ”Var du någonsin så där riktigt spyfärdigt skoltrött?” frågade hon. Min första tanke var att svara veckan innan höstlovet (den där tiden med omdömen och utvecklingssamtal är ett av av lärarårets lågvattenmärken) men jag förstod ju att hon menade att jag skulle leta i djupare och mer avlägsna skrymslen i hjärnan. Med viss förvåning insåg jag att jag aldrig var skoltrött.

Min teori som jag delgav min dotter var att vuxna lämnade en mer i fred när jag var ung - åtminstone i Finland. I min högstadieklass var vi 45 elever. Självklart hade lärarna inte tid med särskilt mycket individuell kontakt. Inte fanns det heller någon sådan tradition. Fick man underkänt betyg gick man villkorskurs på sommaren. Var det för många underkända betyg fick man gå om. På elevnivå innebar det här betydligt mer självstyre, självskattning och försök och misstag. Det fanns säkert sådana om skulle ha gagnats av mer uppmärksamma vuxna, men vi var också många som trivdes förträffligt med det här fria men tydliga systemet. Jag skötte nästan alla mina läxor på lektionstid och hade jag inget bättre för mig hade jag en roman under pulpetlocket. Varför skulle jag ha blivit skoltrött när jag i så hög grad var herre över min tid även under lektionerna? Min dotter såg avundsjuk ut och höll med mig om att daltande och micromanaging vuxna kan göra skollivet miserabelt.

Kadaverdisciplin tänker någon säkert. Inte då. Jag blev aldrig uppläxad för att jag gjorde annat på lektionstid. Den enda påföljd jag minns var att man blev utvisad från lektionssalen om man störde - något man tog med en axelryckning.

Föräldragenerationen på den tiden? Det fanns inga föräldramöten, inga utvecklingssamtal. Läxor förväntades man sköta själv och vad visste våra föräldrar om vad vi sysslade med? De märkte om någon blev på smällen och de mest uppmärksamma kunde stundtals förnimma rök- och spritlukt, men mycket mer var det inte. En av mina kompisar brände sprit i sitt rum. Han hade själv konstruerat en apparat han var mycket stolt över. Den droppade ständigt i hans garderob. Alla hans vänner och klasskamrater kände till det här. Hans föräldrar? Icke sa nicke.

Nu låter det säkert som om jag romantiserar försummelse, men med det här som med allt annat finns det en gyllene mellanväg. Självklart är det viktigt att föräldrar bryr sig och engagerar sig, men frågan är hur, hur mycket och i vad?

Många föräldrar visar sin "kärlek" genom att skjutsa sina barn korsan och tvärsan och ge dem vad de pekar på (här kan det vara läge att titta över till Morricas inlägg om curlingföräldrar). Men att vara förälder är ett arbete och slutprodukten är en självständig, empatisk och kompetent vuxen person. Med det målet i sikte är det bättre att låta ungen ta bussen till stallet och hockeyträningen och sätta dem i arbete i köket och samtidigt konversera dem när de kommer hem därifrån.

Att dagligen finnas tillgänglig för samtal och att se till att deras anförtroenden hamnar i goda och trygga händer det är mitt recept för gott tonårsföräldraskap. Att förhandla istället för att diktera är ett annat. Man måste lära sig att ge mer ansvar och förtroende med ökad mognad och ålder. Däremot behöver och ska inte föräldrar veta allt deras tonåringar sysslar med. På Internet lika litet som i baksätet på bilar, bakom korvkiosken eller i sina egna rum. Har man gjort sitt jobb som förälder har de omdöme, självbevarelsedrift och förstånd att både lära av sina misstag och slå larm när det behövs. Har man inte gjort sitt jobb spelar det ingen roll hur mycket man ängsligt sneglar över deras axlar. Då skiter det sig i alla fall.



Media: Vettig artikel i SVD,
Bloggar: Peter Harold, Min tanke är fri, Jardenberg unedited.

Skolk i betyget?

Jan Björklunds förslag att skolk ska synas i betyget väcker upprörda känslor. Doktor Spinn twittrar att han inte längre tänker rösta på folkpartiet. Mary X är lika ogillande och påpekar att människor inte är maskiner. Christermagister undrar på vilket sätt en papperslapp kan kallas hårda tag och får sina farhågor om Björklund bekräftade. Mats hänger roat på.

Tillbaka från sommarstugan senare än Jan Björklund är det bara långsamt min hjärna gnisslar igång igen. Jag funderar på olika elever jag har haft, mina egna barn, mitt eget skolk. Men framför allt tänker jag på en dokumentär om hjärnan jag såg för länge sedan. Det handlade om vår förmåga att uppskjuta belöningar. Den fyraåring som kunde motstå karamellen i blickfånget mot löftet att få tio karameller om en stund klarar skolan med glans och blir antagligen en flitig arbetsmyra i samhällets tjänst. Ungen som äter upp karamellen? Ja den ungen är vi nog alla ibland. Jag har massor av saker jag borde göra. Hemsidan behöver fixas, jag har flera artiklar jag jobbar med, Liberala kvinnor, valkampanjen, trädgården, bloggen, mejlboxen, tvättkorgen. Vad gör jag? Jag sitter i nattlinne, äter choklad och spelar Betapet timme efter timme – ända tills samvetet vrålar så högt i örat att jag tar mig samman och motvilligt börjar beta av på måstelistan. Det gör jag för jag vet att det kommer att kosta mig både självrespekt och anseende om jag låter bli. Men där och naggar på den ensamma karamellen är jag nu och då och den har alltid ett högt pris.

Precis när jag har tänkt på det här och på hur dåliga vi är på att lära våra barn att skjuta upp belöningar och bädda för en bra framtid läser jag Morricas blogg där hon berättar om en soldat som sparade sin chokladkaka till sista dagen då den gjorde maximal nytta för hela gruppen. Morrica kopplar historian till värdet av små generösa gester. Jag håller med om hennes tolkning men ser det också som en klassisk kamp mellan en och tio karameller. Alla de andra käkade upp sin choklad genast. En enda kunde skjuta upp belöningen och det gav en ordentlig pay-off.

Efter denna långa inledning, vad händer med ungen som skolkar och varför skolkar man? Visst finns det elever som far illa och behöver hjälp, men orsaken till att den svenska skolan utmärker sig när det gäller skolk, disciplinproblem och brist på arbetsro är inte att det är fler elever som lider här än annanstans. Jag tror att de främsta orsakerna är brist på förmåga att skjuta upp belöningar och bristen på negativa konsekvenser på negativt beteende. En lektion blir roligare när man sitter och SMS:ar och skickar lappar. Det är den ena karamellen. De tio man förlorar är att varken man själv eller de andra lär sig något. De flesta elever spelar hellre CS eller lägger ut skumma redigerade bilder på sig själv på Bdb än sitter på sina hårda och obekväma skolbänkar. Den ena karamellen är en slapp och trevlig tonårstid. Det man förlorar är en vass hjärna, kunskaper, valmöjligheter, roliga, intressanta och välbetalda karriärmöjligheter m.m. Man får det litet behagligare i tre-fyra år och betalar med ränta på ränta med ett sunkigt liv under de övriga sextio. I skolan blir det alltså snarare 1 mot 100 än 1 mot 10 karameller, och det är den slappa, välvilliga curlingvuxenvärlden som bär skulden. Jag är uppriktigt tacksam över att Björklund försöker ta strid mot det.

Hans förslag att införa skolkinformation på terminsbetyget har flera fördelar. För det första blir det en piska på skolan att verkligen sköta frånvarorapporteringen och följa upp skolk. För det andra blir det svårare för föräldrarna att smita undan sitt ansvar. Du kan ringa hem dagligen och skriva hur många mejl som helst, vår förmåga att rationalisera och försköna våra egna föräldrainsatser är oändlig. En slutsummering varje termin är betydligt svårare att vifta bort. För det tredje mår både lärare, föräldrar och elever bra av att se den ogiltiga frånvaron och betygen sida vid sida. Kostnaden för den ensamma karamellen blir så mycket tydligare på det sättet.
Mycket av bloggindignationen riktar sig felaktigt mot skolkinformation på slutbetyget - något som inte finns med i förslaget. Just det skulle inte heller jag kunna argumentera för. Dels är det som sagt curlingföräldrarna och curlingsamhället som bär den största skulden och därför ska inte eleven bestraffas, dels kan frånvaron ha så vitt skilda orsaker att informationen måste ses som vilseledande snarare än vägledande.

Vi vuxna måste skärpa oss och våga vara mer obekväma. Det är vårt gemensamma ansvar att våra barn går in i vuxenvärlden med välpackade ryggsäckar och hjärnor. Det ansvaret förpliktigar. Det behövs föräldrar som tar tempen på sina barn innan de får stannar hemma (och även då kan det vara klokt att ta med modemet och antennsladden till jobbet). Det behövs föräldrar som placerar semestern under skolloven och som tar ledigt från sina jobb för att se till att deras ungar verkligen hamnar i skolan. Det behövs lärare som är noga med att följa upp frånvaro och socialassistenter som prioriterar barnens framtid framför sin relation till föräldrarna. Och riktigt bra blir det också med rapportering av ogiltig frånvaro i ett officiellt dokument, inte bara i sms och mejlform. Tydlig och pockande information som förhoppningsvis leder till troubleshooting och vidare åtgärder.



Tidningar: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.

Bloggar: Seved Monke, Lotta Edholm, Mathias Sundin, Niklas Frykman, Mats Gerdau, Annarkia, Kent Persson, Alliansfritt Sverige, Krassman, kulturbloggen, Runo Johansson Folkpartiet Norrköping, Liberala Anna, Carina Boberg, Linnéa Darell, Mikael Wendt, Sebastian Hallén,Lars Hansson och andra bloggar om skolk.