Anna Wahlgrens och mina barn

Jag köpte Anna Wahlgrens Barnaboken redan när jag var gravid för första gången,1986. Det är nämligen så vi akademiker tar oss an det mesta som händer i livet. Vi köper böckerna och läser in oss. Jag läste Doktor Spock, Penelope Leach, varenda bok om barnafödande och barnafostrande jag kunde uppbringa. Men ingen bok satte så djupa spår i mig som Barnaboken. Jag uppskattade och följde många av de handfasta steg-för-steg råden om hur man hanterar de stötestenar varje förälder måste hantera. Men det som gjorde djupast intryck på mig var samhällskritiken, resonemanget om vad det är att vara förälder, vad ens plikt och roll är ... Föräldrafilosofin.

Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.

Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.

Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma.  Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.

Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.

När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också  rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.

Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.

Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.

Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur.  Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.

Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.

Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.

Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet.  Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt  och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!

Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.

Media: DN, Expressen, Skavlan