Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 3

  Nu har det blivit dags att dissekera moderaternas nästa förslag: 2. Mer tid mellan lärare och elev.  Eftersom tid även är i centrum i alliansens senaste förslag och dessutom i kvällens #skolchatt blir det en och annan utvikelse. 

Men först till moderaternas forskningsbaserade skolpolitik: ”Mer tid mellan lärare och elev”.  Närmare bestämt är det mer undervisningstid i matematik och svenska moderaterna vill se och framför allt nämner man låg- och mellanstadiet. 

   Någon forskning nämns inte i samband med detta påstått forskningsbaserade förslag, men ett motiv Tobé lyfter är att det finns många håltimmar i svensk skola. Håltimmar är förstås inte bra, det är bara det att sådana finns inte alls på låg- och mellanstadiet och de är sällsynta även på högstadiet. Det här är ett gymnasieproblem och där är det fram för allt logistiken det handlar om. Borde inte ordförande för utbildningsutskottet känna till sådant? Eller åtminstone de sakkunniga som jobbat med artikeln och förslagen?

 Tobé påstår även att svenska elever har färre skoltimmar per dag än elever i andra länder.  Det är möjligt att det stämmer på gymnasiet. Det är rent märkligt hur luftiga scheman man kan ha på den nivån och hur mycket eget ansvar man ger våra gymnasister. Jag har aldrig förstått hur man kan ha teoretiska gymnasieprogram där eleverna läser kärnämnena bara två av åren och jag förstår inte heller hur man tänkte när man drog in de estetiska ämnena. Det är också alarmerande med svajigheten i tidsutlägg - att så många gymnasister inte får den tid de har rätt till och den tid som krävs för god måluppfyllelse.

När det gäller grundskolan finns det länder där man har fler, andra där man har färre lektioner. Så här ser det ut i några relevanta länder:

6326                                  Finland

6785                                  Sverige        

7733                                  Norge (ett år längre grundskola 1-10)

6572                                  Polen

7112                                  Danmark

Inte mycket som tyder på att antalet timmar på skolbänken i sig är en framgångsfaktor. Toppländerna Finland och Polen har båda färre lektioner i grundskolan än Sverige.

När man som i Sverige har utbildade lärare med högst skiftande ämneskunskaper och kompetens, en lärarkår där cirka hälften saknar relevant utbildning och lärare som sällan har möjlighet att prioritera undervisningen blir det ännu mer diskutabelt vilken effekt extra timmar får. Mer tid kan betyda mycket när tiden har kvalitet och när tidsbrist är ett problem.  Men mer tid mellan lärare och elev leder inte med automatik till höjda resultat.

 I Norrköping lade man ut mer tid i grundskolans timplan. Jag tyckte när det begav sig att det lät som en bra idé. I praktiken blev effekten negativ - åtminstone i mitt ämne och på mitt stadium. Eleverna fick väldigt långa och kompakta skoldagar. Det innebar att de lärde sig mindre under lektionerna och även att de skötte läxorna sämre och trivdes sämre. Ur mitt lärarperspektiv fick jag en timme mer undervisningstid i veckan med samma mängd grupper och därmed också mindre tid för för- och efterarbete. I praktiken innebar det att all min undervisning sjönk i kvalitet. Jag är inte en lärare som väjer för långa arbetsdagar och indragna pauser, men det finns en brytpunkt och passerar man den blir allt man presterar sämre hur mycket man än vill och försöker.  Den brytpunkten nådde jag i och med den här arbetsökningen. Den nådde eleverna tydligen också för både de och föräldrarna beklagade sig över de långa skoldagarna och korta rasterna. Så här i backspegeln hade det kloka varit att pröva med utökad timplan och utvärdera effekten. Men så gör vi ju inte i den svenska skolan. Vi prövar sällan och vi utvärderar ogärna.

Om vi går från att jämföra länder till att jämföra ämnen har matematiken idag 1020 timmar och svenskan 1480 – att jämföra med engelskans 480, bildens och musikens 230 vardera och idrottens 500. Om tiden var den viktigaste faktorn borde våra elever redan vara ena riktiga fenor på matte och svenska. Istället är det den tidsmässigt styvmoderligt behandlade engelskan som är svenska elevers bästa ämne.

 … Är det verkligen bra för matematiken och svenskan att idrotten och de estetiska ämnena behandlas njuggt? Lyssnar vi på hjärnforskarna talar de om vikten av motion och motorisk träning för hjärnan och inlärningen.  De säger också att musik är bra för hjärnan och vi vet att bildämnet har många beröringspunkter med både svenska och matematik. Grafer, diagram, algebra, bildspråk, bildanalys med mera.

 I Asien väljer man inte bort de praktisk-estetiska ämnena. De dansar, målar och spelar piano, violin och pingis för glatta livet och är ena fenor på matematik. Jag tror att vårt snäva nyttoperspektiv innebär att vi biter oss själva i svansen. Det kanske är motoriken som behöver mer tid på lågstadiet om det ska gå bättre i matematik? Eller musiken och bilden? Det kom nyligen en finsk forskningsrapport som visade på en stark koppling mellan musik och inlärning. Extra starkt var sambandet mellan att spela piano och att lösa matematiska problem. Forskning visar också att barn som lär sig nya språk blir bättre på problemlösning, mer kreativa, får ett bättre minne och lättare att sovra intryck och information.  Inte helt oväsentliga förmågor vare sig i matematikinlärningen eller i livet.

Det här med att mer av samma leder till bättre resultat är en ren villfarelse. Hjärnan vill ha variation och stimulans - inte monotoni. En bra lärare planerar balanserade lektioner med lagom doser eget arbete och katederundervisning, svårt och lätt, färdigheter, ämnesområden. En skicklig lärare känner även av när planeringen behöver brytas och ändras.  Men det behövs också fingertoppskänsla högre upp i hierarkin.  Lägger vi väldigt mycket undervisning i ett ämne eleverna ogillar eller tycker är tråkigt leder det bara till motvilja och skolk. Många skolämnen hjälper som sagt också varandra – ibland på sätt som är svåra att överblicka.

Vid det här laget står det nog klart att jag inte ger mycket för Tobés förslag. Tid spelar roll. Men det är framför allt den tid eleven ägnar åt aktiv inlärning som har betydelse. Därför är kvaliteten på tiden viktigare än kvantiteten. Hellre en kort lektion som inspirerar, ger insikter och sporrar till nya tankar och studier än tio sega, innehållslösa sådana. Goda lektioner med hög kvalitet och effektivitet kräver skickliga, kunniga och motiverade lärare som trivs med yrket och som har förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Vi är så långt ifrån det målet att det snarare är så att lärare behöver mindre tid med eleverna, så att vi kan ge den tiden högre kvalitet.

Med det sagt är jag mån om min lektionstid. Jag gillar inte när det blir många schemabrytande aktiviteter. Lektionerna ska börja och sluta rätt tid och tiden ska användas effektivt. Jag anstränger mig också för att få eleverna att lägga mycket tid på just mina ämnen. Här handlar det dels om att signalera att det här är viktigt, att vi tycker att eleverna är viktiga, dels om att få så mycket effektiv inlärningstid som möjligt. En annan viktig signal är kopplingen mellan insats och utdelning.  Eleverna måste få klart för sig att det är de själva som har den största makten över resultaten och måluppfyllelsen. Stakar de ut ett mål, bedömer vilken arbetsinsats som krävs och genomför – ja då uträttar de ofta storverk.

Därför tycker jag om alliansens senaste förslag om sommarskola och ett extra grundskoleår på slutet. Det ger precis rätt signaler att ge extra arbete och extra tid till den som inte nått målen och det har också en motiverande effekt. Eleverna i nian vill till gymnasiet – de vill inte stanna ett år till i grundskolan. Alla elever vill också ha sitt sommarlov. Den avskräckande effekten borde medföra att det blir färre elever som misslyckas på grund av slapphet eller bristande intresse.  Det innebär också att kopplingen mellan arbete och resultat blir tydligare och att de som behöver mer tid och hjälp faktiskt får det. I skolan ska det ju inte handla om tid för tidens skull, utan tid för att lära sig.  Ett år till i början är inte heller fel. Min äldsta började skolan som fem-åring på Nya Zeeland och hon både älskade skolan och lärde sig massor. Men det var en skolgång full av bilder, danser, rörelselekar, musik, berättelser och utflykter. ... Om inte en skola präglad av lekens form så åtminstone en skola influerad av den. Undervisningen bestod av korta moment, mycket fysisk rörelse och stor variation. Ska vi få till en bra tidig skolstart måste vi först göra upp med vår ängsliga utilitarism och vi måste ta de praktisk-estetiska ämnena både till heders och till hjälp. Att börja skolan som sex-åring ska vara roligt och stimulerande - inte ett förtida kliv in i allvar och tristess. 

Mer tid med andra ord, men på rätt ställen, med rätt innehåll och med  rätt uppföljning. När det handlar om mer tid mellan lärare och elev behöver tiden placeras klokt och ackompanjeras av mer tid för läraren utan elever. Åtminstone om den utökade tiden ska resultera i ökade kunskaper. Men långt viktigare än att vi får mer tid mellan lärare och elev är att den tid eleverna har med sina lärare får en högre kvalitet och utformas så att den stimulerar och utvecklar eleven på bästa tänkbara sätt. Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga skolpolitiker sluta förlita sig på PISA och Timms och själva systematiskt ta reda på vad våra barn lär sig i skolan.Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga lyssna mindre på varandra och på sina sakkunniga och istället lyssna betydligt mer på lärarna. Det är politikerna som ska staka ut målen och ta reda på vilken måluppfyllelsen är. Men det är vi lärare som kan jobbet och som ska göra jobbet. Det är först när vi alla gör det vi ska  och tar reda på hur det gick som vi kan få den svenska skolan på rätt köl.


Medier: Maria Ludvigsson om tid i SVD, huvudledaren i DN tar fasta på de viktiga signalerna från vuxenvärlden, Expresssen kallar förslagen en tummetott och Aftonbladet lyfter skolsegregationen som ett viktigare problem. Olle Johansson (S) om alliansförslaget i NT. LR:s Bo Jansson, SACO och Skolledarförbundet på SVT.se.

Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 

 I förrgår publicerades artikeln: ”Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.

Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.

Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?

Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.

Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.

Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.

Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.

Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.

En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.

Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.

Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …

Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.

Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 

Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.

Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.

Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

Pedagogisk dokumentation i #skolchatt

Det här är ett hett ämne. På Skolverket utreder de vilken dokumentation vi bäst kan avvara efter massiva klagomål från lärarkåren och facken. Bland skolbloggarna har vi åtminstone delvis olika uppfattning. Morrica och Plura brukar försvara och lyfta dokumentationen. Själv är jag en flitig dokumentationskritiker. I landets lärarrum - åtminstone på de stadier där jag har arbetat - är försvararna få. De flesta kollegor tycker att vi får lägga alldeles för mycket tid på dokumentation och för litet på att förbereda kick-ass lektioner. Den konflikten upplevde jag aldrig på Komvux och det är möjligt att den inte heller finns på folkhögskolan där Morrica verkar, men på högstadiet håller de flesta lärare en högst tveksam nivå på undervisningen medan omdömena skrivs. Frågan är om vi vinner på gungorna det vi förlorar på karusellerna? Jag tror inte det. Vad tror du?

När jag först arbetade heltid som lärare fanns det knappt någon dokumentation. Inga omdömen, ingen IUP, inga veckobrev till föräldrarna, inga åtgärdsprogram, inga handlingsplaner, inga krav på dokumentation av undervisningen, inga pedagogiska planeringar... Läsårstider, inbjudan till föräldramöte, ordningsregler - det är all dokumentation jag kan komma på.
Min egen pedagogiska dokumentation bestod av min fullklottrade lärarkalender och av de elevutvärderingar jag gjorde två gånger om året och min egen utvärdering av varje kurs i slutet av läsåret.

Just det sistnämnda var mitt eget systematiska förbättringsarbete. När jag satt där med elevernas resultat och utvärderingar och funderade över hur vi hade arbetat, vad som hade lyckats och vad som hade misslyckats lade jag en stabil grund för mitt följande lärarår. Jag saknar verkligen det arbetet och det underlaget. Idag har den påtvingade dokumentationen helt knuffat bort den självstyrda - åtminstone för mig.

Om jag fick bestämma skulle den pedagogiska dokumentationens kärna vara elevernas kunskapsresultat och utvärderingar tillsammans med tillsatta resurser i form av undervisning, stöd, etc. Vad tycker du?
Vilken funktion har den pedagogiska dokumentationen i din lärarkarriär?
Hur pedagogisk tycker du att dokumentationen i skolan är?
Vad kan vi lära av varandra över stadiegränserna när det handlar om dokumentationen?

Välkommen till kvällens #skolchatt! Ikväll följs "skolchatt direkt av #fskchatt där man debatterar samma ämne, så det finns möjlighet att diskutera skolans dokumentation i timmarna två för den som önskar.

Missa inte Anne-Marie Körlings inlägg i samma ämne.

Dagens #skolchatt - undervisning för lärande

Visst är det en suspekt rubrik? Vad skulle man annars ha undervisning för? Undervisning som inte leder till lärande är ju förfelad och ett slöseri med tid - så vitt telningarna inte har alldeles väldigt roligt för då finns ju åtminstone poängen livskvalitet.

Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.

En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.

Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.

Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21  ikväll och hjälp till att besvara den frågan.

Hur ser vi på våra elever egentligen?

Jag blir ofta förundrad över den tvärsäkerhet med vilken lärare (och andra för den delen) yttrar sig om vad elever kan eller inte kan och vad det beror på. Så sent som för några dagar sedan hörde jag en lärare berätta att hon sagt till sina elever: "sådant är bara möjligt om man är riktigt språkbegåvad." Så tråkigt med en värld där man sätter upp gränser för vad som kan uträttas på det sättet. Så tråkigt, så arrogant och så väldigt skadligt. För det första är arbetsinsats och motivation betydligt viktigare framgångsfaktorer än begåvning. För det andra är vi alla språkbegåvade. För det tredje kan vi bara veta om en elev har nått ett mål eller inte - vi kan i stort sätt aldrig vara helt säkra på varför. Ett litet exempel: På gymnasiet hade jag en lärare som både hade dålig andedräkt och luktade svett. Jag frågade honom aldrig om hjälp och när han förklarade något hörde jag aldrig vad han sa - jag kände bara hur illa han luktade. Han trodde kanske att jag var obegåvad. I själva verket var jag specialbegåvad - med ett gott luktsinne.

Vi måste sluta etikettera elever på det sättet. När en elev inte når målen är det läge för troubleshooting och självrannsakan. Lägger eleven ner tillräckligt med tid? Sker arbetet på bästa sätt? Hur är det med förkunskaper, förförståelse, motivation, självförtroende? Gör jag själv ett tillräckligt bra jobb? Finns det variation? Har eleverna inflytande, möjlighet att välja efter intresse. Våra elever är begåvade och det är vårt jobb att göra dem mer begåvade. Inte att begränsa och diagnosticera dem.

 Läs Johan Kants artikel om elevsyn och framgångsfaktorer i undervisningen på Skola och Samhälle.

Fler chanser och mer kunskap med studentexamen

Vilken fin julklapp i  dagens DN:  ”Studentexamen kommer tillbaka”. Nästan precis ett halvår efter artikeln på DN debatt: "Dags att svenska skolan återinför studentexamen".
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag,  ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?

 Några exempel på omformulering:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram.  Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.

Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

 Dessutom är  hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär?  Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill  bli en Marie Curie i Sverige?

Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många.  Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.

Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,

Svartmålning, undervisning, pedagogikprofessorer och Zaremba.

”Svenska lärare misslyckas med att utveckla undervisningen”. Det var företrädare för kommuner, skolledare, fack och näringsliv som kom med den här anklagelsen på Brännpunkt igår. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Där satt den, den där svartmålningen av lärarkåren som det skrivs så mycket om.

Vi lärare har blivit kommenderade att inte undervisa av såväl forskare, skolinspektörer som politiker. Nu får vi kritik för att vi inte lyckats utveckla det vi har varit strängt förbjudna att ägna oss åt de senaste två decennierna.
Ge oss bara tid, manöverutrymme - ja varför inte litet lön också - så ska vi utveckla så det står härliga till. Men vi betackar oss för forskare som ska ta fram de rätta metoderna och den bästa undervisningen. Det vet nämligen varenda lärare att något sådant existerar inte. Vi har alla olika styrkor och talanger. Dem måste vi utnyttja till fullo. Vi har också alla fel och brister. Dem måste vi kompensera och balansera. En bra undervisning och en god metod, det är den som bevisligen har gett önskat resultat och väckt elevernas gillande och motivation. Vad som ger det resultatet varierar från klass till klass, från lärare till lärare, från stund till stund, från ämne till ämne.

Idag är det Zaremba som skriver om skolforskningen. En högst njutbar läsning för oss som förfärats och förargats av den genomideologiska och kontraproduktiva svenska skolforskningen. Jag skulle tro att Håkan Sörman, Kjell-Olof Feldt, Eva-Lis Sirén, Anders Almgren och Lars Flodin önskar att de hade läst den här artikeln innan de skrev sin. Så här avslutar Zaremba artikelserien: ”Min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget. Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsynthet och det har lyckats allt för väl.”
... Ja, vad kan man säga mer än tack och amen?

Om trångsynthet och bristande legitimitet i skoldebatten skriver även jag i dag. Kriget om Skolan hittar ni på Newsmill.

Media:DN,SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Zaremba 1, 2,3, 4, 5.

Bloggar: Stefan Olsson skriver mitt i prick, lektorio, ormbergsbloggen, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Lite äventyr i ord och bilder, Jag tycker mycket om Mats Olsson i Tysta Tankar, både hans skrivande och person, men när det gäller Zaremba hamnar vi i varsitt läger, Niklas Frykman, Mathias Sundin, Max Entin.

Allt är lärarnas fel 7

Den här gången kommer påhoppen från de egna leden. Anne-Marie Körling påstår i en krönika i Lärarnas Tidning att vi lärare förstör vårt yrke genom allt gnäll. Undra på att vi inte har någon status. Undra på att ingen vill bli lärare. Det är vår whinyness och vår besatthet vid form – dvs tid snarare än innehåll som är problemet. Dags att vi skärper oss menar hon och får uppbackning av Morrica som jämför oss med en snipig martyrkärring som förstör festen genom att gnälla över hur mycket arbete hon har lagt ner på att polera servettringarna, när gästerna helst hade torkat händerna mot byxbenen.

Jag brukar läsa dessa två kloka kvinnor med stor behållning, men den här gången blir jag ärligt förbannad. Så inskränkt att utgå ifrån att man kan döma andras verklighet utifrån sin egen. Att utgå ifrån att andras klagomål är obefogade och något som bara i onödan försämrar stämningen.
Det här yrket kan se väldigt olika ut. Beroende på skola, beroende på kommun och många gånger från år till år. En klass med många elevvårdsärenden, diagnoser och underkända betyg kan knäcka den bäste av oss, samtidigt finns det fortfarande lärare som har bra arbetsvillkor. De hinner göra ett bra jobb på de 45 timmar i veckan som är avsatta. Ni två kanske hör till den privilegierade gruppen, men tro mig när jag säger att vi snarare klagar för litet än för mycket. Det är många andra lärare än jag som har jobbat 60 timmar den här veckan och ändå går och lägger sig med allt det ogjorda malande innanför pannbenet.

När jag började jobba som lärare 89 tyckte jag att jag hade ett perfekt jobb. Lönen var dålig, men det var jag villig att överse med för det var så kul, stimulerande och viktigt att vara lärare. Inte hörde jag något gnäll i lärarrummet på den tiden. Jag har också jobbat på komvux några år. Inga föräldrasamtal, disciplinproblem, elevvårdsärenden, få konferenser och en verklig fokus på UNDERVISNINGEN. Det var också ett väldigt bra lärarjobb och inte sjutton gnälldes det där heller. Det är jättekul att vara lärare när man formen tillåter ett annat innehåll än konferenser, pappersexercis, elevvård och allt det andra som gör att undervisningen blir en parentes.

De som slutar gnälla gör det inte för att de har fått det bättre eller lärt sig fokusera på formen. De slutar gnälla för att de har slutat bry sig. Och vem vill ha dem som lärare till sina barn?

Att ”lära in” genom ”att lära ut”

Det är drygt åtta år sedan jag höll min första lärstilsföreläsning. Det jag då tackade ja till var att ”prata litet om hur du jobbar”. När datumet kröp närmare visade det sig att jag skulle hålla en 90 minuters föreläsning framför 250 språklärare i en hörsal vid Uppsala universitet.
Om övriga familjemedlemmar hade varit mindre själviska skulle vi ha flyttat från Uppsala redan då. Nu i efterhand är jag nästan OK med att de så hjärtlöst satte sin bekvämlighet före min potentiella vanära. Det blev nämligen inkörsporten till en lärorik, stimulerande och rolig bisyssla. Jag har haft flera föreläsningsuppdrag om året sedan dess. Tidigare har ämnena alltid varit lärstilar, individualisering och språkmetodik. Men nu plötsligt - kanske för att jag har varit med i I Love Språk - verkar jag ha avancerat till allmän föredragshållare. För en dryg månad sedan pratade jag om Edith Södergran i Gryt och i går föreläste jag om härskarteknik i Motala.

De här nya uppdragen har fått mig att tänka på hur mycket man lär sig av att ”lära ut”. Först läser man in sig på ett ämne med en helt annan grad av motivation, därpå centrifugerar materialet runt i ens hjärna och väcker nya tankar och infallsvinklar. Alla dessa nya synapser och minnescacher skall sedan struktureras och göras klara för presentation. När man föreläser får man dessutom frågor, synpunkter och annan feedback som knuffar ens tankar i ännu fler banor. Trots att jag inte har tagit betalt för de här två föreläsningarna inser jag att jag har blivit rikligt arvoderad. Jag är berikad med nya kunskaper, insikter och tankar. Den insikten väcker en ny fråga.
Hur kan vi använda det här bättre i undervisningen? Hur kan man få de elever som klipper och klistrar information från Wikipedia och sedan läser innantill på ett sätt som klargör att de inte förstår vad de själva läser att bli experter och föreläsare?

Jag tror att den här frågan är viktig, för lyckas vi besvara den har vi kommit ett steg närmare svaret på den enligt min mening centrala frågan: Hur får man elever från studiefrämmande miljöer att förstå vilken kick och tillfredställelse det ger att lära sig saker på djupet? Att förstå att kunskap kan förändra hela ens tankevärld och världsbild? Att nå det ställe där de inte skrattar när man talar om för dem att kunskap kan vara mer berusande än någon drog?

Här är länken till det I Love Språk om lärstilar där jag var gäst.